Hem > Forum > Arbete & Skola > Vill börja missköta mig

Vill börja missköta mig

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Fått ett växande liksom sug efter att missköta mig i livet. För att balansera upp att jag försökt göra mitt yttersta för att hålla mig på banan (med tanke på bagaget) och nu känner jag bara mer och mer att jag inte längre tycker världen förtjänar det. När jag var yngre åkte mina kompisar fast för snatteri, åkte in på behandlingshem, misskötte sig, började med droger, hoppade av skolan. Jag gjorde ingenting sånt. Gick istället ur skolan som planerat. Sedan dess har jag i princip skött mig också över det stora hela. Jag känner ett enormt ansvar för mina syskonbarn och mina syskon. Jag bar min mamma igenom en svår sjukdomstid. Haft kompisar som jag tagit hand om i åratal med långa samtal dagarna igenom för att de inte skulle ta livet av sig. Jag har tagit min kandidatexamen, arbetat som mellanchef. Jobbat och bott utomlands. Jag talar 3 språk. Jag har över en miljon kronor på kontot. Jag är inte med i belastningsregistret. Har inga betalningsanmärkningar. Är så trött på att ”sköta mig” och få skit ändå, för att det inte är tillräckligt. Skulle vilja isf ge fog och anledning till människor att hata mig, bete sig dåligt emot mig. Visa på kontrasten hur en person beter sig bra och en person som beter sig dåligt. Har också en enorm hämndlystnad som jag inte vet vad jag ska göra av. T ex killen som våldtog mig. Arbetsplatsen som förstörde mig. De som förgrep sig på mig som barn (jag behöver inte nämna vilka). Allt är dolt. Och jag orkar inte längre vara perfekt när det inte lönar sig. Vill kanske börja festa igen. Umgås med lite människor som lever på marginalen. Där det är lite högre i tak. Där man kan prata på riktigt. Jag orkar inte med de här meningslösa kraven och att sköta sig. Vem vinner ens på det i längden? Inte verkar det iaf vara jag. Har lust att säga fuck you till hela världen.

    Först och främst så är ingen här på jorden perfekt, ingen är normal. Om folk hatar dig så får de göra det. Gör bara ditt. Var dig själv och låt folk prata om dig för att livet är för kort för att bry sig.
    Jag tycker du borde fokusera mer på dig själv, ge mer kärlek till dig själv.
    Som sagt så är livet för kort och jag tycker du borde leva livet också. Klart man ska sköta sig men ibland är det okej att ha skoj också. Gör man misstag så är det inte hela världen. Huvudsaken är att man lär sig från dem.

    Ha skoj! Festa men snälla använd inte droger. Droger gör så att livet tar slut snabbare och då hinner du inte med all skoj. Tänk på det!

    och jag vet att ingen är perfekt men man kan också säga att alla är perfekta som de är. Du är perfekt som du är! Ta hand om dig.

    skriv mer om du vill.

    Trådstartaren

    <3 Tack för dina ord! Ordet ”perfekt” är lite utslitet också känns det som. Likadant med ”normal” kanske. Menade nog en allmän trötthet att ”sköta sig” och kanske vara i sammanhang där människor sällan upplevt så mycket svårigheter i livet, vad det verkar. Jag tar förövrigt definitivt inga droger. Det är väldigt sällan jag dricker alkohol ens. Det här kanske handlar om att jag inte upplever att jag fått så mycket credd eller bekräftelse av min inre resa. Har knappast varit så att någon vad jag minns liksom utbrustit – wow, du har alltså den där bakgrunden och trots det står du här och ser liksom glad, levande och hyfsat välbehållen ut? Istället tycker jag att jag möter att människor är besvikna på mig. Alltså inte i bemärkelsen att jag sviker folk emotionellt direkt (eller jo förresten), utan det är just i typ arbetssammanhang, kanske att jag saknar vissa delar jag borde ha enligt normen (barn, partner, hus mm.). Jag går alltså runt och känner mig kroniskt som en total loser. En kompensation för det är väl att jag försöker boosta mig själv med att jag bor inte på gatan i alla fall. Och jag har inte varit på något behandlingshem. Jag hade kunnat vara en gangster men istället är jag inskriven på universitetet och har en miljon på kontot. Äh, jag vet inte. Jag känner att jag är lite urlakad och saknar bekräftelse. Har liksom ingen att prata med irl och tycker mest att det är massor av krav och missnöje som är ”speglingen” jag får.

    Förstår din känsla! Men vad ska det leda till att missköta sig? Som en protest, något självdestruktivt etc? Eller mer som ett sätt satt sänka kraven på sig själv? Du behöver inte vara perfekt, en viss mån av ”misskötsel” tror jag kan vara behövlig ibland om det får en att må bra! Men inte om det blir destruktiv såklart. Kanske försökta hitta en balans och inte ha så högra krav på sig själv?

