Hem > Forum > Arbete & Skola > Tillräcklig ?

Tillräcklig ?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Vet inte hur jag ska formulera mig så det blir rätt .. kanske har jag bara mig själv att skylla.
    Har super bra föräldrar, vänner och pojkvän. Men känner mig aldrig tillräcklig , jag har aldrig känt mig bra nog för någon. Men ändå vill jag inte visa någon att jag känner så.. fast dom flesta vet så nekar jag och sätter på ett fejk leende.
    På kvällarna smyger sig ångesten på.. jag försöker hålla tårarna inne så länge som det går… fan asså vet inte hur jag ska förklara.. allt känns bara skit .. bryr sig någon verkligen på riktigt om hur man mår? Känner mig som en börda när jag väl gråter och förklarar att jag inte känner mig tillräcklig .. och då känner sig tex min kille att jag gnäller på han att han inte visar tillräckligt men såå är det inte så allt blir bara fel , hur jag än försöker förklara. Faaaan vet inte hur jag ska förklara min känsla .. har tidigare själv medicinerat mig med tramsar och lyrika för att glömma känslorna och fejka må bra… är så dålig på att förklara .. hatar de här helt enkelt bara..

    För mig tillhör ”otillräckligheten, ovärdig att älskas, alla missförstår, jag är ensam o ingen förstår trots att jag pratar om mitt inre mörker som mitt leende gömmer, allt lidande” mina diagnoser

    O de förstod jag inte förren jag fick prata med någon som vet symtomen på mentala diagnoser. Inom sjukvård eller inom kyrkan dit många patienter får vända sig då psykvården saknar resurser.

    Jag kunde inte efter snart 20 år fortsätta säga att de va de andras fel, jag försökte allt, men jag hade otur, mötte fel människor mm
    I mitt fall när jag gick tillbaka i mitt turbulenta liv insåg jag att den minsta gemensamma nämnaren för alla misslyckade relationer, alla misslyckade jobb, alla vänner som jag lämnat el som lämnat mig, alla flytter o hälsobakslag var Jag. Allt hade mig i mitten. Något stämde inte med mig oavsett vad jag gjorde. Så jag vände mig först till kyrkan och sedan vården och jag är fortfarande i behandlingsfas av min gott o blandat-påse av diagnoser

    Tankar är tankar
    Känslor är känslor
    O de behöver inte vara sanna.
    De kan vara feltolkningar av sanningen

    Styrkekramar

    Du duger som du är! Var rädd om dig själv. Tror inte du behöver ”bli bättre” eller mer ”tillräcklig” alls. Tror du är precis så som just du ska vara! Har du någon speciell och unik egenskap som du faktiskt på riktigt uppskattar med dig själv? Går det att påminna dig själv om den oftare?

    Kanske kan man även vända på det och ifrågasätta varför man ska vara ”tillräcklig för någon”? När jag tänkt och känt så inför andra så har jag upplevt det som något subtilt missnöje från omgivningen och där deras behov inte blivit tillräckligt tillfredsställda och just detta har då stressat mig. Är det likadant för dig?

    Kanske är ingen heller ”fulländad” någon annan oavsett relation? Kan man ens kräva det av varandra? Låter även som att din pojkvän inte alls förstår ditt behov utan istället gick in i något försvar.

    Samhället trycker väl på ganska duktigt också och vill att man ska vara superproduktiv, uberduktig och prestera på alla möjliga höga nivåer? Som att man skrivit på ett arbetskontrakt inför själva livet som sådant.

    Kram

    Min kille har aldrig känt ångest eller mått dåligt. Såklart är det jobbigt för honom när jag gråter, får panikångestattacker, vill säga upp mig eller flytta utomlands. Men jag brukar säga ”jag vet att du aldrig kommer förstå HUR jag känner men jag vill att du förstår att jag ändå känner så.” Det kan han respektera och förstår att han kan inte sätta sig in i varför något är så viktigt för mig, men det betyder inte att det inte är sant.

    Det är jobbigt att hålla inne gråt. Jag försöker gråta ut om jag känner mig ledsen.

    Och psykolog hjälper mig jättemycket.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.