Hem > Forum > Arbete & Skola > Orkar inte leva mer

Orkar inte leva mer

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 34 totalt)
33
  • Trådstartaren

    Det är ett privat behandlingshem. Jag har anorexi, suiciderat många gånger, har ett allvarligt självskadebeteende och asperger. Anorexivården vill ej hjälpa då jag självskadar och för många gånger varit nära att ta mitt liv. Psykiatrin kan ej behandla ätstörningar. Och ej heller min asperger kan de bemöta. Min asperger diagnos fick jag dessutom alldeles för sent, i 20 års åldern. Det är blandat här. Både män och kvinnor, drog-och alkoholmissbruk. Självskadebeteende och psykotiska människor. Jag hade en jättebra kontaktperson när jag kom men hon gick på mammaledighet i typ mitten av oktober. Nu har jag ingen som jag kan anförtro mig till. Ingen boende finns heller kvar som jag kan umgås med, alla har flyttat. Så det är väldigt ensamt då jag knappt träffar någon alls. Jag äter ej ens med de andra här utan jag sköter maten själv, den sociala kontakten har jag ej heller. Jag får min medicin delad så jag träffar den personen den lilla stund det tar att svälja medicin.

    Trådstartaren

    Alla tycker hela tiden att mitt beteende är så svårt. Och de blir rädda när jag skadar mig, svälter mig och håller att dö alla gånger jag varit nära döden till följd av självmordsförsök. Jag har då flyttat från ett ställe till nästa för att de inte kan/vågar ta ansvar för mig. Jag har aldrig haft en fast punkt, ett eget hem. Aldrig fått känna mig hemma och trygg. Jag har bara blivit runtflyttad då ingen klarar av mig. För att jag tydligen är ett hopplöst fall som ingen vill ta ansvar för.

    Det är ett privat behandlingshem. Jag har anorexi, suiciderat många gånger, har ett allvarligt självskadebeteende och asperger. Anorexivården vill ej hjälpa då jag självskadar och för många gånger varit nära att ta mitt liv. Psykiatrin kan ej behandla ätstörningar. Och ej heller min asperger kan de bemöta. Min asperger diagnos fick jag dessutom alldeles för sent, i 20 års åldern. Det är blandat här. Både män och kvinnor, drog-och alkoholmissbruk. Självskadebeteende och psykotiska människor. Jag hade en jättebra kontaktperson när jag kom men hon gick på mammaledighet i typ mitten av oktober. Nu har jag ingen som jag kan anförtro mig till. Ingen boende finns heller kvar som jag kan umgås med, alla har flyttat. Så det är väldigt ensamt då jag knappt träffar någon alls. Jag äter ej ens med de andra här utan jag sköter maten själv, den sociala kontakten har jag ej heller. Jag får min medicin delad så jag träffar den personen den lilla stund det tar att svälja medicin.

    Alla tycker hela tiden att mitt beteende är så svårt. Och de blir rädda när jag skadar mig, svälter mig och håller att dö alla gånger jag varit nära döden till följd av självmordsförsök. Jag har då flyttat från ett ställe till nästa för att de inte kan/vågar ta ansvar för mig. Jag har aldrig haft en fast punkt, ett eget hem. Aldrig fått känna mig hemma och trygg. Jag har bara blivit runtflyttad då ingen klarar av mig. För att jag tydligen är ett hopplöst fall som ingen vill ta ansvar för.

    God Söndags e.m. här på MiND Forumet.

    Har läst dina två inlägg precis nyss.

    * Detta låter helt uppåt väggarna fel.

    * Pga Du har anorexia och tydligen även självskadebeteende så undrar jag om detta privata Behandlingshemmet har en ansvarig Överläkare / Läkare och inte bara för att Du får delad medicin/läkemedel från personalen på Behandlingshemmet?