    Trådstartaren

    Jamen kanske något form av protest? Någon form av gräns kanske att det är orimligt att andra har så höga krav på mig? Känner ofta när jag möter folk att ”du skulle bara veta hur min historia ser ut, så tar det lite försiktigt är du snäll”. Frågan är väl egentligen om man ska gå lite mer på djupet – varför finns ett sådant starkt behov av att bli bekräftad.

    Jag förstår verkligen känslan av att vilja missköta sig och göra revolt. Då kanske man syns Är trött på att alltid vara duktig och högpresterande men aldrig få cred för det utan alltid tas förgiven och vara ouppskattad vad jag än gör.

    Gjorde några lama försök till att missköta mig mina 3 sista dagar på jobbet (är ts i tråden ”dåligt behandlad på jobbet”)

    Min sista måndag stod vi 3 och packade ordrar (min ersättare ,jag + en av ägarna) Klockan 3 hade jag gjort undan allt mitt administrativa arbete och packat 100 ordrar. Sa att nä nu räcker det för idag och satte mig på min stol. Det höll 5 minuter sen kröp det i kroppen på mig. Ser att ”mina kollegor” inte är färdiga med de 40 ordrar vardera jag gett dem på morgonen och kliver in så att allt kommer iväg den dagen.

    Min sista tid ägnade jag mig åt att kratta manegen för min ersättare för att han skulle kunna arbeta i sin lugna takt ett tag till. For som en iller på jobbet för att hinna med det och allt annat som behövde göras

    Har frågat mig själv varför Det var liksom ingen som tackade mig för att jag slet in i det sista. Min chef bemödade sig inte ens att avtacka mig min sista dag. Efter 3 år då jag har gjort 2 mans arbete, varje dag, fick jag bara hans ignorerande.

    Jag kände ett tag ilska mot mig själv att jag arbetade hårt in i sista minut på den arbetsplatsen. De förtjänade inte det. Men samtidigt så kan jag säga att jag gick där ifrån med huvudet högt Vet att jag gjorde mitt bästa ini det sista trots att de gjort allt för att bryta ner mig.

    Jag funderar också mycket på varför man har sånt stort behov av att bli bekräftad. Räcker det inte med att man är nöjd med sig själv?

     

     

     

     

    Trådstartaren

    <3 Förstår precis vad du menar. De behövde ersatta mig med två personer när jag hade slutat på arbetsplatsen. Förnedrande nog fick även jag delta i den rekryteringsprocessen, det sved. Även om jag ”frivilligt” sagt upp mig. Två ersättare så det kanske säger något om hur mycket arbete som man utförde på egen hand – men givetvis aldrig fick credd för. Minns att jag påtalade det – att det är för mycket – men de slog dövörat till. Känns märkligt att det synliggjordes först när jag väl skulle sluta och två stycken behövde fylla mitt tomrum. Tycker samtidigt att jag inte riktigt kom upp i kapacitet på den arbetsplatsen, jag hade mycket mer att ge, men tappade ständigt luften av att det var sånt kaos och obehagligt på arbetsplatsen att jag inte riktigt nådde dit. Det känns tråkigt också att tänka på. Hur som har känslan av att missköta sig lagt sig lite. Nu är jag arg i stället (av andra anledningar) och i ren vrede betar jag bara av allt i livet som behöver genomföras. Typ knyter näven i fickan. Tror på att kanalisera ilska ibland åt ett håll- att bli effektiv i ren skär protest också, kanske.

    Jag kan känna igen mig i att vilja revoltera. Tycker jag har kämpat i motvind så jäkla länge, på jobb och privat. Varit så jäkla duktig, gjort det som förväntats och mer. Känner mig falsk. Det är inte jag det där. Jag kanske vill bli någon annan, en ny version av mig själv. Kanske du med?

    Det är bara en sak, vem i flocken blir du då? Den klarar inte av alltför annorlunda val, och du blir ”utstött” garanterat. Jag är rädd att förlora min sociala position som jag jobbat upp genom åren, trots att jag ej har allt det du nämner (barn, hus). Sådant tar tid att bygga upp men går snabbt att rasera tror jag. och samtidigt, åren går och livet rullar på, varför skulle inte jag kunna få vara precis den jag vill.

