Hem > Forum > Arbete & Skola > Så känslig

Så känslig

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
16
  • Har i hela mitt liv känt mig som en känslig person. Under min uppväxt var väl det här allmänt känt att jag reagerade starkare än andra. Min mamma kallar det så fint för ”överkänslighet”. Hon har sagt återkommande: Du är det här som man kallar överkänslig. Hon syftar då egentligen på högkänslighet som var på tapeten för några år sedan. Men i hennes värld är det att känslomässigt överreagera.

    Har under den senaste tiden och kanske jämt och ständigt känt mig för känslig för miljöerna och människorna i dem. Jobbat mycket på restaurang som speciellt yngre (från första sommarjobbet och uppåt i perioder) och där brukar folk säga att jag inte passar in eftersom jag inte är lika tuff som de andra. Någon sa att jag istället borde arbeta som lärare – med det mjuka. Men så har jag iaf känt att jag vill vara på restaurangerna och ibland har det förstås hänt att jag tagit illa vid mig men jag har faktiskt medvetet försökt bli starkare och tillslut tog jag inte längre åt mig – jag mognade väl också. Klarar nog speciellt av att vara i just den branschen. Övat enormt på det. Man ställs oftast inför exakt samma jargong och samma arbetsmiljöproblem. Men jag har inte övat på hur det är utanför.

    Så fortfarande.. det kan räcka med ett litet hårt tonfall ifrån någon. Fick en nyss från en i min klass där jag ställde en fråga på kurswebben. Förstår ju att majoriteten är mer hårdhudade än vad jag är och därför inte förstår att det är jobbigt att behöva förhålla sig till människors olika energier, humörsvängningar och kanske bristande tålamod.

    Minns att någon en gång menade på att ju sämre jag mådde desto känsligare blev jag. Det hade hon noterat. Och så är det nog.

    Känt mig ovanligt skör senaste dagarna faktiskt. Haft mycket tid till att tänka, landa och fått en hög ångest och oro inom mig. Plus känsligheten då. Sovit desto mer dock och kanske att jag inte är så avstängd.

    Vet inte vad jag vill komma med det här riktigt. Kanske att jag är trött på att vara så känslig hela tiden och trött på att ”ta skada” av småsaker. Det är som att jag förstår exakt nu varför jag som yngre hade extrem social fobi. Det började på något sätt precis såhär tror jag. Känsligheten blev bara starkare och starkare och tillslut var att gå till ICA en sån ansträngning att jag många gånger inte klarade av det.

    Kom på nu att känsligheten också kan bero på lite isolering. Ju mer isolerad jag blir – kan räcka med några dagar tydligen – direkt då känner jag mig liksom ”totalt öppen” för omvärlden och suger åt mig av alla möjliga grejer. Har inget försvar uppe. Jag får väl öva på det här. Att inte ta åt mig.

    Min systers dotter är lika känslig som jag. Vi har samma känsloliv. Det är helt absurt att se det hos någon annan. Och även min barndomskompis dotter. Det har resulterat i att både min syster och min barndomskompis ”hanterar” sina barn efter hur de var emot mig i uppväxten. De ställer även frågor till mig hur man kan bemöta ett sånt känsligt barn. Det är väl fint men jag känner mig samtidigt lite, jag vet inte, som att det här är lite löjligt på nåt sätt ”vi som är avvikande känsliga”. Jag svarar ju och ger tips men skäms samtidigt. Jag skäms jättemycket. Ja gör verkligen det.

    Spetigt inlägg. Är inte riktigt mig lik. Något skaver.

