Hem > Forum > Arbete & Skola > Tankeställare

Tankeställare

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 16 totalt)
15
  • Pratade lite med en kollega idag som sa saker som träffade och även gav en tankeställare.

    Kan tycka det är något givande ibland med att möta personer som man kanske inte skulle träffa eller komma i kontakt med om det inte vore för att det är en arbetsplats och man därför är kollegor = pratar med varandra.

    För att sammanfatta det hela kort sa hon bland annat att hon inte vill träffa killar som läser självhjälpsböcker. Att de verkar labila, är labila. Hon vill ha någon som vet vem den är och som är mer sammansatt/redig. Hon sa också att det finns folk som går i terapi i hur många år som helst men aldrig kommer ur det. Att man pratar om sin uppväxt i evigheter. Hon sa att hon absolut trodde på anknytningsteorier och så men var lite skeptisk till att man exempelvis anklagar sin mamma för att man inte har en partner idag.

    Hon menade att folk som är såhär inte sällan överanalyserar allting. Lite som skrivande, la hon till. ”Jag gillar att skriva och formulera mig men det finns också en fara i det, att man vill skapa kontroll, men det är oänderligt, ju mer man vill hitta ord för desto mer inser man att det inte finns ett slut”.

    Hon har också en kompis som är i 40-års åldern som ”vill bli hel” men gått i terapi i evigheter, sa hon. Men kommer hon någonsin bli det? Är frågan. Och så såg hon sådär skeptisk ut igen. Som att hon ansåg det vara fel strategi. Hon sa  att man måste försöka släppa det. Leva här och nu. Glömma det som varit. Vara stark i det. I nuet. I att acceptera och skapa en annan tillvaro att ha andra tankar i. Man kan inte bara titta bakåt.

    Jag känner mig så jävla träffad i hennes beskrivning. Det är ju i princip mig hon beskriver.

    Men kände samtidigt lite ro i detta att gå vidare. Blev lite inspirerad av det. Men är det så enkelt? Kanske är det, det.

    Det är så märkligt tycker jag när man är ute i livet och träffar på folk med andra bakgrunder än sig själv. Med nya infallsvinklar som skiljer sig ifrån de man själv umgås med.

    Det är ju något uppfriskande absolut, men samtidigt lite skrämmande när man får höra om det ifrån andra perspektiv. Liksom höra ”om sin sort” från någon som är totalt omedveten om att denne pratar till just den som är exakt sådär.

    Är ni också med om det emellanåt?

    Jag brukar inte vara med om det, snarare att folk MISSBEDÖMER mig och tar sig frihet att analysera mig och säger högt vad för slags person jag är. – SÅ irriterande .

    tillexempel sa en vän till min pojkvän när jag skojade om hur välorganiserat mitt sminkbord RÅKADE vara-just då. Då sa personen -” ja men genier trivs i kaos.

    jag trivs inte i kaos alls, har haft städmani, och älskar när det är snyggt och välorganiserat runt mig- dock orkar jag oftast nuförtiden inte plocka upp, diskberget växer.. osv pga depression och annat. Blev så kränkt av det personen sa, trots att hen kallade mig för geni- vilket ju var snällt! Men just det där att folk gör en felbedömning av vilken sorts person man är- det gör mig galen. Men tro inte att jag protesterar, oftast håller jag bara med… har blivit sååå jäkla mesig! Den yngre jag skulle skrika och sparka . Nu håller jag oftast bara med. ”Sara ”är lite blyg…” sa en annan jag bara log och tog det. När jag egentligen ville säga. ”Hörru jag har BDD som gör att jag har svårt att prata med folk ansikte mot ansikte .. bla bla bla”

    hursomhelst störande när folk gör så,

    jag vet dock  vad du menar , att känna sig träffad, jag tycker det är ganska otäckt när det blir så, man känner sig lite paff , när man är på ett visst sätt och folk kritiserar det sättet att vara ? Utan att de pratar om dig. JAG skulle dock tro i den situationen  att den personen var elak och pratade just om MIG. Men jag är så jäääkla paranoid.

     

     

     

    Det finns väl lite fler dimensioner tänker jag.

    I hennes uttalanden låter det mer som att personerna skyller allt på sitt förflutna och inte går vidare för att de fastnat i ältandet. Det kan ju vara extremt oattraktivt att gå runt och vara arg och fastna i en offerroll som vuxen.

    Sen finns det ju faktiskt dom som inte kommer ur ältandet förrän ganska sent och först då kan börja bearbeta sitt förflutna.

    Känns som ganska snäva förutfattade meningar om ohälsa. Men det är ju delvis sant. Ett sätt att göra resan lättare är ju om man lyckas leva ”här och nu” samtidigt  som man bearbetar och arbetar med sina trauman. Som vuxen kan man inte skylla ifrån sig längre, bara förlåta (på sitt sätt) och gå vidare.

