Hem > Forum > Arbete & Skola > Relationer på jobbet

Relationer på jobbet

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag har ett mind-set att jag vill gå till jobbet, göra mitt jobb och sen gå hem. Det brukar inte jobbkompisarna gilla, tror jag. Det känns så fruktansvärt pressat att man ska ”vara ett team” och behöva socialisera bara för att man jobbar ihop. Jag har inte valt dom här människorna, dom har inte valt mig.. Vi behöver kunna jobba ihop, that’s it… Eller tänker jag helt fel?

    Jag jobbar inom service och har sällan problem med gästerna, jag gillar att serva och det är spännande med nya människor. Men jag får PANIK och blir paranoid när det gäller kollegor. Folk har en tendens att bestämma sig för hur man är som person (jag med) och när man en dag är sprallig som få och en annan reserverad och tyst så blir folk konstiga mot en.. Därför vill jag bara gå till jobbet och göra mitt jobb. Jag orkar inte med drömmande kommentarer eller blickar när man når toppar och/eller dalar…

    Att tillägga är att jag har social ångest och är väldigt selektiv i vilka jag låter komma mig nära då jag har blivit sviken flertalet gånger och skadad rätt brutalt av folk som skulle vara mina vänner.

     

    Jag vet inte om jag söker tröst, likasinnade eller tips.. Jag vill mest skriva av mig.. Skönt att den här sidan finns..

    Hej! Har varit på hundratals arbetsplatser, det är väldigt olika på varje arbetsplats. Men inom service är det oftast mer extrovert-, sälj-kultur. Men svårt att generalisera, bara min uppfattning!

    jag avstår alltid från sociala jobbaktiviter och det respekteras mer nu vid 30 än det gjordes när jag var 20. Men ibland får man vara med, då blir alla extra nöjda.

    Har haft lite liknande historia, låter det som.

    ah förstår vad du menar. har man bara jobbiga kollegor så vill man ju inte umgås med dem på fritiden också. det räcker ju att vara med dem på jobbet 😉  men visst det är en knepig fråga. jag brukar vara med på jobbfesten, jag ser det som en förlängning av jobbet och att det kan ge mig fördelar i ett senare skede möjligtvis.

    Förstår precis hur du menar och tycker att du gör rätt att du följer dina ’instikter’. Man är en yrkesmänniska när man jobbar och man behöver inte blanda in sitt privata jag. Inget fel med det!

    Jag har spenderat år med att försöka balansera denna kluvenhet men jag har kommit fram till att jag inte vill vara privat på jobbet. Precis som du skriver, man väljer inte sina kollegor och de väljer inte en. Vi ska inte leka bästisar utan vara schyssta mot varandra och samarbeta.

    Speciellt i miljöer där karriären går före allt annat skall man inte tro att någon är ens kompis – det kan bli så fel! Folk blir besvikna och sårade och det går inte upp för dem att det enkelt kan förebyggas. Blanda inte privatlivet med yrkeslivet. Så enkelt är det!

    Har man behov av att vara ’en i gänget’, populär eller vad det nu kan vara – då borde man vända sig till andra miljöer, på fritiden. Min fritid och mitt socialliv har blivit mycket mer spännande efter jag slutade umgås med kollegor! Jag har varit tvungen att utforska möjligheterna och det har bara varit positivt!

    Jag har märkt att människor lever inte sitt liv. De har en hobby som en drog. För det mesta har människor sina barn eller sitt jobb som hobby. Så att de slipper tänka och leva. De lever in i andra för att slippa leva själv. De frågar ofta allting om dig för att slippa tänka själv. På sig själv. Med sig själv. De vill vara upptagna hela tiden. Och ja,  jag är också upptagen hela tiden för att slippa vara med dessa slags personer.

     

    Så mitt enda svar är jag förstår dig.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.