Precis som titeln säger så har jag blivit uppsagd från min provanställning. Har varit där i typ 5 månader nu, trodde väl att det gick hyfsat bra. Men klimatet på jobbet har väl alltid varit kyligt, svårt att komma in i gruppen då det är ett relativt litet arbetslag. Sen är hälften av dom som jobbar familj och de andra som jobbar där är kompisar till dom. Endast en som jobbar där heltid som inte är familj eller vän, men hon har jobbat där länge.
Det har varit extremt svårt att prata med arbetskamraterna. Dom skrattar och skojar med varandra, men till mig har de knappt sagt nånting. Jag har sedan tidigare, långt tillbaka, en depressionsdiagnos och tyvärr har ju depressionen gjort sig påmind senaste två månaderna. Mycket har ju berott på jobbet.
Jag har inte sagt något till dom om min diagnos, tycker inte att man ska behöva göra det så länge jobbet inte blir påverkat. Jag tycker inte själv att det påverkat någonting, men kanske har det gjort det.. Jag har dessutom fibromyalgi vilket gör min kropp ännu mer utsatt när jag mår dåligt psykiskt. Jag får mer ont och får svårt att koncentrera mig, tappar ord och blir lite allmänt snurrig.
Jag vet hur det är när man berättat på en arbetsplats att man har en diagnos.. Man blir förminskad och ifrågasatt, även om det inte är något som görs medvetet. Den känslan är hemsk. Sen blir det ju så att minsta lilla grej man råkar göra fel blir ju då väldigt stor istället..
Hur som helst så har jag nu två veckor, dock inte heltid, kvar på jobbet. Jag mår redan nu så dåligt så jag vill kräkas typ. Ont i magen och bröstet, har ångest o mår allmänt piss.. Fattar inte hur jag ska orka gå till ett jobb där jag inte är önskad, göra bra ifrån mig och ha ett leende på läpparna hela tiden, när det känns som att jag kommer gå sönder inombords.. Tar jag min ångestmedicin blir jag så trött så jag har svårt att klara av jobbet istället.
Min man säger att det bara är att kämpa på, göra mitt jobb och klara av dom här två veckorna.. och det är väl så det får bli också antagligen. Vi bor i en liten by och min arbetsplats är i byn, så skulle jag sjukskriva mig nu så blir det inge bra alls. Jag önskar att jag bara kunde slippa prata med dom, att nån annan kunde förklara hur dåligt jag faktiskt mått de senast månaderna och att jag inte orkar med att gå till jobbet och hålla en fasad uppe. Jag kommer gå sönder inuti om jag ska göra det i två veckor till.
Men ja, jag vet… två veckor vad är det? Klar jag klarar det. Och då vi har ett väldigt dåligt ekonomiskt läge just nu så finns det inget alternativ. Jag Måste jobba. Jag måste få in dom pengar jag kan.
Vet bara inte hur jag ska orka.. orka mig igenom dessa två veckor. Å hur livet kommer se ut sen… med ekonomi och allt.. ja, just nu känns allt extremt jobbigt och jag vet inte hur jag ska orka.
Life sucks just nu..
