Tackat nej

Har alltid drömt om att bli läkare så länge jag minns. Jag studerade nyligen ett basår med natur för att få möjligheten att komma in.

Jag sökte in och kom in nu i höst. Jag våndades och kände stark oro och ångest då jag jobbar inom vården och ser vad läkare gör. Var det detta jag ville bli och är det värt mitt välmående? Jag hade även behövt flytta från allt…min familj, vänner, hund, pojkvän och lägenhet.

 

Jag är 20 och kände mig ej redo så tackade nej idag. Känns som hela världen rasar och att jag aldrig kommer få en ny chans igen.

 

Sedan ett halvår tillbaka äter jag medicin för nedstämdhet. Har ofta tankar på självmord och är en orolig själ. Man kan tycka att detta är ett delikat problem men hela min värld rasar känns det som.

 

men jag kände helt enkelt inte att jag ville offra mitt välmående, tid och massa annat för att plugga läkare. Det jobbigaste är nog vad alla runt om säger…att jag borde testat, gett det en chans, bara kört på. Men jag valde med hjärtat och vet inte om det blev fel ändå. Tänk så kommer jag aldrig mer in? Mitt liv är över.

Jag känner igen din känsla, det är så lätt att lyssna på vad familj, samhället,  vänner o alla andra säger och tycker. Jag valde till natur på gymnasiet men bytte sen över till estet. Gick sen och ångrade mig hur länge som helst för att jag tänkte att jag hade bränt alla mina chanser. Jag som alltid haft så lätt för skolan och varit så duktig, varför valde jag över till något som inte alls var lika prestationsinriktat? Asså det har jag verkligen tänkt på flera gånger, tills nu då jag kommit in på naturvetenskapligt basår (är 19, snart 20). Dock har jag gått flera gånger och tänkt att “åh jag borde gjort det här tidigare, tänk om jag hade gått natur och kunnat börja plugga till något direkt istället för att ta paus ett år o sen behöva vänta ännu längre för att plugga in naturämnena innan jag ens kan välja vidareutbildning”.

Men ja, jag mår också otroligt dåligt många gånger, och känner att jag inte vet om jag är redo att börja plugga. Skolan börjar om bara några veckor, jag ska flytta hemifrån för första gången och bo i en ny stad. Är supernervös och vet inte om jag gör rätt val nu.. Funderade på att tacka nej men tackade ändå ja… Men nu känner jag den där osäkerheten och tvivlet komma…

Det känns så hemskt att du har självmordstankar, är vilsen och mår dåligt.. Även det känner jag igen mig i.

Jag hoppas att du får må bra snart!

Finns om det är nåt, känner igen mig i dig..

EDIT: Vill även säga att jag tycker det var starkt av dig att lyssna på det du ville! det är ändå du som ska orka plugga i flera år och även om det kan vara förvirrande ibland att veta vad man vill och känner så är du nog ändå alltid den som är närmast dig själv och känner dig själv bäst.

så jag tycker ändå det var ett bra val! du kanske kan ta chansen att känna efter nu vad det är som får dig att må dåligt och ta tag i det, för jag tror inte att lösningen hade varit att direkt hoppa på ett tufft läkarprogram när du mår som du mår. Fråga dig själv om det verkligen är läkare du vill bli och om det är det du vill så tror jag att du kan söka in när du mår bättre! tror inte det är omöjligt att komma in igen! Om du dessutom redan kommit in en gång så är det väl ett bevis nog på att du har tillräckligt med betyg/meriter/högskoleprovspoäng för att ta dig in! så var inte rädd, det går nog att komma in igen skulle jag gissa på

Jag har massa intelligenta människor runt mig som ville bli proffessorer, läkare och civil ingenjörer. Men alla gav upp lite, testade annat för att sedan ge sig på drömmarna igen, ibland de som dom hade från barndom, ibland helt nya, några började vid 25, några vid 30, några gav upp för de tyckte dem var för gamla(det är larvigt, man är aldrig för gammal!!)

Jag höll mig till det jag gillar, tjänar mer än många, hjälper andra, lär mig allt jag behöver för att stödja och hjälpa andra. Lärt mig många områden inom IT, läst det mesta kring psykologi, neurologi, auto immuna sjukdomar, kemi, medicin, biologi, rymden, odlingsteknik, elektronik, fysik, kvantfysik, matematik, konstruktion/produktionstekniker och samhällsfrågor. Älskar att bygga saker, och att inte vara begränsad av konceptet ”specialist”. Ångrade lite att jag inte gick gymnasiet fullt ut, att jag inte pluggade vidare, för jag har hoppat av allt pga tristess :3

Dog nästan av prestationsångest då alla kallade mig ”geni”, ”typ ett geni”, ”smart”, ”tursam”. men bryr mig inte så mycket längre, dömmer inte mig själv heller. Inte lika hårt i alla fall. Men detta gjorde mig groteskt deprimerad och sjuk en gång i tiden. Idag får folk tycka vad dom vill, så länge jag får göra det jag trivs med 🙂

har alltid velat ta mitt liv, men varje gång något nytt lyckligt dyker upp så glömmer jag tankarna – Att följa mitt hjärta får mig alltid att glömma 🙂

tid har vi mycket av. Finns alltid tid att göra om och göra rätt! 🙂