Hem > Forum > Arbete & Skola > Prestationsångest och roller

Prestationsångest och roller

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Pratade idag med min terapeut om prestation och att jämföras med andra i olika sammanhang. Terapeuten tittade på mig och undrade specifikt varför jag jämför mig med andra i stort men även i oftast helt betydelselösa situationer.

    Plötsligt fick jag då syn på att jag ju växte upp i en värderande miljö.

    ”Den är bra på fridrott (stort plus), den är bra på det där andra (t ex spänstig). Den har en sån där självsäker personlighet (hög status). Den är utåtriktad (det bästa man kunde vara) och kan föra sig i vilka kretsar som helst (världsvan och överlägsen)”. Sådär höll det på. Eller sådär höll kanske snarare min mamma på. Och sedan fanns pappas del som snarare var inspirerat av antroposofisk filosofi där själen skulle granskas. Han sa ordagrant att vissa var melankoliker, andra livsnjutare osv. Vissa menade han på har en gudomlig kontakt bortom denna värld. Under en period pratade han om att jag kunde vara en schaman. Att det vore i otroligt, sa han helt allvarligt.

    Så i princip allt skulle värderas. ”Har inte den där killen en väldigt rolig hållning?” Kunde mina föräldrar säga och peka på en man på stranden.

    Sedan i skolan från lågstadiet var det konkurrens från i princip första skoldagen. Vem har kommit längst när det gäller att skriva? I matteboken? Vem kan bäst engelska? Det var så illa att det blev ett akut föräldramöte för att prata om att eleverna grät hemma i prestationsångest inför såväl läxor och prov. Det här var i början på 90-talet.

    Jag hade även en storasyster (ett år äldre bara) som brukade avbryta mig och ta över i sociala sammanhang. Om jag höll på att upptäcka något med en pryl så kunde hon ta den ifrån mig och säga saker som ”jag vet hur man gör”. Hon skulle alltid vara bäst, eller bättre än mig. Så jag blev länge stum. Började haka mig och stamma. Lät henne stå längst fram och så sjönk liksom min förmåga att tro på mig själv längre och längre ner. Kanske hade hon rätt?

    När jag var 6 år fick jag en bästa kompis och slutade hänga med min syster, men som istället brukade håna mig. Vi gick i samma klass i nio år.

    Med det i bagaget har jag svårt att ta uppgifter eller annan prestation med ro, tror jag. Blir kallsvettig. Får hög ångest. Går lätt in i självhat och känner mig värdelös.

    Ska ärligt säga att jag inte riktigt velat erkänna inför mig själv att jag är en tävlingsinriktad person (eller vad man ska kalla det för), men visst är jag det. Innerst inne är jag definitivt det.

    Det heter ju också så fina saker som att man bara kan tävla emot sig själv. Prestation och person är två skilda saker. Eller borde åtminstone vara det. Och absolut, så är det ju. Men man kan också få en skjuts i självkänslan om man är bra. Så därför kan det vara lite lockande.

    Vem är det du ”egentligen” tävlar emot? frågade terapeuten. Bra fråga, svarade jag. Ingen aning.

    Kanske är det så att jag blivit så pass ifrågasatt att jag skapat mig egna framtida spöken som egentligen inte riktigt finns. Eller att de åtminstone inte borde ta en så stor roll i mitt liv och hur jag tolkar en situations allvarlighet. Personer som jag ska motbevisa. Fast de inte längre finns.

    Kanske är det iofs en mänsklig egenskap. Jag vet inte. Jag vet bara att jag behöver en större självdistans till det här och våga ha lite kul istället. Agera mer med ro och kanske till och med lust och inspiration, istället.

    På detta och genom terapitimmen gjorde iaf terapeuten ögonrörelser (EMDR) på mig. Så kanske har jag läkt lite till i det.

    Hej.

    Jag känner igen mig i det där. Att bli tilldelad roller i t.ex. en familj som kanske inte är så bra för en. Låter sunt att få lite perspektiv på sådana. 🙂

     

    Trådstartaren

    Tack Olive Cukuro 🙂

    Kom på sedan att jag glömde nämna att huvudinsikten om det här var att prestation oftast handlar om skam och att bli utesluten i en grupp. En rädsla att inte leva upp till förväntningarna och då frysas ut. Det var såna situationer som jag beskrev för terapeuten och som det gjordes ögonrörelser specifikt på.

