Relation mellan barn och förälder(Mamma)

Hej alla!
detta kommer vara ett långt inlägg där jag även kommer försöka av förklara min situation i en mindre skala annars tar det aldrig slut.

jag skriver detta för att få råd av människor som kanske varit med om liknande situation. Jag hoppas verkligen att någon kan hjälpa mig med råd och förslag och om någon känner samma som mig eller varit i samma situation för man känner sig ganska ensam i detta.

Vem är jag och bakgrund:

Jag är en mamma som är 28 år och har en son som är 11 år. Jag har ensam vårdnad sedan några år tillbaka och kommer från en mycket dålig relation(Alltså sonens pappa och familj).

jag var 13 år när jag blev kär i sonens pappa och snabbt därpå blev vi tillsammans och hans familj frågade om jag ville tillbringa mitt liv med han. Och mitt svar var ja så klart… min mamma var så klart inte alls glad över det och det gick så långt att hon sa till socialtjänsten att hon inte klarar av mig så jag fick då LVU och bodde på hem i några år. Under den tiden så gjorde jag fortfarande inte slut med den mannen och min mamma valde då att flytta från Sverige till ett annat land, vilket fick mig att ha ännu mer hat mot henne och jag kände mig övergiven( jag var då mellan 13-15 år). Iallafall… jag blev ännu mer kär i denna man och familj och de ”behandlade” mig väldigt bra då, jag kände mig älskad och att jag hade ett hem hos han och hans familj.. jag blev gravid en gång med gjorde abort Sen 9 månader senare blev jag gravid igen med sonen. Jag fick flytta hem till denna familj när sonen var 8 månader i magen.

Tiden kom och jag födde min son. Helt plötsligt förändrades allt… pappan var inte längre den jag trodde han var och inte heller hans mamma som jag älskade som en egen mamma… sonen var då bara några dagar när jag knappt fick sova med min son, farmor tog han ifrån mig hela tiden och pappan var ute och festade och knarkade och hade olika tjejer hela tiden till och med tog hem en tjej som jag sedan märkte att de hade något ihop. Farmorn hjälpte till sin son att döma allt detta och lossades vara vid min sida alla gånger. Jag märkte allt till slut… men iallafall så knappt 1 månad var sonen och jag var helt förstörd fick knappt vara med mitt eget barn då jag var tvungen att städa och laga mat åt dom hela tiden(jag var 16 år skulle fylla 17 det året) när jag pratade med pappan om detta eller när han såg att jag grät så blev han väldigt aggressiv.
det kom iallafall till den punkten att jag sa till han att jag inte ville vara med han mera, då hotade dom mig med att om jag bara vågar ta sonen ifrån dom och att han skulle stycka mig i bitar. Där kände jag att det här går inte jag kan inte vara kvar här…. jag försökte lista ut vart jag skulle ta vägen eftersom jag inte han nånting och de tog hela min familj ifrån mig ingen ville ha med mig att göra… jag var totalt förstörd, ensam och ung.

till slut så tog jag modet att rymma… tog kontakt med specialen och berättade allt och att jag måste få träffa min son, de hjälpte mig. Sen föll jag tillbaka till pappan och så några vändor till slut så kunde jag rymma med sonen. Men då var jag fortfarande omogen, ensam och inte alls tillräckligt stark för att klara av situationen själv(socialtjänsten stod bakom mig i allt)

jag är evigt tacksam för allt socialtjänsten gjort tills idag… de var min enda familj…

Pappan grät och manipulerade tillbaka mig ännu en gång… men det var sista gången… iallafall sonen vart kvar där och jag försökte bygga upp mig själv och mitt liv.. fast jag visste att sonen inte borde vara där men jag var tvungen.

Under tiden så bodde han där och jag fick skyddad id och flyttade till annan stad och byggde mitt liv från noll och arbeta så hårt på mig själv och lyckades med allt ENSAM med hjälp av alla underbara människor jag träffade på vägen.

jag fick hjälp med schema och hämtning och lämning och allt så kontakt med sonen hade jag under hela perioden han bodde där.