     

    Trådstartaren

    Träffade min pappa och lillasyster för några dagar sedan och märkte då ganska tydligt hur de anpassar sig efter mig. De gör verkligen det. Jag har inte riktigt förstått det men jag är ganska så säker på att jag delvis växt också upp i en ”skyddad verkstad” på vissa sätt. Nu kan ju det här kraftigt variera och så plötsligt har jag blivit hårt kritiserad och mobbad rakt av i deras sällskap, men generellt anpassar de sig efter mig. Jag märker det. Och även att kompisar förstås gör det. Inte alla, långt ifrån alla, men oftast tyr jag mig till de som är snälla och som har lite extra tålamod i sig. Det där är nog viktigt, tålamodet. Fan jag känner att jag borde ha mycket bättre koll på det här vid min ålder, att jag borde verkligen veta vid det här laget att jag inte alls borde prata så mycket med ”främmande personer”. Absolut inte skriva på någon kurswebb. Vafan. Tror jag behöver påminna mig själv om att jag är samma person idag som i uppväxten. En blyg person som är väldigt känslig. Som bara kan blomma ut om jag känner mig trygg och det är tillåtande ramar och miljöer. Jag fattar inte varför jag är så oförsiktig med mig själv hela tiden? Hatar jag mig själv så jävla mycket fortfarande? Bah.

    Ställa frågor vad visserligen en uppgift jag tidigare fått av min terapeut. Men nu känns allt som ett missförstånd. Jag måste ta hand om mig själv bättre. Inte hålla på och tänja på gränserna och riskera något obehagligt.

    Hej Red🙂 Känner igen mig i att vara känslig, som jag kämpat för att inte vara eller visa utåt.. Har insett att det är så jag är men har svårt att acceptera det. Känns som livet skulle vara lättare utan den ständiga radarn som skannar av omgivningen och deras signaler. Det är ju inte mitt ansvar hur alla andra mår men vill ändå fixa tex dålig stämning.

    En annan sak som är jobbig är om man blir missförstådd, bryr mig för mycket om vad andra tycker och tänker om mig.

    Sen blir det värre innan mens för mig, ångesten och oron ökar. Är det så för dig också? Små grejer blir gigantiska liksom.

     

    Kram😊

    Trådstartaren

    Hej Blue! <3 Tack för dina ord!

    Ja shit alltså, tänk att få slippa ”den ofrivilliga radarn”. Visst känns det som att man måste acceptera det här och försöka ställa om livet faktiskt efter det?

    Jamen shit alltså, det är nog PMS det här handlar om. Redan idag känns det lite bättre. Jag grät liksom igår av den där kommentaren på kurswebben, hahaha, herregud så dramatiskt. Det måste verkligen ha varit PMS. Förr i tiden när kvinnor var ”nervklena” eller fick ”psykiska sammanbrott” trodde man ju oftast att de var galna. Tänk vad många det måste varit som bara led av lite PMS.. Sjukt =)

    Kram!

     

    Hej Red Simyna!

    Jag tycker att det du skrev var jättefina och tänkvärda reflektioner. 🙂 Självklart är det inte önskvärt att bli kallad överkänslig, tycker jag. Jag reagerar också starkt över hur just familjen sagt och agerat. De var heller inte alls så himla pedagogiska mot mig precis. Vad jag insåg på vägen i vuxenlivet var att jag är mycket bättre på att ta är känslomässigt ansvar än vad mina familjemedlemmar. Jag gissar att du också är det. Det ska du vara stolt över, tycker jag 🙂 men gör gärna så att du skyddar dig i situationer när det krävs. Ingen ska få utnyttja dig, vet du. Det är för övrigt ofta något man blir bättre på med åren, så du har mycket att se fram emot. 😉 Och vissa dagar… Alltså fy f-n för PMS säger jag bara! Ursäkta uttrycket, men jag blir verkligen påverkad av det… Skönt sen när man får lite perspektiv några dagar efteråt när det släpper. 🙂

    Trådstartaren

    Tack för dina ord, Olive Cukuro <3 Vad fint!

