Svårt med arbetslivet

På vilket sätt känns det ”för bra”? Det är klart att du förtjänar att vara tillförordnad chef under ett par veckor om det är det du önskar? Alla människor och företagskulturer passar inte alla människor; jag tycker inte att det är konstigt att det gick katastrof-dåligt på förra jobbet och superbra på det nya. Kanske har du också lärt dig något på förra arbetsplatsen som du nu har strategier för att hantera?

Det låter däremot inte rimligt att du i längden ska kunna fortsätta pass upp på alla chefer och anställda på samma sätt som du gjort för chefen som slutar nu, eller?

Jag kan tänka mig att det är en inte helt enkel balansgång att få alla anställda att trivas och samtidigt sänka chefernas stressnivåer över allt som dom tycker borde ha gjorts igår?

Ja precis, det är en absurd sits att gått från ”persona non grata” till någon slags ofrivillig golden child – att det skaver åt alla möjliga håll. Det känns alltså inte som en framgångssaga utan mer som en att jag blivit en blixtledare för både gammal skit (från tidigare chef) och ny press i det nya, samtidigt försöker jag hålla mig flytande.

Upplevde att den förra chefen definierade mig felaktigt och nu kommer den nya chefen och gör mig till sin favorit. Jag känner därför att jag inte fått chansen att stå på neutral mark och bara vara jag – komplex, sammansatt, en människa. Inte ett lyckat eller misslyckat case i linsen av andra.

Nya och gamla chefen ser mig alltså genom sina linser där jag blir ett objekt i deras berättelser. En projektion.

Den ena gjorde mig till en fiende.

Den andra gör mig till ett mirakel.

Och båda glömmer bort att ställa frågan: Men hur mår du då?

Min nya roll som tillförordnad chef aktiverar något som liknat ett gammalt trauma också: att vara i maktstrukturer där jag inte blir skyddad, där andras känslor styr hur jag blir behandlad och där min position är både utsatt och laddad.

Så när jag får det här nya förtroendet väcks undermedvetna frågor som:

Vad händer om jag inte lyckas? Kommer arbetsgruppen också vända sig mot mig? Måste jag överprestera för att få vara kvar?

Det handlar om lojalitet och illojalitet, maktförskjutningar, ett personalansvar i en konfliktfylld miljö, och som sagt känslan av att ha blivit chefens ”favorit” på bekostnad av de andra. Det är.. inte en bekväm sits och något jag bett om.

Jag säger inte det här för att klaga eller be om att slippa ansvar, utan jag tror det handlar om att göra det tydligare för mig själv vad det kostar att faktiskt bära det här.

Känns det roligt då? Som du beskriver det låter det mest som att det är ångestladdat och att du kanske skulle må bättre av att slippa det ansvaret?

Om du ändå väljer att gå den vägen tycker jag att du ska vara tydlig med din chef att det är en svår, ny, och utsatt position för dig. Att ni kommer överens på förhand om en plan för att lämna över till någon annan om det börjar kännas ohållbart. Bara det alternativet finns så kommer det att gå lättare. Om arbetsgruppen blir problematisk kan du be din chef om råd, jag hoppas att den personen varit med en längre tid och har strategier för att hantera sådana problem. Det kommer att uppstå problem och då kan det vara skönt att kunna dela det med någon som har lite mer erfarenhet.

Angående att överprestera har jag lärt mig, åtminstone i företagskulturen jag arbetar i, att det alltid uppskattas i alla led när man säger ifrån, ”Vi har inte kapacitet att plocka upp det här just nu, men återkom om 2 månader” – då brukar de minsta viktiga grejerna försvinna, ”Vi kan göra det ni föreslår, men då måste vi pausa det här andra projektet under tiden”. Så fort någonting tar längre tid än planerat säger man också till sin chef att det finns risk att inte nå målen i tid, är det viktigt får man mer resurser, är det mindre viktigt får man mer tid eller nya prioriteringar. När man är ny så kommer alla att testa ens gränser tyvärr.