    * Om Du har en ansvarig Överläkare / Läkare som eventuellt är på uppdrag av Behandlingshemmet själv eller på uppdrag av kommunen där Behandlingshemmet ligger inom så BÖR / MÅSTE Du få möjligheten till en ätstörningsklinik / mottagning oavsett om det är s.k. Dagmottagning eller om det är AKUT då skulle du behöva komma till en sluten avdelning för ätstörningar, har Du varit inom sådan vård överhuvudtaget ALLS eller inte ens fått den möjligheten informerad till dig som patient och givetvis människa bakom dessa hälsoproblem?

    * Vilket län / region i Sverige detta behandlingshemmet ligger inom?

    * Min fråga jag ställde förut måste jag tyvärr ställa igen, är Du kvinna?

    * Jag undrar om Du har hört talas om att som patient oavsett vilken vårdinrättningar i Sverige inkl. Behandlingshem så har man rätten till bra vård och uppföljning m.m. Skulle Du orka anmäla denna vård som jag som utomstående lekman hör att det brister JÄTTEMYCKET här och är på tok helt åt HELVETE FEL för dig som patient och undrar om Du orkar i skrift förklara detta via tillsynsmyndigheten IVO / Inspektion för vård och omsorg via deras formulär på deras hemsida om att anmäla din vård och hopplöshet i din situation, har Du ork till detta?

    Så här kan Du bara inte ha det, jag lider med dig oavsett man eller kvinna…

    Hoppas Du äter någon form av mat och dryck och får i dig energi.

    Vill gärna vara ett stöd för dig fast kan bara det genom skrift här i din öppna tråd / inläggen vi kommunicerar via.

    På återhörande…

    Mvh Anonym medmänniska

    Trådstartaren

    Jag har min läkare på den öppenvård jag har i en annan kommun och ej där jag befinner mig. Ja jag är en kvinna. Här får jag bara min medicin delad. Jag tror inte jag har ork att anmäla detta,tror inte det är lönt. Har försökt anmäla en läkare som vägrade ge mig bedövning tre gånger när jag syddes och staplades. Då hade de inte antecknat i journalen vad de gjort utan bara att sårskadan åtgärdats. Så jag kom inte vidare.

    Trådstartaren

    Jag har varit sjuk i så många år att jag tror det är för sent för mig att bli frisk. Jag var tvångsinlagd i 2 och ett halvt år pga min ätstörning när jag höll på att svälta ihjäl för några år sedan. När jag blev utskriven efter deras ”behandling ” så rasade jag nästan 15 kg direkt. Så nu är jag livrädd för alla sjukvårdsinrättningar. Jag tror det har gått så lång tid att det är för sent att få hjälp. Jag vill verkligen inte bli tvångsmatad igen. Är livrädd för att bli uppgödd igen. Vården har gjort mig rädd för att söka vård. Jag hatar att bli drogad fastspänd och ignorerad.

    Trådstartaren

    Vet inte om det finns hjälp att få. Vet inte om jag kommer få någon livslust åter

    Har läst igenom hela tråden och det är fruktansvärt att läsa hur dåligt du mår. Har du provat andningsövningar, mindfulness eller yoga? Det har hjälpt mig extremt mycket när allt är helt nattsvart. Det är skit jobbigt i början men det blir mycket bättre efter ett tag, verkligen skönt med en ny rutin. Jag hoppas du finner ork att prova detta och ge det en chans.

    All kärlek till dig, det kommer att bli bättre!

    Trådstartaren

    Jag har gått flera år i dbt där mindfullness ingår. Inget sånt har hjälpt mig genom åren och ingen har längre någon idé om hur de skulle kunna hjälpa mig. Många inom vården har även sagt att det finns inget mer att göra. De har även sagt att jag inte vill må bra och att jag inte ens försöker att må bra. De har sagt till mig att jag vill må dåligt. Det är inte lätt att återfå eller behålla något hopp om att någon gång må bra när alla andra säger att det inte finns något att göra och att jag inte ens försöker eller vill bli bättre. Som om jag vill må dåligt och känna att allt är hopplöst.

