Hem > Forum > Arbete & Skola > Självmordsbenägen pojkvän – jag är allt han har
Självmordsbenägen pojkvän – jag är allt han har
-
Avregistrerad användare
Hej.
Jag vet inte vad jag ska göra. Min pojkvän kommer från ett annat land och jag är den enda han har i Sverige. Han har dessutom blivit arbetslös. Kontakten med familjen i hemlandet är dålig, eftersom han gång på gång har skapat problem för dem med tidigare missbruk. Jag misstänker att han lider av borderline.
Vi har varit tillsammans i ett halvår. Allt började bra och han var världens finaste människa, men sedan han förlorade jobbet och därmed inte vet om han kan stanna i Sverige har allt gått utför.
Han har lånat pengar av mig och nu står vi med 1200 kr som ska räcka till nästa lön. Han är djupt deprimerad. Vill inte göra någonting alls, knappt ens prata med mig. Jag försöker ge all närhet jag kan men han föser bort mig. Vi bråkar mycket om pengar då jag vill planera så att vi ska klara oss medan han “vill köpa det han har lust med”. Senaste turen till matbutiken slutade med att vi gick hem utan att köpa någonting alls efter att jag sagt att vi inte har råd med nachos och han blev arg.
Han blir ofta arg och tycker att jag beter mig dåligt. Ofta är det min ton eller mitt ansiktsuttryck som gör honom arg, för han ser väl att jag inte mår bra och får ångest av det. Jag fattar att det är hans depression som talar, att han inte tänker klart. Men hur mycket ska jag stå ut med? Jag har sagt till honom att han måste söka hjälp om vi ska kunna vara tillsammans. Han fick en tid på vc, men struntade i att gå.
Han gör absolut ingenting om dagarna, för han orkar inte. Jag är nu hemma hos mina föräldrar efter att vi bråkat och jag har sagt att han måste söka hjälp och åtminstone börja gå en kort promenad varje dag. Han fattar inte. Pendlar mellan “Farväl, vi är färdiga” och “kom tillbaka jag saknar dig, vi ska klara allt”.
Jag tror inte att det här kommer kunna bli någonting. Även om han skulle bli frisk så har min trygghet försvunnit helt. Mina vänner säger att det ser ut som att jag åldrats tio år.
Men hur ska jag göra, rent praktiskt? Jag skäms så otroligt mycket över att jag lånat honom pengar och jag vill inte berätta det för mina föräldrar.
Han har två självmordsförsök i bagaget och risken att han gör det på riktigt nu, om jag lämnar honom är så stor. Jag har funderat på att skriva till hans syster, men han skulle se det som ett enormt svek och jag vet heller inte vad hon skulle kunna göra, eftersom hon inte är i Sverige.
Usch.
Hej,
Vilken jobbig situation du hamnat i. Det låter verkligen tufft. Gissar att det här tar mycket energi och tid just nu? Kanske längtar du efter någon form av förändring, helst i form av att han söker hjälp?
Vad behöver du för att ta hand om dig själv? Får du ngt stöd i detta?Med värme,
Mind
Avregistrerad användareHej!
Hur har det gått för dig? Hur mår du? Jag tänkte på det här med att skämmas och inte berätta: Tror du att du skulle kunna se på det här med att ha lånat pengar till din pojkvän på ett annat sätt? Kanske i stället tänka att du försökte göra något bra? Jag gissar att du gjorde det av omsorg. Jag tänker att det är viktigt, för att skammen verkar vara en av de saker som hindrar dig från att komma vidare. Och sen tänker jag att det väl vore jättebra om det kunde finnas någon mer kring honom, inte bara du. Systern eller någon annan. Det låter väldigt tungt att vara den enda för honom. Han kanske blir arg, men om du pratar med någon i hans närhet gör du det ju för hans skull. Och för att du ska kunna orka vidare.
Hoppas att läget blir bättre snart!
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.