Hem > Forum > Arbete & Skola > Orkar inte ta mig ut

Orkar inte ta mig ut

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • jag var en tjej med mycket drömmar, en glad människa. Men pga olika saker har jag mått dåligt. Jag har aldrig känt att min mamma finns där för mig. Redan där började det. Jag blev inte tillräckligt kramad som barn, inte alls sedd överhuvud taget. Där började man förlora sig själv. Har haft en pappa som har varit min klippa men han lämnade landet när jag var 12 och han fick mig också att känna mig väldigt otillräcklig. Vid 12 år började jag på riktigt må dåligt och bli deprimerad. I 7an och 8. Var det som värst. Min mamma har varit som ett spöke som sagt. På gymnasiet mådde jag mycket bättre men levde med mycket ohälsosamma coping mechanisms som man fått. Har haft generellt dålig självkänsla och självvärde. Inte haft någon sense of self med släng av borderline tror jag. Efter gymnasiet trodde jag att jag äntligen skulle få må bra kanske . Men efter gymnasiet kom en våg av mörker som jag inte har någon aning om var den kom ifrån och den slog ut allt jag hade byggt upp. ALLT. Jag ville bara isolera mig från omvärlden och har varit djupt deprimerad nu i 3 år. Har bearbetat delvis allt som har hänt men det har kommit på en ytterligare sorg, att jag känner att jag har förlorat hela min ungdom och uppväxt. Och jag har inte prioriterat mig själv i mitt liv, inte gjort det jag har velat, inte gjort något för mig själv. Hade velat följa mina drömmar, uppleva tonårskärlek m.m. Jag har inga vänner kvar och ingenting som jag kan känna mig glad över. Och jag känner att livet en dag absolut kan bli bra. Men problemet är att jag orkar inte. Jag kämpade igenom hela tonåren som traumatiserade mig för att sen bli krossad igen och den här gången orkar jag inte längre. Har ingenting att gå på. Måste börja om på nytt och jag har inte den orken och trauma i bagaget och dessutom känner jag mig för mogen jämfört med mina jämnåriga. Jag känner att det är bäst om jag tar livet av mig.

    Hej,

    Det låter som att du tvingats överleva istället för att få leva som du borde ha fått? Det är väldigt orättvist att det blivit så. Tänker även på det du skriver om vad som hände efter gymnasiet och funderar på om det kan ha varit så att din historia då kom ikapp dig? Att det inte fanns lika mycket distraktion och därför kom det till ytan igen? Jag tror att det kan fungera på det sättet ofta med trauman. Vissa säger också att det varit först när de känt sig trygga i livet som uppväxten och annat kommit ifatt dem. En del får det ganska sent i livet verkar det som. Typ när de fått barn och lever mer stabilt, då kommer historian igen. För mig var det också så att jag mådde sämre direkt efter gymnasiet, det hann knappt gå en vecka så mådde jag fruktansvärt dåligt och jag förstod heller inte alls varför. Idag kan jag dock se att det infann sig något tomrum också efter skolan var slut och närheten till mina minnen och upplevelser kändes plötsligt så färska. Hade heller ingen ork eftersom alla ”extraväxlar” var förbrukade. Jag tror att du kommer få tillbaka kraften igen. Det fick jag kan jag säga. Några år, precis som för dig, mådde jag inte bra alls och var även helt utslagen, men sedan började en liten strimma hopp igen. Jag tror tid kan vara avgörande i såna lägen. Och tillåta sig själv att få det som man behöver. Prioritera sig själv. Ge sig själv drömmarna. Eller hur känner du där?

    Du, vill du prata. Vill du ha någon att luta dig mot. Så finns jag här. Om du vill få kontakt utöver det här. Jag finns här och jag ser dig. ❤️

    Det låter som du haft det tufft. Jag har själv kämpat med psykisk ohälsa i form av dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Det som hjälpte mig mycket var att jobba med positiva affirmationer. På detta sätt blev jag med tiden starkare och starkare. Hoppas att du kommer må bättre snart. Styrkekramar från mig till dig❤️

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.