    Jag tycker det är viktigt att man får vara arg eller ledsen över det man saknat eller trauman. Men man har eget ansvar över att inte fastna i ilskan eller ältandet. Det kanske är så enkelt för vissa, men sitter det djupa sår kan man inte låtsas som om det inte gör ont. Man får söka hjälp och se sin egen roll i sin förändring.

    Trådstartaren

    Tack för era svar!

    Ja verkligen, finns definitivt fler dimensioner. Ville flika in detta men det skulle avslöja mig kände jag. Är ju ändå kollegor detta och jag pratar absolut inte med någon av dem om min familj eller mina trauman.

    Begreppet eller fenomenet ältande är väl också rätt diffust.

    Ofta tänker jag att icke-traumatiserade inte förstår detta med terapi och tiden det kan ta. Samtidigt kanske det finns en poäng att just se det förödande i att fasta i onödan. Man kanske är friskare än vad man tror typ. Kanske ingen verkar fatta att man kommer ifrån en dysfunktionell familj konstigt nog. Även om det känns som om det står skrivet i pannan.

    Ja, det verkar ofta vara så att folk sällan drar slutsatsen om att det finns en dysfunktionell bakgrund att ta hänsyn till. Och vad terapi faktiskt innebär.

    Jag tror väl egentligen att såna som din kollega balanserar upp genom att få livet att verka enklare. Ett sätt för oss att se ett ”friskt” liv kanske? Inspirera lite, som du sa.

    Trådstartaren

    Vettetusen heller om man mött någon som gått jättemycket i terapi och där man känt att personen borde släppa det där nu? Möjligtvis, som sagt, att jag har den bilden om mig själv, men det är ju inte så att jag gått alls mycket i terapi generellt sätt. Absolut inte. Däremot att tänka mycket på sina trauman (menar knappast då bara uppväxten), är ju något som åtminstone jag ofta kan hamna i. Men är det så fel då? Vem skadar det? Kan man döma någon som påminns om traumatiska minnen i sitt liv idag? Det är väl själva kärnan i PTSD och till och med ett kriterium, om inte jag missminner mig, just att inte kunna släppa det.

    Lite konstigt sagt av henne är det. Jag tror inte hon syftar på mig men vet inte, hon kanske är svinbra på att läsa folk.

    Intressant iakttagelse om att kollegan kanske försökte balansera upp det genom att få livet att verka enklare. Hon har sagt att hon har släktingar som varit med om så svåra grejer i livet att de kunde ha gett upp för länge sedan, men inte gjort det. Kanske är det så också att är man med om livskriser i vuxen ålder och utgår ifrån det, ja då kanske man kan prata om att ”ta tag i sig själv” och inte ”älta” i evigheter. Men om man pratar om vad ett litet barn får utstå som påverkar hela dennes framtida identitet, världsbild och all känslomässig smärta det inneburit för vissa. Nä, det släpper man inte bara sådär. Känner ingen som lyckats med det ”fullt ut”.

    Det handlar ju om att behöva bygga upp sig själv från grunden, skapa ett ”jag”. Jättemånga har ju också fått dissociativt personlighetsstörning av sina trauman. Tror minst åtta är något snitt för vad en person med den diagnosen behöver i terapi (för mig att jag läst det så är inte säker). Kompisar till mig har flera av de behövt gå minst 10 år. Så det är ju lite löjligt när man talar om att gå vidare när det som inträffat är så allvarligt och har lett till fasansfulla konsekvenser.

    Om man pratar om att man haft lite bråk med sin mamma kan jag förstå att det inte kräver terapi långt upp i medelåldern, däremot. Men har svårt att se vilka det är som beter sig så. Inte mött någon hittills.

    Generellt sätt brukar väl också de värsta typerna vara de som går för lite i terapi. Det är givande att tala om motsatsen också, men jag köper det ju inte riktigt heller.

    Det kändes som mycket antaganden och att hon säkert utgick mycket ifrån sig själv, hur hon fungerar vid motgångar. Typ att hon borstar av sig det och klarar av att gå vidare. Att det förstås räcker med lite viljestyrka och mindset då. Känner mig inte så imponerad…

    Kanske är det det klassiska, folk fattar inte oss som haft svåra barndomar.

    Eller hur. Det är så himla olika beroende på förutsättningar hur man hanterar svårigheter. Har man redan skeva föreställningar om hur världen ter sig så finns det inte mycket självkänsla att luta sig mot.
    Hela den här känslan av att ”det här är rätt sätt att tänka” existerar ju inte. Den flyter liksom omkring utanför ens medvetande men omöjlig att ta in.

    Kan tänka mig att det tar många år att arbeta med trauman. Det är väl densamma som utmattning osv. Det brukar ta lika lång tid att återhämta sig från utbrändhet som det tar att insjukna.

    Det kan uppfattas ganska nonchalant när dessa människor drar upp vad de tycker på sätt som detta men samtidigt kan de ju bara utgå från sig själva. Det jag tycker är tråkigt är när deras åsikter är så bestämda. Som om det inte finns utrymme för att utsatta har olika sätt att tillfriskna. Lite som att allt ältande är patetiskt. Det är orimligt.
    Önskar fler kunde vara lite mer öppensinnade och de ”friska” kunde tala mer öppet om det. Avdramatisera det hela lite.

