Orkar inte mer

Hej alla nära och kära. Jag har tyvärr bestämt mig för att kanske avsluta mitt liv. När ni läser detta finns jag kanske inte mer i eran värld, jag är förhoppningsvis i himlen och väntar på er. Jag har det svårt i livet. Det var alltid något som kom i vägen, när något kändes att det gick bra för mig blev bara allting sämre. För varje gång blev det bara värre och värre och tillslut orkade jag inte mer. Att ha den jävla ångesten hela tiden och alla jobbiga tackar var så jävla jobbigt. Det var som att jag inte visste hur det kändes att må bra för att jag alltid hade ångest och negativa tankar om mig själv. Det var alltid något som störde mig jag var aldrig nöjd med mig själv, jag älskade aldrig mig själv. Jag dag drömde alltid, drömde alltid om att jag var något annan, att jag levde ett mer ”coolare” liv, ett liv där jag älskade mig själv, där jag var nöjd med mig själv, där allt var perfekt. Men när jag väll försökte uppfylla mina dagdrömmar till verkliga livet blev det aldrig. Jag prokrastinerade alldeles för mycket, flyttade fram allt, hade ingen planering i livet, när jag sa att jag skulle göra något till exempel plugga något för skolan eller för körkort gjorde jag aldrig det. Jag bara flyttade fram och fram det. Och sen när det blev prov sjukanmälde jag mig för att jag inte hade pluggat något. Jag fattade aldrig varför jag inte pluggade jag var smart, om jag hade ansträngt mig vet jag att det hade gått mycket bättre för mig. En till grej som gjorde att jag mådde så jävla dåligt av var min klass. Jag förstod aldrig varför jag inte fick uppmärksamhet från mina klasskamrater, speciellt tjejerna. Det kändes alltid som om jag var osynlig och när jag väll pratade kändes det som att dem såg mig som ett skämt eller att jag vara någon man inte behövde lyssna på. Vad gjorde jag för fel? Vad var det för fel på mig? Var det hur jag pratade? Var det vad jag pratade om? Var det mitt utseende? Var det någon om min hygien? Det var så många frågor jag hade, men jag fick aldrig svar och till slut gav jag upp. En annan grej som gav mig sån jävla ångest så att jag alltid ville gå hem, var när tjejerna i vår klass bara pratade med mina två bästa kompisar klassen när vi tre va med varan. Det pratade aldrig med mig, dem kolla inte ens mig i ögonen en ända gång, när jag pratade kollade dem bara bort argt och svarade ”mm”. På mat borden när tjejerna sitter med oss vågar jag typ inte prata eftersom jag får alltid känslan av jag kommer säga något fel eller att jag inte kommer bli hörd. Det slutar alltid med att jag är helt tyst. Jag kan inte heller släppa en tje i min klass. Jag känner förlust och dålig självkänsla när jag upplever att hon inte är intresserad, jag vill släppa henne, hon stör mig. Hon gör det svårare att fokusera på mig själv och att jobba på mig själv. När hon pratar med andra killar i vår klass och skrattar med dem, börjar jag grubbla och få tankar om att det är något fel på mig, varför är hon inte sån mot mig. Är jag en tönt? Är jag någon man tycker synd om? Eller förresten skit i henne, jag är inte längre intresserad för att ingen tjej är intresserad i mig. Får alltid sånna ångest attacker när det mycket folk omkring mig, när jag känner mig obekväm. Det kan också vara till exempel i matsalen när det är jätte mycket folk. Jag har min vän Hannes han kämpar för mig och gör allt för att jag ska må bra. Den anledningen som stoppar mig  att jag inte tar livet av mig det är när jag inser hur mycket han gör för mig. Men nu vet jag inte om jag orkar mer, för att nu har det exakt gått två år sedan jag började må dåligt. Både jag och mina nära omkring mig har gjort allt för att jag ska må bra speciellt Hannes. Men nu känner jag att dem har gjort tillräckligt och att deras lidande på mig är för mycket och desto mer dem lider för mig desto mer lider jag.