    Hej!

    Kan du använda färdigheterna som du lärt dig i dbt? Har du någon antidepressiv som fungerar? Ta hjälp av personalen när du vill självskada. Försök med olika färdigheter för att klara av att låta bli. Jag vet att man blir beroende av att skada sig själv. Suget är svårt att bli av med. Men det blir lättare med tiden. Mat intaget är något du kan kontrollera. Vi tar till kontroll när det är kaos i livet. Jag vet att det är svårt att äta och det ger ångest. Men med babysteps går det att lära sig äta igen och det kräver mycket av färdigheten handla tvärtemot känslan. Någon personal kanske kan vara hos dig när du äter.

    Lycka till!

    Trådstartaren

    jag har ej lärt mig någrafärdigheter i någon dbt. det finns ej personalresurser att sitta med vid måltider eller om jag mår dåligt. när jag en gång ringde personalen och bad om hjälp så svarade att de kunde komma efter rapporten en halvtimme senare. jag klarade ej av att stå ut så länge så det slutade med att jag drack en flaska ättika(inget jag rekommenderar att prova). när de sedan hotade med lpt sprang jag och blev jagad av en polishelikopter. polis kom och bojade mig och körde till psyk inom akuten. denna incident har resulterat i att jag ännu mindre vågar söka hjälp av personalen. jag är dessutom så rädd för att få ett vårdintyg utfärdat att jag kommer ta livet av mig under en tid då jag vet att det är många timmar mellan tillsynerna. vill ej riskera att någon hittar mig vid liv

    Hej!

    Konstigt att du inte lärt dig färdigheter när du gått dbt. Det är ju det man skall lära sig! Så tråkigt att du inte kan få hjälp med det av personalen. De är ju där för att hjälpa dig. Hota med lpt löser inget. Om de hjälper dig behövs inget lpt. Jag har haft lpt många gånger och de är inte så farligt.

    Men kan förstå din förtvivlan.

    Trådstartaren

    ännu ett år som jag ej ville uppleva, genomlida. jag vill ej fortsätta så här. livet innebär enbart ett konstant lidande och en plåga, ångest varje dag. jag vill ej leva så här mer. jag vill ej stanna kvar, jag vill verkligen ej leva mer. vill ej vara ett problem för andra. hjälp dem som vill och kan bli hjälpta. för mig är det för sent. jag skall ej fira ännu en födelsedag, vill ej bli ännu ett år äldre. jag gör ingen nytta för någon eller något i livet och ingen kommer sörja eller sakna mig. bäst vore det bara om jag ej fanns mer, om jag slutade existera. jag är bara problem och ställer till det för mig själv och andra. jag förstör bara och är en börda, ett olösligt problem som aldrig någonsin kommer bli bättre. snälla hjälp någon som ännu går att hjälpa, rädda någon som kan och vill räddas. för mig är det för sent. det går ej att hjälpa mig. jag är redan förstörd. efter alla suicidförsök genom åren är jag ännu vid liv trots att jag skulle ha dött för längesedan. av någon anledning vill mitt hjärta ej sluta slå. det håller min kropp vid liv, ett liv jag ej vill ha. jag vill enbart att det ska vara över, att livet och min eviga ångest och långa kamp skall vara över. jag orkar ej mer. jag vill ej mer. varje kväll ber jag mitt hjärta om att det skall sluta slå i sömnen, att det mirakulöst nog skulle stanna en natt. men så verkar ej ske. vaknar dag efter dag mot min vilja. det jag önskar mest av allt tycks ej ske. jag vill ej länge finnas kvar här. jag vill verkligen mest av allt dö, försvinna, sluta leva, sluta existera. jag vill ej fortsätta lida dag efter annan, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. snälla hjärtat mitt, ge upp och sluta slå…

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 34 totalt)
33

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.