    Ja, det är intressant det där med roller och vem ens föräldrar ville att man skall vara, och sedan när man inte alls känner att man passar in i den mallen, så kan det bli sån himla tumult. Mina föräldrar har egentligen inte pressat mig att prestera (snarare tvärtom skulle jag säga), men de har varit tuffa när det gäller vem man får vara som person. Medan min bästa kompis och storasyster, skoltiden och i fotbollslaget/handbollslaget handlade det massor om prestation. Att presterade man dåligt så fick man skit för det. Som vuxen kan det istället vara på arbetsplatser.

    Ja både intressant och igenkännande. Prestationsångest kan verka helt förlamande på mig. En liten parentes mitt i natten: Enligt en viss teori om grundaffekter inom psykologin fick jag höra att skam liksom är en slags överlevnadsmekanism för oss människor. I ”djurvärlden” kan det innebära en kamp på liv och död att bli utfryst, alltså har vi lärt oss att känna skam för att hålla oss inom ramarna för vårt ”normala” sociala beteende och därmed undvika att hamna utanför gruppen.

    Kanske därför det kan kännas så starkt, även om man som vuxen människa inte riskerar att dö för att man inte presterar topp på jobbet? 🙂 Intressant i alla fall tycker jag.

    Trådstartaren

    Superintressant! Tack för att du delar med dig <3 Viktig information, ju!

    Var tvungen att googla just det om liv och död kring skam och hittade då Mindlers sida lite om prestationsångest. Det står där också att inom psykodynamisk psykoterapi talar man om överföring. Det betyder bla att man kan återskapa gamla relationer, framför allt från ursprungsfamiljen, när man möter nya människor i liknande situationer. Gud så intressant också. Det är nog att jag hamnar tillbaka i skoltiden med mina barndomskompisar när jag tänker på prestation. I huvudet jämför jag mig hela tiden med dem. De är så ubersmarta och det är faktiskt ganska jobbigt. Och högpresterande är dem också. Plus trevliga personer. Puh. Säkert är det därifrån jag en gång i tiden kände mig orolig att bli utesluten gruppen och då ”dö”. Eftersom jag inte hade stöd hemifrån generellt var mina kompisar ”den inre cirkeln”.

    Fint iaf att få syn på det tydligare. Det är alltså inte min ursprungsfamilj (lite kanske min storasyster) som spökar. Kanske för att prestation inte premierades superhögt hemma av våra föräldrar. Utan det är barndomskompisarna och uppväxten när det kretsade kring inlärning och jämförelser kring hur intelligenta alla var. Huu. Svettigt.

    Har du också så att du fått syn på ifall du jämför dig med någon du haft nära tidigare under livet – om du vill säga? <3

    Förlåt, jag glömde att svara på det du skrev! Inte ditt fel, min hjärna distraherades :/

    Ja, jag tycker att det är jätteintressant med grundaffekterna. Hade turen att få gå i ”Affektskolan”, en gruppsession som öppenpsyk hade för några år sedan. Jag tyckte det var mycket givande och alla som deltog i gruppen verkade känna likadant. De två terapeuterna sa också att det var ett projekt som fungerat bra för många.

    Hur som helst var det i Affektskolan jag lärde mig att skam, som räknades till en av grundaffekterna, från början haft en funktion att anpassa sig socialt. För att krångla ytterligare så var jag nog inte särskilt tydlig när jag skrev sist.. Jag menade alltså att jag i mitt huvud kopplade grundaffekten ”skam” till den ”värderande miljö” du nämnde.

    Jovisst jämför jag mig med andra, men det är nog de flesta i min familj eftersom jag räknas till det svarta fåret. Jag blir snabbt liksom förlamad av prestationsångest. Undviker att bli utmanad utanför min komfort zon. Borde kanske jobba på det. 😉

    Mer kommer jag inte fram till nu för jag är supertrött. Hoppas du fick ut något av det 🙂

    Trådstartaren

    Vad fint med affektskolan! <3 Jamen så är det ju att skam och värdering oftast hör ihop 🙂 Fick beskriva några tillfällen för terapeuten där skam och känslan av förnedring eller att vara bortgjord infunnit sig och så gjorde vi ögonrörelser på det. Efter det har jag plötsligt kunnat zooma ut lite mer, det bad hon mig också att göra, för att inte få tunnelseende eller att det låser sig när jag ska genomföra något och känner prestationsångest. Jag tycker det är ett oerhört spännande ämne, komplext och mångfacetterat.

    Ja, rekommenderar den varmt. 🙂 Tunga känslor det där men låter fint hur du jobbar med terapeuten. Hoppas det går fint! O ja, håller helt med dig!

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.