Notera! Hos farmor och farfar… under tiden han bodde där så har de pumpat i han om hur dålig jag är, att jag är en hora och att jag kan strypa han när han sover och farmorn har ammat han har det kommit fram i senare tid och pappan åk in i fängelse och åkt fast antal gånger för drog rattfylla, rån, missade och allt möjligt.

Tiden kom då sonen flyttades hem till mig vid 7års åldern. Jag fick boendet hos mig och ensam vårdnad. Men umgänge med ”pappa”.

Sonen har nu ett stabilt hem med eget rum, alla spel han vill ha, skola, vänner, aktiviteter och allt han behöver.

Han åker fortfarande till farmor och sover där när han är hos dom..

Och nu till saken:

Varje gång sonen åker till dom så förändras han. Han blir mindre och mindre intresserad av livet här hemma, skolan är skit, hans kompisar skiter han i (han bygger ut sitt nätverk hos pappa och inte här) hans fotboll skiter han i, han ser helt enkelt inget positivt med att vara här. Allt jag gör betyder ingenting och allt jag gjort betyder ingenting.
nu senast han kom därifrån så kommer han med en sån dålig energi att jag exploderar…. Han uppskattar inte mig överhuvudtaget och det har hänt saker som jag inte orkar skriva om det blev för mycket… men han gör bajs av mig framför dom helt enkelt och han ber inte ens om ursäkt till mig om sitt beetende. Vi har pratat så mycket om det här men det skrev aldrig en förändring.

Jag kan inte ha den diskutionen med pappan för han fattar ingenting… Och sonen borde veta bättre vid det här laget.

 

Jag känner mig så ovärdig i hans ögon att jag kokar över, att jag inte ens kan få en kram av mitt eget barn. Och att han skiter fullständigt hur ledsen eller förtvivlad jag är. Han är verkligen iskall mot mig  speciellt när han kommit därifrån!
Han är en annan människa när de inte får vara med i bilden och påverka honom på så negativt sett…

Har någon i världen varit med om likande händelser och har någon något råd på vad jag ska göra????
jag känner mig verkligen förvirrad, ledsen och förkrossad och tankarna går direkt på att det kommer bli ännu värre desto äldre han blir, det kanske också går så långt att han säger en vacker dag ”jag vill inte vara här- hejdå.”.

jag gör mitt allt som en förälder ska göra, försöker ha rutiner, gränser, ge kärlek och råd och stöd och allt!
Pappan däremot har aldrig funnits bara som en ”kompis” och farmorn som ett psyk… de ger han bara pengar och materiella saker, de har inga rutiner när han är där och inga gränser… det är därför är jag så orolig för hans framtid speciellt när de får påverka han… Han påverkas av dom för mycket…..

 

Så…

Är jag ensam i världen i detta?
och vad kan jag göra för att få sonen att verkligen se felet för han gör verkligen inte det:(

 

Jag hade liknande situation med min egen mor när mina barn var små . Min mor var manodepressiv alkoholist och hade bestämde åsikter om barnuppfostran vilket oftast innefattade omfattande barnaga . Jag som förälder fattade då beslutet att min mor inte skulle få finnas i mina barns  liv . När mitt äldsta fyllde 17 så frågade hon mig om det var ok att hon tog kontakt med min mor , vilket hon såklart fick . Hon var vuxen nog att avgöra och förstå saken själv då . Din son är för ung för att förstå .. du som vuxen behöver ta det beslutet ifrån honom . Kontakta socialen och berätta om problemet och att du inte vill att dem ska umgänge just nu . Låt honom själv avgöra sedan när han är äldre ifall han vill ha kontakt med dem . Lycka till och kram

tack för att du skrev:)

ok bra att du kunde göra så!
jag har ju fått ensam vårdnad men ”pappan” har rätt till umgänge så jag måste enligt lag skicka dit honom. Har redan först med allt och förlorade pengar på advokatskostnader och allt för de vägrade lyssna på mig om att de påverkar sonen för mycket.
och det värsta är att det inte ens pappan som tar hand om han när han åker dit utan farmor…..

men oftast när han kommer hem så blir han helt förstörd oavsett vad jag gör för han så liksom