Varför jag?!

Jag är alltid ensam i skolan. Alltid. Vill så gärna ta livet av mig själv, men vågar inte . Vill inte dö men ändå vill jag 🙁

Hur gammal är du?

Jag kommer inte att säga “Det blir bättre sen” för det vet jag inte. Och det spelar ingen roll, man vill ju må bra här och nu, inte senare i livet. Men det jag kan lova dig är att livet kommer att ge dig fler möjligheter. Jag hade själv väldigt svårt att hitta vänner i grundskolan, då var jag ihopklumpad med tjugo andra personer jag inte tyckte jag hade mycket gemensamt med. På gymnasiet blev det ett program vi alla sökt till och vi hade mer gemensamt. Då var det lättare att hitta vänner man trivdes med. Ännu bättre blir det när man går någon viss högskoleutbildning eller har ett visst jobb. Så jag hoppas du håller ut!

Har du pratat med någon vuxen om hur du känner dig? Det kan vara skolsköterska, skolkuratorn eller någon lärare du har förtroende för. Det brukar kännas skönt att dela med sig av hur man känner och kanske kan man gemensamt hitta en bra väg framåt.

Är du ensam på fritiden också? Om du är det, kanske det finns någon förening eller så som kan intressera dig och göra att du automatiskt får nya vänner som har samma intresse.

 

 

..

Anonym skrev:

Hur gammal är du?

Jag är bara 13 år.

Anonym skrev:

Jag kommer inte att säga ”Det blir bättre sen” för det vet jag inte. Och det spelar ingen roll, man vill ju må bra här och nu, inte senare i livet. Men det jag kan lova dig är att livet kommer att ge dig fler möjligheter. Jag hade själv väldigt svårt att hitta vänner i grundskolan, då var jag ihopklumpad med tjugo andra personer jag inte tyckte jag hade mycket gemensamt med. På gymnasiet blev det ett program vi alla sökt till och vi hade mer gemensamt. Då var det lättare att hitta vänner man trivdes med. Ännu bättre blir det när man går någon viss högskoleutbildning eller har ett visst jobb. Så jag hoppas du håller ut! Har du pratat med någon vuxen om hur du känner dig? Det kan vara skolsköterska, skolkuratorn eller någon lärare du har förtroende för. Det brukar kännas skönt att dela med sig av hur man känner och kanske kan man gemensamt hitta en bra väg framåt. Är du ensam på fritiden också? Om du är det, kanske det finns någon förening eller så som kan intressera dig och göra att du automatiskt får nya vänner som har samma intresse.

Jag går hos en kurator som hjälper mig att tänka bättre och hon försöker hjälpa till med min ledsamhet. Har gått hos henne ungefär i 2 månader, alltså inte så länge. Men har känt denna ledsamhet under flera år. Jag vet inte vad jag ska kalla det men får typ ”impulser” av att jag måste skära mig själv, vill inte känna att jag ska vilja skada mig själv med kan inte kontrollera. Mina föräldrar, släkt och tidigare kurator på en annan skola har sagt att jag borde gå till bup. har alltid sagt nej och känt att jag inte orkar, jag orkar knappt gå upp ur sängen på morgonen. I torsdags hade jag ett möte med min kurator och då sa hon, du kan inte må så här jag tror att du har diagnosen depression och därför måste vi söka hjälp åt dig, till BUP. Har tänkt på de orden länge. Depression? Jag är cheerleader och jag ÄLSKAR det. Kan verkligen släppa loss på träningarna men ändå så stoppar min ledsamhet det. Jag känner mig så dålig när jag inte klarar ”de lätta sakerna” och nu när jag är ledsen hela tiden så begränsar det mig från att göra vardagliga saker som att städa rummet, träffa människor, prata, äta, sova. Sova låter nog konstigt. Men jag har också fått grova sömnproblem, jag gråter hela natten och somnar av utmattning. Sover runt 1-3 timmar per natt och att gå i skolan, där jag är ensam. Det blir bara för mycket för en liten 07:a som jag. Jag är 13år, jag vill inte ha depression när jag är 13. Att ta livet känns som den ända lösningen för allt jag bär är så tungt och orkar inte bära det mer.

Det låter som att du har en bra kurator som kan hjälpa dig till viss del. I hennes jobb ingår att se till att människor skickas vidare för att få hjälp av rätt personer. BUP har mycket större erfarenhet av barn och ungdomar med depression och har därför större möjligheter att hjälpa dig.

Vad skulle få dig att orka gå till BUP första gången? Kanske att en förälder följer med eller att du får träffa kuratorn direkt efteråt?

Att ha depression är riktigt jobbigt och som du säger känner man att man inte ens klarar de lättaste sakerna. Fast det är inget du ska behöva känna dig misslyckad över. Jag tror du klarar det riktigt bra, utifrån dina egna förutsättningar.

Anonym skrev:

Det låter som att du har en bra kurator som kan hjälpa dig till viss del. I hennes jobb ingår att se till att människor skickas vidare för att få hjälp av rätt personer. BUP har mycket större erfarenhet av barn och ungdomar med depression och har därför större möjligheter att hjälpa dig. Vad skulle få dig att orka gå till BUP första gången? Kanske att en förälder följer med eller att du får träffa kuratorn direkt efteråt? Att ha depression är riktigt jobbigt och som du säger känner man att man inte ens klarar de lättaste sakerna. Fast det är inget du ska behöva känna dig misslyckad över. Jag tror du klarar det riktigt bra, utifrån dina egna förutsättningar.

