Hem > Forum > Arbete & Skola > Universitetet gav mig ingen nystart, som om något någonsin gör

Universitetet gav mig ingen nystart, som om något någonsin gör

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Jag har flyttat till en ny stad för för att plugga. Jag saknar inte mitt hem eftersom det är väldigt mycket som jag inte klarade av där, allt är perfekt här förutom att jag inte har några vänner. Jag är en person som gillar att hitta på saker, det finns så mycket att göra här men jag är väldigt blyg. Flera gånger har jag försökt att göra saker som jag inte känner mig bekväm vid. Jag har gjort flera saker som bara har fått mig att känna mig ännu mer felplacerad. Jag är för feg, men jag försöker och jag gör bara bort mig gång på gång. Jag har inga vänner här, och ingen jag känner. Jag känner mig ensam och det går sämre med studierna, jag som alltid trodde att jag ändå var ganska smart, failade två tentor förra läsperioden. När jag nyss kom hit träffade jag nån på tinder, kände mig utnyttjad, blev utnyttjad, han bara slutade svara efter att ha sett mina meddelanden efter ett tag. Varför? Förmodligen för att jag berättade om en personlig sak som jag kände mig skyldig till att berätta. Så hur får det mig att känna mig? Att jag aldrig kommer att hitta någon att vara med, att jag är vidrig, för jag kommer alltid att behöva berätta om den här saken. Han går dessutom till samma gym, så jag har inte gått dit på ett tag för att jag är rädd att stöta på honom. Vi går på samma universitet också, så jag har sett honom ett fåtal gånger och varje gång mår jag så dåligt efteråt. Jag gillade aldrig honom, jag skulle inte bry mig om allt skulle ha slutat för att vi inte passar ihop, men jag bryr mig för att jag vet att allt slutade för att han tycker att jag är vidrig. Och jag kommer aldrig få några vänner. Jag försöker att vara social, vara med på allt, vara trevlig när jag pratar och jag försöker starta samtalsämnen, men det är som att allt jag säger bara är tråkigt och dumt för ingen tycker att jag är värd att prata med och trots att jag har pratat med en person kommer den personen nästa gång att låstas som att hen inte känner mig. Men, det känns inte som att jag har något att klaga på… alla andra här verkar ha det mycket svårare. Jag ser upp till alla er, ni kämpar på, ni är starka. Jag är så svag och så feg. Jag hatar mig själv för att jag är så vidrig. Hatar mig själv för tidigare misstag, med konsekvenser som aldrig kommer att försvinna. Jag hatar mig själv för att inte kunna vara social som alla andra. Jag hatar mig själv för att jag inte gillas av andra. Jag hatar mig själv för att jag inte kan vara självständig. Jag hatar mig själv för att jag tror att det är så synd om mig, men det är inte synd om mig, jag tror bara att jag är nåt, men det är jag inte.

    Om man har blivit felplacerad tidigare är det lätt att man tror att man alltid kommer att vara det. Men ibland krävs det bara att man hittar rätt människor där man hör hemma. Jag vet att det är svårt, har själv problem med det. Det lilla jag varit på Tinder gav mig inte mersmak…Det var mest killar som ville ligga och inget mer. Så självkänslan hamnar lätt i bottenläge där.  Det är trist att det inte finns ställen där man kan träffa andra, mer spontant och utan speciella krav, typ ett fik där det är meningen att alla kan prata med varandra och lära känna varandra. Finns bara språk cafeer typ, och det passar inte mig. Allt är så uppstyrt numera. Jag har ingen aning var jag ska träffa vänner, jag är 50 plus och skiljer mig mycket från andra i den åldern, så jag känner mig utanför överallt. Jag har tex ingen familj och det gör att jag blir utanför när folk pratar om barn och barnbarn. Och jag har dålig ekonomi och då är det trist när alla pratar om sommarställen och villor, eller vill att jag ska följa med på dyra sparesor, middagar på stan och liknande. Sånt jag absolut inte har råd med. Och då slutar dom att höra av sig. Eller så är det folk med lika låg inkomst (liksom mig )  men då  skiljer dom sig i levnadssätt istället,  röker oftast (jag är super allergisk och har astma ) eller så har de dammigt och smutsigt hemma så jag kan inte hälsa på på grund av allergi, viss bakteriefobi, överkänslighet för lukter mm.  Jag känner mig som prinsessan på ärten varje gång jag träffar folk i min inkomstgrupp… skäms ofta pga att jag är så känslig för saker. Folk tror jag överdriver. Jag passar inte in nånstans! (förstår dig iaf…)

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.