    Trådstartaren

    Bra sagt, tycker också dessa kunde vara mer öppensinnande. Ironiskt nog är min bild av personer som läser självhjälpsböcker (vilket vad inkörtsporten i det här samtalet med kollegan) just såna som inte alls är mottagliga för terapi. Tvärtom. Så jag tänker att ifall man inte går i terapi (för man inte vill), ja då är risken stor att man hamnar i självhjälpsträsket och blir det där ”labil” som hon beskrev.

    Håller fast vid att människor som går i terapi (oavsett längd) är i regel ansvarsfulla människor. Man går ju dit för att få hjälp. Det är ju som att gå till doktorn för att man har problem med något. Man slutar inte gå dit förrän det slutat göra ont. Svårare än så är det nog inte.

    Det är tråkigt att man så ofta får möta dessa fördomar. Det verkar liksom inte bli direkt bättre ute bland folk. Detta med medvetandet om PTSD och DID eller dissociation. Vi verkar ses som gnällspikar och gör oss själva till offer, fortfarande. Det är djupt provocerande faktiskt. Och jag vågar sällan säga något. Inte heller denna gång gjorde jag det. Priset är för högt att liksom riskera blotta något så extremt privat.

    Ja, det är nog rimligt. Självhjälpsböcker är kanske inte så dåliga om de skrivits av personer som gått igenom allvarliga saker. Däremot kan det bli fel om man försöker applicera andras ord i sin egen historia. Lite som att man hamnar ännu mer fel om man tror att det är rätt hjälp bara för att traumat definieras likadant som i boken. Man skapar ännu mer förvirring inom sig när ”hjälpen” bara skrapar lite på ytan.
    Kanske är dessa böcker bättre lämpade för människor som inte söker hjälp. Utan de som är genuint intresserade av människors upplevelser och vill lära sig bemöta andra.

    Ja, väldigt provocerande. Som om skammen inte är nog med att man känner att det ännu hänger efter en. Och när de sen trippar på tå omkring ämnet eldar det på skammen ännu mer.

    Trådstartaren

    Bara de inte börjar applicera det de läser i självhjälpsböckerna på personer som faktiskt behöver hjälp?

    Självhjälpsböcker är skrämmande, det är som en stor industri där man vill tjäna pengar på kassa idéer som inte sällan gör folk ännu mer egoistiska och narcissistiska.

    Det är tragiskt när folk utgår från att vi är samma slags folk som går i årslånga och vetenskapligt beprövade terapier, och samtidigt skulle ägna oss åt idiotiska självhjälpsböcker som handlar om inställning och ”hitta glädjen”.

    Jag får nog återkomma i den här frågan till kollegan. Behöver vidga hennes förståelse. Det här känns absurt att bara släppa. Hon är också en person man kan prata med så tror hon skulle kunna vara öppen för andra perspektiv.

    Jag har nog för lite info om vad en självhjälpsbok skulle vara. Tänkte att de skulle vara skrivna av människor som gått igenom svåra perioder men det kanske är såna där ”livscoacher” du menar?
    Dessa försökte jag mig på en gång för många år sen, blev otroligt triggad och kände mig urdålig som inte klarade att koppla om hjärnan att tänka annorlunda.
    Det sitter liksom i hela kroppen, i vårt sätt att vara, bete oss, attityder, kroppsspråk, intryck, uttryck, utseende. Varenda cell hos oss är ju formad efter att vara utsatta. Det kan vi inte ändra genom att ”tänka positivt”. Vi behöver ju nå alla dessa delar och jobba med dom var för sig tills det inte begränsar oss längre.

    Hur tänker du att du ska vidga hennes förståelse? Hur pratar man med andra om sånt här? Vad kör du för strategi?

    Trådstartaren

    Hörde om en ny definition igår gällande skillnaden mellan terapier och coachning. Där sades det att terapier handlar ofta om att hitta ett fel/det sjuka hos ”patienten” som man väljer att arbeta utifrån. I coachingrummet arbetar man i högre utsträckning med ”klientens” styrkor och att skapa livsförändringar. Under de tre, fyra första samtalen i coaching är poängen att ringa in vad personen har för behov –  vad denne söker efter och vill ha mer av i sitt liv. Coachen som angav den här definitionen menade också att han inte var lämplig alls att arbeta med personer som lider av exempelvis ångestproblematik och liknande tillstånd.

    Vet inte om jag kommer prata med kollegan för osäker på om jag orkar, men om det kommer ett bra tillfälle där vi nuddar vid ämnet igen så vill jag mest lägga till hur det kan skilja sig markant mellan lite lättare psykiska besvär och de som har svåra traumatiska erfarenheter. Kanske nämna något om mina kompisar som har DID.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 16 totalt)
15

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.