Jag lämnade kärleken i mitt liv på grund av att jag kände mig som en börda för henne.
Min depression startade när jag var 14. Under mina tonår så trodde jag inte jag skulle leva när jag blev 20.
När jag var 19 så träffade jag min stora kärlek. Jag försökte vara snäll, vara rolig, intressant och närvarande under flera år för henne. Jag såg hur mycket hon uppskattade mig. Men jag trodde aldrig jag skulle leva när jag blev 25.
Men hon visade fortfarande mig så mycket kärlek. Men efter 25 så blev jag värre.
Jag kom på mig själv, att jag inte har någon utbildning, inga pengar, inget stabilt jobb, ingen talang för något eller något att tillföra.
Sakta men säkert så gjorde jag mig själv medvetet tråkigare som person. Jag kände mig länge som en börda för denna fina människa som försökte älska mig. Samtidigt som hon byggde sitt sparande, och planerade framtidsplaner.
Det ända jag kände var att hon förtjänar så mycket mer än vad jag kan ge. Att det till slut gick till ett slut.
Och nu är jag i ett jätte märkligt tillstånd.
Jag är hjärtekrossad, motiverad och självmordsbenägen.
Hjärtekrossad av vad jag själv har gjort mot henne och mig själv.
Motiverad till att börja om mitt liv, gällande jobb, ett liv ensam, eller att börja studera.
Självmordsbenägen på grund av mina beslut i livet och min depression.
Jag är ensam, förvirrad och konstant självömkande, rädd för att gå vidare, rädd för att ta farväl