Vad är det för känsla egentligen?

[Indigo Mepyme]

Hej!

Rakt på sak vill jag beskriva min situation. Finns det någon som vet vad som händer med mig? Vad borde jag göra och vad kan jag göra?

Jag en man som närmar sig medelålder och har under större delen av mitt vuxna liv arbetat på samma företag. En bransch där det går fort och press hör till vardagen. De senaste åren har jag haft en högre chefsposition där risken att fela alltid varit stor och pressen för någon som mig varit ännu större. Jag är mer introvert än de flesta i liknande position. Alltid varit blyg och försiktig. Talar sällan i arbete förrän jag känner min kunskap är högre än andras i rummet. Min ödmjukhet och mina kreativa strategier har till synes uppskattats och trots helt underbara chefer har jag under åtminstone 12 år gått till jobbet med samma klump i magen.

Det senaste dryga året har det gått så långt att jag faller i gråt på morgonen innan jobbet. Vad jag, utan att veta bättre skulle beskriva som någon typ av panikångest. Lite tungt att andas och även om jag är relativt tyst, känns det fysiskt som jag skriker. Vem? Jag, en vuxen man? -skäms-

Men så hände det, jag kikade på annat arbete och testade söka något som jag trodde min kreativa förmåga skulle platsa på. Jag fick jobbet.. och äntligen var det över.. eller?

Två dagar in i min nya anställning och klumpen är tillbaks.. jag skall lära mig en ny arbetsplats för första gången, förstå mitt uppdrag och skapa en bild över mitt nya arbete.

Två månader senare och ingenting fungerar. Jag minns aldrig något. Går jag på ett nytt möte har jag glömt allt som sades i det föregående. Jag vill inte gå till arbetet.. måndagsångesten börjar på lördag morgon.. det känns som jag förlorat mina “krafter” helt.

Nu är jag bara nedstämd.. ångrar mitt vägval och vet inte hur jag skall gå till väga.. att söka något nytt tjänar ingenting till. Man vill inte hoppa runt mellan arbetsplatser.. och speciellt inte se samma resultat på nytt.. jag kan inte bara lägga mig ner.. jag försörjer någon, och är någons man. Jag har det mest fantastiska stödet i hemmet jag kan få.. men ändå räcker jag inte till.

Mvh,

Gordiska knuten

 

<3 Det låter som att det kanske kan handla mycket att saker och ting står på spel, att det är någon form av prestationsångest som puttrat på tidigare på den förra arbetsplatsen? Och nu när du ställdes inför ett nytt företag har det eskalerat ytterligare? Kanske att det också har låst sig av stress att du därför inte minns vad som sagts på arbetsplatsmöten? Kanske är det också att du har stor talang inom det kreativa och mår riktigt dåligt ifall du inte presterar som du önskar och kräver av dig själv?

Vill starkt tillägga här nu att jag bara sitter och chansar vad det här kan handla om. Känner mig inte så vass inom området ärligt talat <3 Ifall du dock upplever att det stämmer tror jag på att arbeta förebyggande så du får ner känslan av de här brutala allvaret som det låter som att du tvingas möta och också mår ganska kasst av? <3

När jag gick i terapi fick jag gå till botten med varför jag gick runt och typ “mätte mig” med andra (var också en kreativ arbetsuppgift jag hade) och också kunde få som minnesluckor när information skulle ges. Det visade sig att jag ville duga inför mina barndomskompisar, vilket var en ytterst oväntat insikt – de hade förvandlats till spöken.

Kanske kan du hitta något i ditt förflutna som är kärnan i det här, fina du? Det låter så himla slitsamt och synd att du inte kan få vila i din prestation.

Stor kram

[Indigo Mepyme]

Jag har alltid haft vad jag tror är någon form av bluffsyndrom. Ingen har riktigt tittat närmre på vad orsakerna kan vara. Vid ett par tillfällen har jag kontaktat psykolog, men av någon anledning vill jag alltid vara dem till lags, och underminerar mina egna problem.

-funderar och funderar-  Det känns inte som jag har tid att hantera situationen. Jag tror jag behöver en paus.. en riktig paus där jag kan fokusera på mig själv och min familj. Men det känns inte som världen är byggd för det. Däremot vet jag att jag inte är rätt person för arbetet jag har idag. Även om jag kan prestera ligger det för mycket moment i närtid som göder oro och ångest. Men det är så tjänsten är.. det blev inte som jag tänkt mig.

Någon form av prestationsångest finns det säkert. Men det blir lite en “hönan eller ägget”-fråga för mig.

Jag vill säga upp mig nu! Men jag vågar inte.. och jag har ingen ork att jaga annat arbete. Jag är fast mellan en sten och ett hårt ställe.

Låter jobbigt! Ledsen att höra! <3

Kan du lufta någonting av det här med din chef eller andra på arbetsplatsen? Om du har en bra sådan chef vill säga? (kanske inte helt vanligt att man har just det). Man säger ju att troll liksom spricker i solen så jag tänker att det här med att känna sig som en bluff kanske minskar om man liksom pratar om det öppet med andra? Lägger korten på bordet? Fan jag önskar som satan att jag på min tidigare arbetsplats berättat mycket mer om vad som försiggick i mitt inre istället för gick runt med en känsla av att snudd på sprängas inifrån.

Förstår samtidigt att chefer/kollegor är också ju “maktpersoner” precis som terapeuter att man behöver förhålla sig till massor av parametrar för att inte ångra sedan vad man sagt. Å andra sidan tror jag speciellt chefer kan ha extremt mycket bättre förutsättningar att vara bra för sina anställda, lättare kunna guida dem när man just talar öppnare med varandra – försöker förstå motpartens drivkrafter, rädslor och vad som motiverar?