Det handlar också om självrespekt och medkänsla, att sätta tydliga gränsar, upprepa det som inte är förhandlingsbart; ”Nej, vi kan fortfarande inte göra det där på bara 2 veckor.”. Jag tror de flesta chefer blir nervösa om någon säger ”Jaja, det fixar vi, och på rekordsnabb tid!”. De förstår hur orimligt det är.

Till arbetsgruppen tänker jag också att det är bra att säga som det är att ”Så här känner jag inför det här, det känns på det här viset. Ni får gärna ta upp era tankar och åsikter med mig senare under dagen. Mitt mål är att vi ska utföra de här uppgifterna vi fått, är de någon som redan nu ser några problem med det?”. Det är inte enbart ditt ansvar att se till att alla anställda mår bra, det är ett delat ansvar, du kanske sitter på en position med makten att hjälpa till att fördela det som känns jobbigt på flera i arbetsgruppen, men trivs de inte med arbetsuppgifterna som behöver utföras är det kanske dags för dem att söka andra tjänster. Jag förstår att det kanske låter hårt, men att fortsätta försöka trycka dit en pusselbit där den inte passar, det blir bara dåligt för alla.

Jag hade tydligen mycket åsikter om det här 😅. Jag tror du kommer klara det galant om du har viljan, energin och kan se glädjen i det, samt att du och din chef tillsammans sätter rimliga förväntningar på vad arbetsgruppen ska leverera.

Det kommer inte finnas någon chef på plats när jag är tillförordnad, och 90 procent av den ordinariearbetsgruppen kommer vara på semester samtidigt när jag kliver in som chef.

Den nya chefen kommer först i september. Den som slutar har sin sista dag på fredag. Så allt är väldigt i sista minuten.

Chefen som slutar säger att jag har ”hela ledningen i ryggen” och att jag ska dokumentera allt som jag upplever att gruppen gör mot mig på ett negativt sätt pga. den här rollen.

Jag har faktiskt inte en susning om vilka de i ledningen är. Har inte ett ansikte och kan inte minnas att jag hälsat på någon av dem då vi inte delar lokaler. Så den chefen som är över mig kommer jag alltså börja skapa kontakt med nu under de närmaste veckorna antar jag. Alltså hon som ska slutas högre chef.

Känner mest: hur kunde jag hamna i det här?

Först blev jag närmast chockad över frågan. Sedan smickrad, och nu känner jag mig rejält orolig över utvecklingen och om jag kommer få en kraftigt försämrad relation till mina kollegor.

Vad tråkigt att du känner dig orolig, men jag tänker att något annat vore konstigt när du har ställts inför en plötslig förändring, med begränsad egen påverkan, och med mycket ovisshet i.

Jag är obekant med den typen av tankar om dåtiden som du har, mina tankegånger går oftast till framtiden, ”hur förbereder jag mig för det här”, ”hur vill jag att utvecklingen ska se ut från dag 1 till och med 1 sep?”, ”ställer jag rimliga krav på mig själv och andra?”.

Det mest bekväma vore kanske att leva i nuet. Jag läste nyligen en bok om ADHD, där skrev de att det kan vara en idé att avsätta en tid när man kan oroa sig. När tankarna kommer kan man helt enkelt säga till sig själv att ”det här oroar jag mig inte för nu, det får jag göra kl. 15.00”. Så kanske oron inte behöver ta upp hela helgen tänker jag?

Jag vet att jag fortsätter föreslå lösningar – ja, jag blir trött på mig själv, men det är så otroligt djupt inlärt. 😮‍💨

<3 Tack för dina ord – det märks att de kommer ur erfarenheter och ur en slags tillit till att saker går att styra upp om man bara sätter ramarna rätt. Jag hör det. Och jag avundas ibland den tydligheten och det handlingsutrymmet.

