Hem > Forum > Arbete & Skola > vet inte längre

vet inte längre

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    vet inte varför jag försöker med nånting längre, det leder aldrig till något. Det finns inget bra i mitt liv som får mig att fortsätta kämpa. jag har inga nära vänner längre å ingen tycker om mig. det enda jag vill är att någon ska se mig och förstå mig, jag förstår vad det är som är fel på just mig. har under hela mitt liv känt mig som en sjundom och som att ingen kan älska mig och det känns som jag får det bevisat för mig hela tiden. innan kunde jag orkar vara glad och utåtriktad men det går inte längre, jag förvandlas till en tyst och osynlig person som ingen ser. jag har försökt att prata om hur jag mår men det finns ingen som vill lyssna. hade jag mått bra och haft människor som bryr sig och älskar mig så hade jag nog inte heller orkat lyssna på någon som bara är negativ och mår dåligt hela tiden så jag förstår nog ändå varför det är såhär. men jag lever typ på hoppet att det nån gång ska komma in nån i mitt liv som förstår å tkr om mig som jag är,som en film typ. men jag har börjat förstå mer och mer att det nog aldrig blir så. det finns ingen som vet att jag mår såhär, jag är nog mest bara en statist i andra människors liv, ingen man fastnar för lixom. jag är oviktig och jag vill bara inte känna nånting mer. förlåt om ingen ville höra dehär men jag ville ba skriva av mig lite, vet inte varför men jag är dålig på att hålla det inom mig. det funkar att hålla det inom mig när jag är med andra människor och med min familj osv men då måste jag få utlopp för känslorna någon annanstans. ibland mår jag så dåligt så jag kan inte andas eller röra mig. och då finns det ingen jag kan prata med. önskar bara att mitt liv kunde sluta som en film, med att jag hittar nån som förstår å får mig att fatta att allt som hänt har varit värt det,men jag tror inte det blir så. hejdå. vet att de e svårt å läsa detta men orkade inte bry mig om de,förlåt

    Hej. Att vara osäker på vad man vill känner alla någon gång. Jag försöker tänka att det någon gång blir bättre. Men det är inte som på film. Man kan försöka förstå saker bättre, ta reda på hur verkligheten är egentligen, som exempel ett förhållande, ett yrke eller hur något fungerar för att inte ha för höga förväntningar. Det är förväntningar och när man jämför som man känner att man inte klarar av saker. Att bara tänka på det som är dåligt med sig själv gör att man känner sig liten och uppnår saker. Men egentligen så kanske man klarar saker, men kanske inte det man tänker på att man vill göra. Istället för att försöka nå ut till andra när jag mår dåligt så försöker jag tänka på annat eller få mig att göra något. Det kan ta en tid att lära sig det, för det kan kännas mer enklare eller bättre om man får bekräftelse av andra. Men jag har lärt mig att man inte kan leva på det. Det måste komma inifrån. Även när man vill ge upp så vet man inombords att det inte vad det du tänkte. Du har fortfarande en chans. Sluta inte kämpa förrän det faktiskt är helt försent. För man kanske kan komma till det som är bättre. Det är inte som på film, man får inte allt serverat. Men när du har kämpat kan du känna dig stolt sen. Även kanske bara för en stund. För då tänker du kanske att du ändå inte är bra eller att det där var väl inget. Men du har du nya mål och det du gjorde innan har tagit dig framåt. Man klättrar på en stege, inte på en rulltrappa. Någon dag kanske du träffar nya vänner, som du är intresserad av.

    Jag förstår.

    Jag levde med en tro och ett hopp att någongång hitta någon som förstår mig. Någon som tar mig för den jag är. Någon som inte ”står ut med mig” utan faktiskt uppskattar mig.

    Har inte haft det så lätt med vänner. Trots att jag bara är 21 år så har jag bara en vän som faktiskt har stått mig nära under flera år.

    När jag gick på en hemmafest när jag var 17 år hände dock något fantastiskt. Jag hade då vänner som jag trodde vara fantastiska och äkta men som inte varade länge. På denna fest hittade jag en kille. Jag avr oskuld och hade nästan inte ens kysst någon eller över huvudtaget varit intim med någon alls. Vi blev hur som helst tillsammans. Förhållandet var långt från perfekt men idag bor vi tillsammans och han är helt klart det bästa som hänt mig. Jag är inte snygg, smal eller någonting i närheten av perfekt, men han älskar mig för den jag är.

    Det jag försöer komma fram till är att kärlek i kan växa fram ur dåliga förhållanden och framförallt när man minst anar det. Jag vet att det låter klyschigt men jag lovar.  Ofta tror jag att det handlar om att man måste våga utsätta sig för situationer där man träffar folk, vilket jag inte alls tyckte om

    Hänga på forum, hälsa på grannarna, fråga kollegan vad hen gjorde i helgen, ta kontakt med den där gamla grundskolekompisen osv.

    Framförallt tror jag det är viktigt att du börjar se dit egna värde, för jag är helt övertygad om att du är fantastisk precis som du är. För att folk lyssnar till sina känslor och delar med dig som du har gjort är unikt, och framförallt viktigt. Det handlar inte om att höja sig till skyarna och vara nån yp av superhjälte, utan vad man kan tillföra.

    Det finns en låt som heter Satelite Call med Sara Bareilles, och jag låter den låten tala för att jag finns här för dig.

    Hej

    Det är antagligen bland det värsta man kan uppleva,att känna sej oviktig ,osynlig och obekräftad.Om det pågår länge,så kan det ju tyvärr leda till att man börjar intala sej själv,att man förmodligen ÄR oviktig.Jag har varit där själv,så jag förstår hur du känner.Det är lätt att fastna i negativa tankespiraler,som bara leder neråt,men de går att vända på och bilden man har av sej själv,behöver ju inte vara den andra har av en.Jag jobbar ju ständigt med de här problemen,så jag vet att det tar tid och är en balansgång,men om man tar avstånd från människor och isolerar sej (det är en naturlig reaktion om man skäms över att känna sej annorlunda)så blir det ju bara värre.Negativa tankar har en förmåga att uppfylla sej själva,genom de signaler man skickar ut,helt omedvetet.Om man möter en människa med känslan ”du kommer inte gilla mej” så kan det ju hända att man omedvetet signalerar ”jag gillar inte dej heller”,och ett sånt möte är ju dömt att misslyckas.Såna här undermedvetna reaktioner kan vara svåra att kontrollera och man måste träna på att lära sej hantera dom.Fundera lite på hur du själv reagerar om nån är trevlig mot dej och visar lite intresse.Blir du inte lite nyfiken och intresserad själv då?Försök vända på det.Visa lite intresse,så kanske den andra personen blir lite nyfiken på dej.Det är den metoden jag själv börjat använda och den fungerar faktiskt.Människor gillar när man intresserar sej för dom.Deras liv och tankar.Jag tror att det gäller att fokusera bort från sej själv om man vill att andra ska bli intresserade av en.Det är så lätt att fastna i sin egen bubbla och bli isolerad,men det måste inte vara så.Så ge inte upp.Allt gott till dej och lycka till.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.