Skaffa vän?

Sitter här helt ensam och funderar över livet. Har alltid haft svårt att skaffa vänner. Är lite tillbakadragen och verkar ha den aura för det är sällan någon som vill prata med mig utan känns som att det är påtvingat för dom. Har ju haft tur en gång i livet och träffat en tjej och lyckats få 2 barn. Men den relationen är över och nu är det lite omständigheter som gör att jag inte kan ha barnen som jag vill. Kan inte förklara varför då det för utlämnande.

Går i självmordstankar. Vet inte varför jag ska leva? Har ingen som frågar hur jag mår. Ingen som kommer på besök. Jag har så jävla dåligt självförtroende så jag undrar varför någon skulle vilja vara med mig. Skulle man begå självmord så är frågan hur många skulle bry sig? Är det då folk skulle börj bry sig? Känner mig så larvig när jag skriver det här. Det är barnen som har gjort att man inte tagit klivet. Ska man förstöra 2 små liv? Vet inte hur denna text ser ut. Hur den hänger ihop. Sitter och gråter och mår allmänt dåligt och bara skriver allt jag kommer på

Hamnade ju till och med i fel avdelning p forumet

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Sitter här helt ensam och funderar över livet. Har alltid haft svårt att skaffa vänner. Är lite tillbakadragen och verkar ha den aura för det är sällan någon som vill prata med mig utan känns som att det är påtvingat för dom. Har ju haft tur en gång i livet och träffat en tjej och lyckats få 2 barn. Men den relationen är över och nu är det lite omständigheter som gör att jag inte kan ha barnen som jag vill. Kan inte förklara varför då det för utlämnande. Går i självmordstankar. Vet inte varför jag ska leva? Har ingen som frågar hur jag mår. Ingen som kommer på besök. Jag har så jävla dåligt självförtroende så jag undrar varför någon skulle vilja vara med mig. Skulle man begå självmord så är frågan hur många skulle bry sig? Är det då folk skulle börj bry sig? Känner mig så larvig när jag skriver det här. Det är barnen som har gjort att man inte tagit klivet. Ska man förstöra 2 små liv? Vet inte hur denna text ser ut. Hur den hänger ihop. Sitter och gråter och mår allmänt dåligt och bara skriver allt jag kommer på

Ibland handlar det inte om hur många som skulle bry sig utan vilka och dina barn kommer högst på alla listor. Om du själv känner att du inte har något att leva för så försök att leva för dina barn. Se till att de får en bra uppväxt och ett bra liv. Var lyhörd och uppmärksam, se till att de provar nya saker som de kan ha med sig när de blir äldre, musik, sport, arbeta med händerna. Vet inte hur gamla de är nu men antar att de är ganska unga, när de blir äldre kan ni kanske ha något form av projekt tillsammans. En stuga någonstans som ni kan rusta upp och göra till er egen, res tillsammans, ha en båt ni kan åka ut med varje sommar. De saker de provar på kanske kommer att intressera dig också.
Plugga vidare om du inte redan har ett drömjobb, på så sätt kan du träffa nya vänner och se till att du får ett bra jobb som ger lite extra pengar så att du och dina barn kan hitta på en massa roliga saker tillsammans framöver.

Hej TS!

Låter som du är nere riktigt djupt i mörkret just nu och du är verkligen värd att må bättre än så <3

Tycker också att du ska använda dina barn lite som drivkraft, en källa till motivation att orka vidare (vilket du ju redan verkar göra). Det är ju bara du – oavsett vem du är – som är deras pappa och för dem är du betydelsefull, oavsett hur du känner kring dig själv just nu.

Du skriver ju att du har dåligt självförtroende, vilket verkligen lyser igenom i din text. Till ex när du skriver att du haft tur som träffat en tjej snarare än det mer troliga; att du faktiskt lyckats skapa kontakt och bygga en relation med någon. Har du alltid haft dåligt självförtroende eller har det kommit i samband med att du mår sämre? Oavsett vad så tycker jag verkligen du borde ha en vårdkontakt (om du inte redan har det?). Om självförtroendet svajar pga att du är deprimerad kanske det blir bättre vid rätt medicinering, men om det kanske snarare handlar om social ångest kan KBT vara väldigt effektivt.

Tips som jag brukar tänka på när min självkänsla är nere i botten är att försöka se mig själv utifrån. Hur skulle jag själv tänka om det var någon annan människa som var i min situation? Nästan alltid är man ju hårdare mot sig själv än mot andra och det kan vara skönt att bryta av det självdestruktiva tankesättet mot ett mer omtänksamt “utomstående”-perspektiv.

