Jag förstår dig mer än du tror, är 55, bor ensam i ett hus på landet, inga vänner, inga barn, väldigt sporadisk kontakt med min bror, separerade för 10 år sedan, då mitt liv kraschade, har varit heltidssjukskriven för psykisk ohälsa sedan 2019, var inlagd 5 ggr för psykoser mellan 2014-2019. Många gånger har jag känt att nu får det vara nog, och har nog den känslan hela tiden, har sedan många år förberett genom vita arkivet, så någon anhörig inte behöver fundera på hur min begravning ska vara, testamente vet jag inte, min bror får väl ärva mig…
Hursomhelst, jag har inte gjort slut på livet även om allt känns helruttet, långtidssjukskriven, nyligen blivit av med arbetet, uppsagd pga min psykiska ohälsa. Många är dom gånger jag räknat hur många sömntabletter jag har i lager, för att ta allihop. Men jag gör som sagt inte slut på det, jag är alldeles för feg, trots att jag känner likgiltighet. Sedan är jag nog för nyfiken också…
Som sagt gör inget dumt, jag förstår din situation, men gör inget dumt….
