Utmattningsdepression. Ptsd?

Hej!

Jag har varit deprimerad i omgångar i mitt vuxna liv. Men har ändå lyckats ta mig igenom det, har utbildat mig och jobbat osv.

För ett och halvt år sedan separerade jag och min dåvarande sambo, det kändes bra först, det hade varit väldigt dåligt i vår relation.

Jag arbetade då också på ett jobb som jag trivdes väldigt bra på men var tvungen att slut då det var ett vikariat för en person som var sjukskriven. Jag lyckades få en ny bostad och flyttade in där, och hittade ett nytt jobb. Det gick bra en början men jag började känna av en depression och fick även en del panikångest.

Jag har nu jobbat där i ett år men är sjukskriven sedan några veckor tillbaka. Jag har kämpat på hela det här året, då jag också har känt press då jag har en lillebror som mått dåligt till och från i vuxen ålder. Jag har även som tonåring, fick bli vuxen tidigt då var pappa dog. Vår pappa dog oväntat av en hjärtsjukdom hemma, jag var då ensam hemma och hittade honom.

Min mamma mådde mycket dåligt efter det och hotade ibland med att ta livet av sig.

 

Jag känner att jag i grunden är en levnadsglad person och har alltid lyckats komma på fötter igen. Men har nu fastnat, jag har tidigare gått i trauma terapi för det som hände med min pappa. Men nu igen då jag blev lämnad sätter det sig som en stress i kroppen som inte går över. Jag har kämpat på med jobbet för att det har känts som att det är det jag har haft kvar, tanken är att jag ska gå tillbaka om några veckor men det känns inte hållbart jag känner mig inte utvilad.
Jag blev idag väldigt arg på min lillebror för att det känns som att han smiter undan ansvar och inte tar tag i sin situation.
nu har jag dessutom för att allt har varit jobbigt saknar mitt ex mycket, han kunde vara ett stöd då det var jobbigt, men han har nu en ny relation. Vi har haft kontakt sen det tog slut men jag har nu valt att bryta.  Min situation känns inte hopplös men jag känner inte igen mig själv och vet inte hur det ska lösas och hur lång tid det kommer att ta.

jag känner också att livet är orättvist, mina vänner bildar familj och lever sina lev och jag har halkat efter. Jag har mycket vänner och är väldigt social då jag mår bra men har inte orkat det nu.
ville mest skriva av mig tror jag, och om någon har tips känner igen sig, kanske en solskenshistoria att det kan bli bra?

 

Jag har även funderat över om jag kan vara medberoende i relation till min mamma och lillebror. Jag har i många relationer haft svårt att sätta gränser och gått i terapi för det, det har blivit bättre ett tag men sedan faller jag i samma mönster.

Jag är 32 år nu.

[Yellow Bojoto]

Hej
Tack for din story
Starkt att berätta

Precis min tanke
Låter som medberoende
Tror du behöver ”bryta dig loss
Lixom lägga fokus på DIG ❤️

Jag känner igen MYCKET

Kanske kan du söka dig till någon som kan medberoende?
För just den biten tar ju energi från DIG

Tänker att du ju hur tillräckligt med ansvar kring DITT egna mående och livet för dig

Låter låter väldigt klok, förnuftig och det låter även som om du faktiskt vet hur du mår och varför

En erfarenhet jag har
Det är
Att fast jag bearbetat mycket redan i mitt liv
Så är det lixom ej klart
Tror man for bena ut livets effekter med tiden

För livet själv är ju påverkat av vårt bagage
Och bagaget påverkas av livet

Jag finns här
OM du vill ler

❤️

Hej!
Gud, jag blev nästan helt slut av att läsa det du har gått och går genom just nu. Så oerhört mycket för en person att bära. Att du är trött och lite vilsen låter inte konstigt för mig, det låter väldigt naturligt att du genomgått en förändring bara efter att din pappa dog – och allt annat du gått igenom för den delen. Naturligt eller ej, förändring är aldrig enkelt eller lätt att bära, eller desto mindre jobbigt för den delen. Hur gör du för att lätta på det du bär – har du någon du kan prata med för att allt ska kännas mindre tungt? Går du till en psykolog eller terapeut?

Jag känner igen mig själv väldigt mycket i din berättelse, min pappa gick bort när jag var tonåring. Och även jag fick anta vuxenrollen i hushållet. När jag gick till en psykolog en tid efter pappas bortgång sade jag till dem att det kändes som om alla går vidare i livet utom jag, som att jag är den enda som står och stampar på samma plats. De sa till mig att när man genomgår trauma kan det vara som om tiden stannar upp. Det får liksom inte plats något mer än det jobbiga just nu. Så känn dig inte misslyckad som “står kvar” – du går visst framåt! Det du gör, och har gjort under en tid är att utvecklas inuti, du processar det som du vart med om, alla erfarenheter du plockat på dig under denna kaotiska tid. Du växer, även om det inte ser ut som så utifrån. Ingenting är över eller kört för din del, du har bara börjat. Fantastiska saker händer oavsett när! Du har inte missat något – det har helt enkelt inte hunnit hända än!

Hur känns det nu efter du har skrivit av dig här på forumet? Är det skönt att prata om det?

Vill du dela mer erfarenheter från någon som gått genom liknande saker här i livet behöver du bara fråga, jag finns här och vill både lyssna och berätta! Jag kanske inte kan erbjuda några fiffiga svar, men ibland är det så oerhört skönt att få prata med någon som fattar. Eller iallafall fattar-ish. 😉

Ta hand om dig. <3