Anonym skrev:

Hej TS! Låter som du är nere riktigt djupt i mörkret just nu och du är verkligen värd att må bättre än så <3 Tycker också att du ska använda dina barn lite som drivkraft, en källa till motivation att orka vidare (vilket du ju redan verkar göra). Det är ju bara du – oavsett vem du är – som är deras pappa och för dem är du betydelsefull, oavsett hur du känner kring dig själv just nu. Du skriver ju att du har dåligt självförtroende, vilket verkligen lyser igenom i din text. Till ex när du skriver att du haft tur som träffat en tjej snarare än det mer troliga; att du faktiskt lyckats skapa kontakt och bygga en relation med någon. Har du alltid haft dåligt självförtroende eller har det kommit i samband med att du mår sämre? Oavsett vad så tycker jag verkligen du borde ha en vårdkontakt (om du inte redan har det?). Om självförtroendet svajar pga att du är deprimerad kanske det blir bättre vid rätt medicinering, men om det kanske snarare handlar om social ångest kan KBT vara väldigt effektivt. Tips som jag brukar tänka på när min självkänsla är nere i botten är att försöka se mig själv utifrån. Hur skulle jag själv tänka om det var någon annan människa som var i min situation? Nästan alltid är man ju hårdare mot sig själv än mot andra och det kan vara skönt att bryta av det självdestruktiva tankesättet mot ett mer omtänksamt ”utomstående”-perspektiv.

 

Ja om jag ska vara ärlig har jag aldrig mått såhär dåligt förut. Jag har alltid haft dåligt självförtroende. Undrar alltid varför skulle någon skulle vilja prata/träffa mig? När någon säger något negativt om mig. Kan vara att jag är tyst bara och dom tycker jag ska prata mer. Då blir det tvärtom och jag backar ännu mer. Jag har faktiskt insett att jag behöver hjälp. För att avsluta livet när jag har 2 barn känns inte rätt mot dom. Det kommer krävas ett stort steg för mig att söka hjälp. Bara tanken av att ringa till någon och säga. “Hej, jag behöver hjälp” får mig att börja gråta. Jag vet inte ens vart jag ska ringa. Vet inte vad jag behöver hjälp med. Samtidigt känns det som att jag bara är larvig och att det finns andra som behöver hjälp istället för mig.

Anonym skrev:

Ja om jag ska vara ärlig har jag aldrig mått såhär dåligt förut. Jag har alltid haft dåligt självförtroende. Undrar alltid varför skulle någon skulle vilja prata/träffa mig? När någon säger något negativt om mig. Kan vara att jag är tyst bara och dom tycker jag ska prata mer. Då blir det tvärtom och jag backar ännu mer. Jag har faktiskt insett att jag behöver hjälp. För att avsluta livet när jag har 2 barn känns inte rätt mot dom. Det kommer krävas ett stort steg för mig att söka hjälp. Bara tanken av att ringa till någon och säga. ”Hej, jag behöver hjälp” får mig att börja gråta. Jag vet inte ens vart jag ska ringa. Vet inte vad jag behöver hjälp med. Samtidigt känns det som att jag bara är larvig och att det finns andra som behöver hjälp istället för mig.

 

Vad bra att du insett att du behöver hjälp! Förstår att det är ett stort steg att ta och att det inte är helt lätt att själv inse vad man behöver hjälp med. Eftersom du har självmordstankar tycker jag du borde ringa till en vårdcentral så snart som du bara kan. Du behöver inte vara orolig över hur du ska formulera dig, lovar att de är väldigt vana vid att prata med människor som mår dåligt och de kommer ställa frågor som underlättar. Förmodligen kommer du att få en läkartid där det görs en bedömning av ditt mående (ofta att man får fylla i självskattningsformulär) och då kommer du nog även få antidepp utskrivet. Medicinering kan verkligen göra stor skillnad!

Tänker att du behöver hjälp med två saker: 1. Nedstämdhet/depression (självmordstankar) och 2. Dåligt självförtroende som leder till ensamhet. Dessa förvärrar varandra, så för att verkligen få rätt hjälp behöver du ju få stöd i båda. På punkt två kan samtalsstöd eller KBT-behandling vara bra (om du tar steget och söker hjälp, kan du fråga läkaren om de erbjuder det på vårdcentralen).

Det kan vara skönt att läsa in sig lite, har du läst något om social ångest?

https://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Social-fobi/

 

Anonym skrev:

Sitter här helt ensam och funderar över livet. Har alltid haft svårt att skaffa vänner. Är lite tillbakadragen och verkar ha den aura för det är sällan någon som vill prata med mig utan känns som att det är påtvingat för dom. Har ju haft tur en gång i livet och träffat en tjej och lyckats få 2 barn. Men den relationen är över och nu är det lite omständigheter som gör att jag inte kan ha barnen som jag vill. Kan inte förklara varför då det för utlämnande. Går i självmordstankar. Vet inte varför jag ska leva? Har ingen som frågar hur jag mår. Ingen som kommer på besök. Jag har så jävla dåligt självförtroende så jag undrar varför någon skulle vilja vara med mig. Skulle man begå självmord så är frågan hur många skulle bry sig? Är det då folk skulle börj bry sig? Känner mig så larvig när jag skriver det här. Det är barnen som har gjort att man inte tagit klivet. Ska man förstöra 2 små liv? Vet inte hur denna text ser ut. Hur den hänger ihop. Sitter och gråter och mår allmänt dåligt och bara skriver allt jag kommer på

Hej!

Kämpa på…

Jag har själv två barn…som tyvärr inte hör av sig på 2-4 år!

Jag har ingen mer förklaring en eventuellt två:

1. De har haft en far som dricker rätt friskt en dag i veckan!

2. De har haft en far som har tagit hand om dom till 100 % (om man jämför med modern)

3. Dagen jag gick från familjen var Julafton! Efter den mest lyckade, arrangerade från min sida…dvs en minnesvärd Julafton! Detta efter 19 år!