Mår uppenbart psykiskt sämre sedan jag började på mitt nya jobb i september. Vet med mig av min historik att jag inte har marginaler att vara i sammanhang där jag dras ner några nivåer i mående. Har ett vikariat just nu på heltid fram till den sista februari och det känns så motigt nu att jag vet knappt hur jag ska klara av ens att genomföra morgondagen där. Varje sekund känns påfrestande och dränerande, meningslös av att vara där i de lokalerna. Nu har jag sagt till mig själv att jag får bara sluta om jag hittar ett annat jobb och då utnyttja att jag har en månads uppsägningstid (antar jag att den ligger på och inte tre).
Alltså i jämförelse med min privatliv lever jag rätt bra. Jag märker det. Mår direkt bättre så fort jag får ledigt och kliver in i mitt privatliv. Får vara hemma i min lägenhet. Prata med folk jag valt själv i stället för kollegor som jag inte har något gemensamt med och som bara tömmer mig på energi. Det är som att jag upplever en enorm kontrast mellan mitt arbetsliv och mitt privatliv. Det är nästan som himmel och helvete.
Jag är rejält under isen privat också eller vad man ska säga, men jag håller mig ovan vattenytan om jag iaf inte slipper vara på platser jag vantrivs på.
Förstår inte varifrån jag ska hitta krafterna att gå på arbetsintervjuer och “börja om igen” som ny.
Hur står man ut i en miljö man egentligen inte står ut i?