Jag fick min diagnos bipolär t2 för två år sedan men tackade nej till hjälp då jag kände att jag klarade mig själv. Jag har efter dessa år kommit till insikt att jag inte löser detta själv då mycket i livet har spårat ur pga diagnosen och jag känner mig som ett vrak. Jag kontaktade psykiatrin i en stad som hänvisade mig till psykiatrin i en annan stad. När jag kontaktade nästa psykiatriavdelning så hänvisade de mig till min vårdcentral. Jag kontaktade min vårdcentral där en sjuksköterska sa att hon skulle ordna fram en tid för besök och ringa mig under dagen. Jag sa till henne att jag kanske inte kunde svara när hon ringde då jag arbetade under eftermiddagen, då var det som att luften gick ur henne och allt verkade ointressant för henne. ”jobbar?” sa hon och sedan avslutade vi samtalet. Sjuksköterskan ringde aldrig tillbaka.
Är det omöjligt att få hjälp om man inte står med snaran i handen? Är det omöjligt att må skit bara för att man tvingar sig själv till ett arbete och lider sig igenom dagen och utför ett knappt acceptabelt arbete?
Jag vet inte hur mycket energi jag orkar lägga på att söka hjälp, jag har redan en diagnos jag behöver ingen utredning. Jag kommer nog göra något mer försök sedan ger jag upp allt.
