jag förstår mig inte på mig själv, ibland är jag rätt så glad men sen kan en liten grej vända på allt och få mig må skit. Jag isolerar mig från alla och uppfattas sura på dem fast de fattar inte att problemet ligger inte hos dom utan hos mig. Det är så mycket som pågår i mig att jag inte orkar mer. Ångesten är så rejäl dessutom. Det är nästan som två personer i mig, den ena hittar alltid anledningar till att hata mig själv. Varför tvingas jag leva med en så rörig hjärna? Det låter inte alls tufft eller jobbigt när jag skriver det såhär men detta humör och alla dessa tankar får mig att börja grina och gör mig hopplös. Återigen ser jag inte vitsen med att leva, jag vill inte dö och jag vill inte möjligtvis såra någon men jag önskar att jag aldrig började finnas. Samtidigt vet jag att jag har dålig självkänsla och kanske sätter mycket press på mig men den andra sidan utav mig låter mig inte göra något annat och tänker att det är väl trots allt ingen synd om mig fortsätt o lev bara vem bryr sig om hur du egentligen känner. Jag förstår mig verkligen inte på mig själv.
