Mot förmodan är jag i själva verket både ängslig och skrajsen av mig. Min omgivning har aldrig uppfattat det, men jag har alltid varit… något mer förutseende än mina jämnåriga. Alla blir rädda för saker. Alla i hela världen upplever och stöter på obehag, rädsla och rent ut sagt livsfarliga situationer. Rädsla hör livet till och det många missar är att rädsla är en skitbra grej. Rädsla lär oss respektera livet och dess bräcklighet, men även våra begränsningar och vår plats i världen. Ju äldre man blir och ju fler gånger man stöter på saker som skrämmer och äcklar, ju säkrare blir vi på våra individuella gränser och hur vi bemöter de. Som liten var jag allvarligt klaustrofob, men idag upplever jag att trånga utrymmen, lås och gränser mest är förutsättningar eller variationer, lite som duggregn och slitna strumpor. Rädslan i sig är inte farlig, det är hur vi kommer att handskas med den och i ditt fall skulle jag vända mig till en kurator, terapeut eller till brottsofferjouren vid behov (lite beroende på detaljer och förutsättningar kring vad du varit med om ifråga).