    Trådstartaren

    <3 Jag vet faktiskt ärligt talat inte vad det är jag håller på med =) När jag tänker på mitt privatliv är det egentligen ingen nuförtiden som pressar mig till något? Förstår faktiskt inte hur jag kan vara så fast besluten om att det skulle vara så? Det måste nästan vara ett missförstånd att människor jag känner skulle ha ännu högre krav på mig. Alltså visst (det är min ursprungsfamilj då) som önskar saker i mitt liv vore annorlunda, och det är inte direkt så att de försöker hjälpa mig på något sätt (så har det aldrig varit tidigare heller), utan det här handlar nog framförallt om tillvaron utanför min privata sfär. Känner mig lite förnedrad (ett starkt ord men inte desto mindre sant) att som medborgare slita som ett djur på många av dess fronter i samhället, men ändå ”ses ned på”.  Sådan är min känsla. Litegrann som att bli diskriminerad pga. min ålder eller kön. Jag ser t ex betydligt yngre ut än vad jag är vilket gör att vissa dömer ut mig för det. Blir ofta sedd som ”en ung tjej”, och vem tar unga tjejer på allvar i det här samhället? inte så många känns det som.

    Det är intressant det du skriver om en flock! Relaterar! Vem skulle du önska att du fick vara – liksom för att blomma ut ordentligt – om du vill säga? <3

    Fastnar vid det du skrev om att vara medborgare och att ändå uppleva att man ses ned på…är det generellt i samhället som du känner att detta förakt finns? Är det kopplat till de strukturer som finns kring t ex klass och kön?

    De strukturerna tar ju sig verkligen uttryck i vardagen, på jobbet, i familjen osv. Tänker också på att du skrev att du arbetat som mellanchef. Det brukar ju inte vara så mycket ”cred” i den rollen tänker jag. Mest hårt slit och en massa krav både uppifrån och nerifrån i organisationen. Jag har inte haft den rollen men jobbat som administrativ samordnare. Blev varse hur omöjligt det är att sitta på dubbla stolar. Till slut blir man (jag) mer av en symbol nästan.. en icke-person som folk kan slänga skit på eller bara en stötdämpare, medlare i organisationen. Aldrig mer.

    Det är en svår fråga om vem jag vill vara. Jag vill känna mig friare i mina val, så mycket vet jag. Jag drivs inte så mycket av det monetära, även om det inte är oviktigt. Men de gånger jag känt mening i jobbet är situationer där det blivit ett bra lagarbete, där folk haft garden nere, dvs vågat vara lite mer tillitsfulla och öppna, där jag känt att jag bidragit med kunskaper, engagemang, klokskap. Är en igångsättare och speglare, och jag gillar egentligen människor som sticker ut från mängden, originalen..de är ofta mycket friare i tanken och ej så bundna av konventioner. Ibland tänker jag ett yrkesbyte till att jobba med människor i utsatta positioner (psyk, äldre, eller liknande). Det skulle nog kännas mer meningsfullt än att skyffla mejl fram och tillbaka i en byråkratisk organisaiton som jag gjort de senaste 20 åren.

    Trådstartaren

    <3 Förstår vad du menar med längtan efter att få vara fri i sina val. Låter också meningsfullt att arbeta med personer i utsatta positioner. Original är verkligen fantastiska! =) Gud jag blir lite så att jag tänker att vilken förlust för världen att du arbetar med administration när du hade kunnat arbeta med människor, i stället. Ser ju här din enorma förmåga till att spegla och stötta andra <3

    Apropå det med en ny version av sig själv vill jag nog bli det ”utanför privatlivet”. De som känner mig låter mig vara, faktiskt. Jag måste börja inse det. Känns som om jag ansträngt mig sjukligt mycket för att arbetsgivare, kollegor och gud vet allt ska vara nöjda och där vill jag liksom ömsa skinn. Bli en ny version. Måste bli det. Men jag vet inte vem jag ska vara då, bara.

    Du anar inte vad glad jag blir av dina ord. Jag har velat vidare länge men verkar liksom inte ha jag-styrkan till det…men varje spegling kan föra en lite närmare det man innerst inne vill tror jag. Läste om Dharma vilket jag förstår kan ha olika betydelse i olika religioner, men som betyder ”det som är fast och bestämt”. I sammanhanget nämndes varje individs förmåga att hitta sin väg och sanning, det var det som var meningen med existensen. Du är unik och ingen annan har det du har. Ja väldigt förenklat då…och egentligen ej ngt nytt, man har hört det många gånger. Men att söka och vilja mer, vilja utveckling trots ovisshet. Att lära sig vila i det flödet och t o m njuta av det, vore inte det frihet?

    Ömsar skinn, det gör ju flera djur i naturen med…det är en slags förnyelse som pågår, ja egentligen hela tiden. Kanske det är det du håller på med. Kämpar för ditt nya jag med nya insikter och förhållningssätt.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.