var tvungen att hoppa av min drömutbildning

Vad ledsamt att du tvingades hoppa av din utbildning. 🙁 Jag förstår att allt känns skit just nu, men finns det möjlighet för dig att återuppta studierna när du mår bättre igen? Var det förresten en högskoleutbildning du läste? Jag vill i så fall informera dig om att den som har en funktionsnedsättning som beräknas vara i minst sex månader (långvarig psykisk ohälsa brukar räknas dit) kan få särskilt pedagogiskt stöd från lärosätet. Man kan bl.a. få längre tid på inlämningsuppgifter och tentor, uppdelad tentamen, anteckningsstöd eller en mentor som hjälper till att planera studierna. Hos samordnaren för studenter med funktionsnedsättning (alla universitet och högskolor har en sådan) finns ett standardutbud av insatser att välja bland, men om dessa inte är relevanta för ens problematik kan man kolla vilka möjligheter som finns när det gäller individanpassat stöd. Jag började själv läsa en högskoleutbildning i januari 2020 och har förlängd tid på inlämningsuppgifter och tentor. Via mina lärare har jag också fått möjlighet att hoppa över vissa större uppgifter och göra dem under sommaren, något som har hjälpt jättemycket. Utan det stödet hade tempot blivit alldeles för högt och då hade jag också kraschat.

Oj vad jobbigt.

Tråkigt att det ska vara så.

Jag gick in i väggen 2017. 2018 fick jag reda på vad omega 3 gör för hjärnan och kom i kontakt med en balans olja.

Detta var min vändning från att ha en hjärna som inte fungerade till en hjärna som jag kan tänka med.

Väldigt tråkigt att höra, angående studierna så är ditt liv inte över. Det kommer absolut kunna bli bättre till slut och du kommer kunna ha möjligheten att studera i framtiden. Vet inte hur gammal du är, men medelåldern på högre studier är rätt så hög, och skadar inte att vara äldre än medel heller.

Och angående tankar om att du drar ner din partner, oftast stämmer det här, men inte lika mycket som vi själva inbillar oss. Dem ångest tankarna (Jag kallar dem dumma tankar) är nästan alltid värre i ditt huvud än den faktiska effekten är på hans liv. Men det bästa du kan göra är att ta emot hjälp för att bli bättre och inte pusha iväg honom för att du vill han väl. Överlåt ett sådant beslut till han själv, om det blir så illa att han inte klarar av detta kommer det visa sig och då får han ta det steget. Lita på honom att han vet bättre än vad du gör om vad han klarar av och tycker är värt att göra. Sen är ju du, och jag, på pappret icke mentalt stabila! Så att lita på dem som faktiskt inte har det problemet just nu kanske inte är så dumt? 😀 Han har’ säkert gjort sig värd ett sådant förtroende 🙂

På tal om depressioner, min bästa kompis kom nyss ut som “bättre”. Han tror han känner sig bra igen? Efter över halva sitt liv (cirka 20 år av att må dåligt och hopplöst) så har han nu börjat må bättre. Dem flesta av oss mår bättre mycket tidigare än så, men även sådana situationer som måste kännas otroligt hopplösa, är inte alltid hopplösa. Jag tappade hakan när han uttryckte sig positivt om sitt liv, detta händer aldrig och jag har känt honom under praktiskt taget hela depressionen. Det finns alltid förbättringar att hitta och uppnå.

Jag förstår att det här blir smärtsamt för dig. Se andra leva den där drömmen som du hade på så nära håll och så själv tvingas ställa sig utanför. Skulle också känna en förtvivlan. Det är inte ditt fel att det inte gick. Du försökte och fick med dig magiska ögonblick och möten. Det är viktigt att hålla fast vid de minnena – som kraft var du ska igen i framtiden. När du är frisk från utbrändheten och kan sluta med antidepressiva kommer du med största sannolikhet vara dubbelt så stolt över dig själv än du varit annars. Vilken resa! <3