    Det är absolut så att i min familj är jag den som känner störst känslomässigt ansvar. Tack för att du satte ord på det. De andra verkar klara av att bara tänka mest på sig själva hela tiden. Märkligt det där hur olika funtad man kan vara. Har väl inte precis heller setts som någon merit direkt i familjen att vara känslig eller så, snarare tycker jag nog att de sett ner en del på det här. Som tex att min storasyster var den ”stabila och trygga” medan jag var den ”blyga och rädda”. Nalle Puh kallade de henne för. Medan jag var Nasse. Tycker nog att jag länge köpte den självbilden. Ska man nyansera det hela lite var iaf jag den som hade lätt för att få kompisar. Som var populär i skolan och som faktiskt inte ens lärde mig hur man fick kompisar eftersom de hela tiden kom till mig. Medan min syster ”den kloka och stabila” gick en annan väg och bara avvisade alla som kom i hennes närhet. Helt obegripligt för mig. Har en till syster också och hon är något mitt i mellan oss tror jag. Skulle överlag säga att det i min ursprungsfamilj finns ideal om att vara ”hårdhudad, kaxig och liksom socialt orädd”. Allt det som inte varit naturligt för mig. Som jag fått kämpa för att ”utveckla” så jag kunnat överleva eller rent av försvara mig – inte minst hemma.

    Hej kloka ni. Den här känsligheten skapar mycket ångest hos mig, har ni några knep för att hantera det?

     

    Trådstartaren

    Tror mycket på att försöka att inte bli överstimulerad, för det spär på känsligheten. Också viktigt att sova tillräckligt och även dricka en hel del vatten. Grunda sig tycker jag också är viktigt. Lyssna på musik som är lugnande, t ex ”nature music”, alltså regn och fågelkvitter. Vet inte om det finns olika typer av känslighet? Menar du Blue kanske mer att ha ångest över t ex något som har hänt socialt eller så? <3

    Tack Red🥰 tror det hänger ihop liksom, känsligheten, sociala och ångest om du förstår vad jag menar. Tror du har rätt i att det inte får bli för mycket, för då blir det för mycket att sortera och ta in. Speciellt när man är utbränd och kanske därför man blir det😅

    Kram

    Trådstartaren

    Ja verkligen <3 Så viktigt den där aspekten att sortera in och få tid att processa. Tack för påminnelsen!

    Funderat lite mer på det där med känslighet, sociala och ångest vad man kanske kan göra för att hjälpa sig själv.

    Ibland tycker jag det svåraste är att parera t ex ett utspel, så som där på kurswebben, det var inte alls allvarligt men menar som att peka på något konkret man kan råka ut för. Det som hände då var att jag trodde det var liksom tryggt att ställa en fråga i det sammanhanget och tog därför mer illa vid mig än vad jag hade gjort om jag hade redan haft på känn att det varit ett liksom hårt klimat. Är ganska mycket sånt som jag iaf har svårt att hantera, just det oförutsägbara.

    Hänt med två kompisar också att de vid ett samtal gav mig jordens utskällning och jag blev extremt ledsen. För det var så obehagligt och så oväntat. Likadant kommer jag ihåg att det var som barn att när en vuxen t ex skällde ut en, kunde jag hända ibland, så blev jag så rädd att jag faktiskt upplevde det traumatiskt eftersom det inte stod i relation till vad jag hade förväntat mig i den situationen. Jag skulle aldrig kunna göra så emot ett barn. Förflyttar mig ofta långsamt också eftersom snabba rörelser tänker jag också kan upplevas hotfullt. Jag gör inte så mot vuxna heller, att jag plötsligt börjar typ skrika, eftersom jag vet att det är snudd på vidrigt att få uppleva det – när man inte är beredd. Gillar inte att överraska folk. Och tänker att folk är likadana som jag.

    Tror tips då om man är likadan att man har guarden nere och sedan blir ”påhoppad” då (ibland också av någon man gillar vilket blir ännu värre) är att kanske försöka framkalla en ilska inom sig istället för ledsamhet? Det var det jag lärde mig i restaurangbranschen. Ingen bråkade med mig efter det. Så alltså att generellt då försöka jobba fram att det är kränkande att bli tilltalad på det sättet (nu menar jag inte kurswebben utan om man blir utskälld) och agera på det istället för att typ bli tyst och dra sig undan? Gråta i fyra timmar. Alltså att klara det generellt även fast man haft guarden nere och tror det är lugnt?

    Känner ni igen er i det dilemmat att ha svårt för plötsliga utbrott, ”tillsägelser”, trista toner i miljöer man trodde var trygga rum? <3

    Känner verkligen igen mig i det!

    Har försökt tuffa till mig på jobbet (inombords) för att tackla känsligheten men det är liksom inte jag.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
16

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.