jag var en tjej med mycket drömmar, en glad människa. Men pga olika saker har jag mått dåligt. Jag har aldrig känt att min mamma finns där för mig. Redan där började det. Jag blev inte tillräckligt kramad som barn, inte alls sedd överhuvud taget. Där började man förlora sig själv. Har haft en pappa som har varit min klippa men han lämnade landet när jag var 12 och han fick mig också att känna mig väldigt otillräcklig. Vid 12 år började jag på riktigt må dåligt och bli deprimerad. I 7an och 8. Var det som värst. Min mamma har varit som ett spöke som sagt. På gymnasiet mådde jag mycket bättre men levde med mycket ohälsosamma coping mechanisms som man fått. Har haft generellt dålig självkänsla och självvärde. Inte haft någon sense of self med släng av borderline tror jag. Efter gymnasiet trodde jag att jag äntligen skulle få må bra kanske . Men efter gymnasiet kom en våg av mörker som jag inte har någon aning om var den kom ifrån och den slog ut allt jag hade byggt upp. ALLT. Jag ville bara isolera mig från omvärlden och har varit djupt deprimerad nu i 3 år. Har bearbetat delvis allt som har hänt men det har kommit på en ytterligare sorg, att jag känner att jag har förlorat hela min ungdom och uppväxt. Och jag har inte prioriterat mig själv i mitt liv, inte gjort det jag har velat, inte gjort något för mig själv. Hade velat följa mina drömmar, uppleva tonårskärlek m.m. Jag har inga vänner kvar och ingenting som jag kan känna mig glad över. Och jag känner att livet en dag absolut kan bli bra. Men problemet är att jag orkar inte. Jag kämpade igenom hela tonåren som traumatiserade mig för att sen bli krossad igen och den här gången orkar jag inte längre. Har ingenting att gå på. Måste börja om på nytt och jag har inte den orken och trauma i bagaget och dessutom känner jag mig för mogen jämfört med mina jämnåriga. Jag känner att det är bäst om jag tar livet av mig.