Jag känner mig väldigt rädd för att gå till BUP, jag vill inte gå dit för att jag är rädd, vad de ska säga om mig som är sant men skrämmande. Jag säger knappt någonting om mitt välmående till mina föräldrar, vill inte att de ska känna sig missnöjda över mig. Det är väldigt jobbigt att berätta om mina känslor för folk jag känner och mina föräldrar. Det är ännu ett problem jag har. Jag sätter andras välmående före mitt. Vill inte att mina föräldrar ska veta mina problem även om jag vet att det är viktigt att jag berättar för de hur jag känner.m

Jag förstår att du är rädd och det är väldigt jobbigt att börja prata om de saker man mår som mest dåligt över. Men i längden mår man bättre och känner att man fått stöd, så jag hoppas verkligen du vågar ta klivet och gå till BUP.

Jag hade min första depressionsperiod när jag var ungefär 18 år. Jag trodde det var något fel på mig och skämdes väldigt mycket över mina känslor. Den gången vågade jag inte berätta något alls för mina föräldrar. När nästa period kom gjorde jag det. Det visade sig då att både min mamma och morfar haft perioder med depression. Mina föräldrar var inte missnöjda med mig, de ville hjälpa mig att må bra.

Föräldrar förstår mer än man tror ibland och jag är övertygad om att de inte känner sig missnöjda med dig. Jag tror de älskar dig för den du är och vill stötta dig att må bra om de kan.

Anonym skrev:

Jag förstår att du är rädd och det är väldigt jobbigt att börja prata om de saker man mår som mest dåligt över. Men i längden mår man bättre och känner att man fått stöd, så jag hoppas verkligen du vågar ta klivet och gå till BUP. Jag hade min första depressionsperiod när jag var ungefär 18 år. Jag trodde det var något fel på mig och skämdes väldigt mycket över mina känslor. Den gången vågade jag inte berätta något alls för mina föräldrar. När nästa period kom gjorde jag det. Det visade sig då att både min mamma och morfar haft perioder med depression. Mina föräldrar var inte missnöjda med mig, de ville hjälpa mig att må bra. Föräldrar förstår mer än man tror ibland och jag är övertygad om att de inte känner sig missnöjda med dig. Jag tror de älskar dig för den du är och vill stötta dig att må bra om de kan.

Hej,

Jag har inte svarat på detta meddelande på ett tag, anledningen till det är att jag mår skit. Enda framsteget är att jag varit hos BUP. Jag var hos BUP igår med mina föräldrar och det var jättejobbigt. Vi pratade om skolan, som jag tycker är super jobbig men det är inte själva problemet utan mitt mående och psyke är det i slutändan. Jag har fortfarande inte berättat för mina föräldrar att jag skär mig själv. Eller att jag har konstanta självmordstankar. Jag ville egentligen ha samtalet själv med psykologen på BUP men mina föräldrar följde med. Jag mår sämre och sämre för varje dag och det hjälper inte att behöva gömma mina ärr och mitt mående för mina föräldrar. Innan jag pratar med med mina föräldrar vill jag prata ensam med BUP, så att de kan hjälpa mig att berätta det. Litar på mina föräldrar till 110% men vågar inte ändå. Jag vet att de älskar mig men vill inte att de ska känna sig nere för att jag har självskadebeteende, har det jätte tufft just nu. Vet inte vad jag ska göra:(

Hej,

Att du varit hos BUP är ett jättestort framsteg! Ibland kan det ta lite tid innan man närmar sig själva problemet så det viktigaste är att ni har kommit igång.

Jag tycker att det är en bra idé att du pratar ensam med BUP om hur de kan hjälpa dig att berätta för dina föräldrar. Jag tror att du själv kan kontakta BUP och boka in en tid utan dina föräldrar. Annars kanske du kan be dina föräldrar boka tid. Jag tror de respekterar att du vill prata själv med dem då och då.

På https://www.bup.se/sv/Rad-och-fakta/Artiklar/Bra-att-veta-om-BUP/Far-foraldrar-alltid-veta/ finns lite mer information om vad som gäller. Där står det bland annat:

“Även om föräldrarna vet att deras barn går i behandling på BUP, behöver de inte veta allt som sägs under samtalen. Man kan få prata enskilt med sin behandlare om man vill. Hur man ska hantera detta brukar ungdom, föräldrar och behandlare göra upp tillsammans.”

Anonym skrev:

Jag är alltid ensam i skolan. Alltid. Vill så gärna ta livet av mig själv, men vågar inte . Vill inte dö men ändå vill jag 🙁

Hej! När jag gick i skolan kände jag mig ensam, utstött och ledsen. Var överviktig och såg inte ut som alla andra. Kändes som att ingen förstod mig… Minns att jag en dag tänkte att jag ändå inte ville leva längre, så varför inte göra vad jag vill. Vad kan ens bli värre? Så jag började fråga om jag fick vara med folk. Förväntade mig ett nej, men fick ett ja! Minns att jag var på en klasskamrats födelsedagsfest och kände, återigen, att ingen såg mig. Så jag satt i ett hörn och grät tyst för mig själv. Så var det plötsligt en klasskompis i rummet som upptäckte att jag var ledsen och frågade hur jag mådde. Jag brast. Storgrät på festen. Plötsligt samlades alla runt mig. Jag berättade att jag alltid känt mig ensam och att jag inte orkade med det. Då visade många stöd och sa att jag borde sagt och visat något tidigare. Den tjejen som såg mig ensam, sittandes i hörnet på festen, hon är min allra bästa vän idag. Detta hände när jag var 13 år också. I sommar fyller jag 23!

 

Det jag försöker säga är att det ALLTID finns någon i din omgivning som skulle bry sig och finnas där för dig. Det gäller bara att samla mod och visa sin sårbara sida utåt. Hoppas verkligen att du får stöd av någon i din närhet! Men kom ihåg: du är värdefull, du är värd att synas och leva! Tänk på alla saker du gillar att göra, tänk på de du bryr dig om. Du behövs! Ta hand om dig!