Men jag rör mig ofta i andra riktningar framåt. För mig är det ofta i det här läget viktigare att förstå hur jag hamnade här än att veta vad jag ska göra härnäst. Det är som om min väg går genom berättelsen och inte genom planen.

Du verkar bygga ditt lugn på struktur och gränser – jag söker mitt i förståelsen och sammanhang. Jag läser av relationer som seismografer och letar efter sprickor i marken innan jag tar första steget. För att jag lärt mig att det är där det kan rasa. När jag får en titel, en chefroll – då känns det inte bara som arbete utan det känns som ett arv av andras blickar och som om jag blivit en berättelse innan jag ens hunnit få vara människa. Min verktygslåda är mer som en ask med gamla nycklar – jag vet att de hör till något men jag måste känna in varje lås för att förstå vad som öppnar sig.

Så när du säger sådant som: sätt gränser, planera och delegera så vet jag att det är kloka råd, men först måste jag förstå vilken historia jag håller på att bli en del av. Och det är inte för att jag vill fastna i det utan det är för att jag annars riskerar gå vilse i andras bilder av mig.

Om man tänker sig att du rör dig med en kompass så lyssnar jag efter ekon i berget. Du söker vägar, lösningar och riktningar medan jag rör mig genom ett landskap där jag känner av väderomslag, temperaturer och underströmmar innan jag vågar ge mig in där. Vi navigerar båda men med olika instrument tänker jag. Kanske är det även just i den skillnaden som något nytt kan förstås – inte som rätt eller fel utan som två sätt att bära ett ansvar?

Min kraft ligger i att känna igen mönster, historia och mening och din ligger i handlingsförmågan. Jag tror världen behöver båda, men det är ovant för mig att bli speglad av någon som tänker så annorlunda. Kanske är det därför just det här samtalet betyder något.

Oj vilket dilemma,. förstår att det är svårt att bestämma sig. Jag reagerar på det du skrev om att det har funnits konflikter i åratal inom ett visst område och att chefen sa att du skulle anteckna eventuella negativa beteenden från kollegor som var missnöjda med beslutet.   Hon verkar inte ha inte hanterat andra  konflikter tidigare utan låtit dem pågå i år. Vad kommer hon själv att göra för att hantera missnöje med hennes beslut att göra dig till t.f och förebygga eventuella konflikter?

Det  låter också typiskt försummad  konflikthanterinfg att förlägga ”lpsningen” (du) och ”problemen” hos enskilda individer. På arbetsplatsen där konflikter ses som något fel och dåligt istället för helt normalt, mänskligt och en del av utvecklingen kan man plötsligt bli favorit, syndabock och vad som helst däremellan.

Ja. Det är som om konflikterna är gamla men skuldplaceringen är ny. Så det är inte historien som har hanterats utan bara rollerna som har förflyttats. Jag har inte bett om rollen som symbol men det verkar vara den som delas ut nu i tystnad: Favorit. Syndabock. Budbärare. Vem vet vilken dag som bjuder på vad?

Och du har helt rätt – när en arbetskultur inte vågar se på konflikt som något normalt, mänskligt och hanterbart, då blir varje ny förändring ett hot. Då klibbar rollerna fast på individer istället för att belysa systemen.

Och nej, den avgående chefen har ingen plan för hur hon ska hantera det fördärv hon lämnar efter sig. Enligt henne finns ingen dålig arbetsmiljö att tala om. Det är faktiskt mer så att hon stänger dörren bakom sig med ett leende upplever jag det. Sedan är det även så att hon själv gör sig själv litegrann till hjälten också som ”såg potential i mig”, men utan större insikt och vetskap att rusta mig inför att bli utvald i ett sammanhang där det bubblar under ytan.

Kanske är det mest rimliga jag kan göra just nu att se klart på detta, vägra bli varken hjälpte eller fiende utan bära min roll som människa  – varken mer eller mindre. Med öppna ögon. Med hjärtat intakt.