Folk runt omkring försöker, men ingen förstår riktigt hur illa det egentligen är och när jag väl säger att jag vill ta mitt liv så ska de genast börja prata om åtgärder istället för ”varför” eller om mig.
Känner igen det där med att folk ska fixa en med en promenad eller lite godis…
Jag kom på, efter massor av år, att jag led av ångest. ” Medfödd” ångest, det handlade egentligen om en värdelös uppväxt i ett tillsynes perfekt hem. Blev mer eller mindre mobbad av mina föräldrar och sedan i skolan för att jag var “svag”. Jag hade en ångest för att jag var jag helt enkelt. Jag stod på mobbarnas sida när jag fick spö eftersom jag fått lära mig att jag var ett levande misstag.
Där kom min ångest ifrån. Var kommer din i från?
Jag har fått ångestdämpande medicin, det funkar för mig. Har du testat det?
Resultatet av att slippa 90% av all ångest som gjorde mig förtvivlad, uppgiven, ledsen, folkskygg osv, var att jag kunde börja pyssla med saker jag var intresserad av. Jag sparkar fortfarande på mig själv men jag slipper känna att jag måste här ifrån, som du…
Ring 1177 och få guidning till en psykolog, begär diagnos, begär piller. Du ska fan inte behöva må som en kloakråtta som 17 åring!!! Du skulle kunna vara mitt barn! Du är ett barn i ett år till dessutom, det bör ge dig en snabbare vård. Du måste dock vara tuff med vården.
Du är ung, du vill dö (egentligen vill du bli av med din ångest som stryper dig och tar livslusten ifrån dig som helvetet på jorden), du har rätt att kräva hjälp, nu!
Tolka det hur du vill men, jag älskar dig som medmänniska utan att veta vem du är. Du är någons barn och därmed ska du tas om hand om. Nu får du göra det själv och det är tufft, men det är värt besväret. Ring 1177 eller St Görans psykakut och begär vård. Jag lovar dig att det blir ljusare på andra sidan pillerburken.
Kram på dig.
