Orkar inte leva mer

[Pink Niraja]

För någon vecka sedan stod jag på spåret och väntade på tåget. Tyvärr var det någon som såg mig så tågen stoppades och polis tillkallades och körde in mig till psykakut som lät mig gå direkt. Någon dag senare försökte jag hänga mig. Tyvärr kom personalen in och klippte av repet så jag överlevde då också. Jag blev tvångsinlagd i 6 dagar. Igår blev jag av med mitt lpt om jag lovade att inte skada mig de närmaste dagarna vilket jag lovade läkaren. Nu har det bara gått en dag och för mig är ett löfte något man håller. Alltså känner jag att jag inte kan göra något innan morgondagen. Men denna gången vet jag faktiskt inte om jag kan hålla mitt löfte. Vet inte hur jag ska kunna stå ut. Jag vill verkligen inte leva mer. Jag har ingen och inget att leva vidare för. Jag kan inte hitta något. Jag vill verkligen inte mer. Jag orkar inte mer.

[Pink Hufehe]

Alltså psykiatrin är ju fan sjuk! Skickade hem dig efter självmordsförsöket? Dem bryr sig verkligen inte alltså! Jag vet själv hur det är. Dem bryr sig inte ett skit.       Du behöver akut hjälp.     Jag vet hur det kan kännas att vara ensam och bara ha sig själv och sin ångest/inre smärta.  Jag klarade inte av det. Jag tog till alkohol. Och när jag inte klarade av ångesten längre så gick jag tillbaka till min pojkvän som inte var bra för mig som begått brott mot mig. Bara för att inte behöva vara ensam. Idag lever jag med den pojkvännen och jag ena halvan av mig ber om att jag ska bli fri och andra halvan vet ju att men  utan honom då har mitt liv ingen mening överhuvudtaget.                 Jag vet att det inte är det du kanske vill eller kan skaffa men husdjur är ju ett sällskap ..vill bara hjälpa dig på nåt sätt men kommer inte på nåt fantastiskt direkt, stor kram till dig. Du är värd så mycket tänk på det!

[Pink Niraja]

Har haft hund. Men då jag ofta hamnat på sjukhus eller psyk ansåg jag att det inte var rätt mot henne att behålla henne så jag skaffade ett nytt hem åt henne. Tyckte det var bäst för hunden även om det var ett svårt beslut att fatta. Nu vågar jag inte ha husdjur igen om det skulle bli så igen
Jag kan inte få hjälp av psyk heller. För några år sedan låg jag i koma med 0 hjärnaktivitet i 3 dygn efter en överdos. Då låg jag inlagd ca en vecka efter och sen skickade de hem mig. Alla vänner jag haft har sagt upp kontakten med mig, även min familj eftersom de inte orkar med mig när jag mår dåligt. Så nu har jag ingen att vända mig till. Vet inte hur jag ska kunna få hjälp eller vart.

Finns det nånting som får dig att tvivla på att ta ditt liv? Något som ger dig tankar om att du aldrig mer kommer att få göra dom sakerna när du inte längre kan?

Vad tycker, eller tyckte du om att göra innan du mådde dåligt? Vad fick dig att le, eller känna en känsla av pirr eller upprymdhet inombords?

[Pink Niraja]

Just nu ser jag ingen väg ut och ingenting framför mig. Jag läste och tyckte om djur. Men just nu känns allt meningslöst och jag känner mig bara i vägen och en belastning för allt och alla. Vet inte vad jag ska göra och vilja leva mer. Allt känns bara hopplöst och jag tror det vore bättre för alla om jag inte längre fanns mer.

Pink Niraja skrev:

För någon vecka sedan stod jag på spåret och väntade på tåget. Tyvärr var det någon som såg mig så tågen stoppades och polis tillkallades och körde in mig till psykakut som lät mig gå direkt. Någon dag senare försökte jag hänga mig. Tyvärr kom personalen in och klippte av repet så jag överlevde då också. Jag blev tvångsinlagd i 6 dagar. Igår blev jag av med mitt lpt om jag lovade att inte skada mig de närmaste dagarna vilket jag lovade läkaren. Nu har det bara gått en dag och för mig är ett löfte något man håller. Alltså känner jag att jag inte kan göra något innan morgondagen. Men denna gången vet jag faktiskt inte om jag kan hålla mitt löfte. Vet inte hur jag ska kunna stå ut. Jag vill verkligen inte leva mer. Jag har ingen och inget att leva vidare för. Jag kan inte hitta något. Jag vill verkligen inte mer. Jag orkar inte mer.

God Fredags e.m. här på MiND Forumet.

Läst ditt inlägg precis nyss.

Hör att Du har akut situation och hör att vården lämnar dig i sticket, jag blir faktiskt RIKTIGT ordentligt ARG och LEDSEN här…

Om Du vill prata med mig så finns jag här hela dagen LÅNG och även under Julhelgen, Du är mer än välkommen att skriva några rader till mig så lovar jag på HEDERSORD att jag lyssnar på dig och ska försöka vägleda dig rätt inom vården eller övriga instanser, så att säga…

På återhörande…

Mvh Anonym medmänniska

[Pink Niraja]

Tack vet bara inte vad jag ska göra. Nu har jag haft så ont i knäet att jag inte kan gå. Brukade promenera mycket förr för att skingra tankarna men nu kan jag inte ens göra det. Allt känns helt hopplöst och meningslöst och jag kan inte se någon väg tillbaka. Sitter helt ensam och isolerad. Ingen lust eller ork att göra något. Rädd att om det fortsätter så här så kommer jag att utveckla en depression. Är helt desperat och vet inte vad jag ska ta mig till. Det blir bara allt värre. Är så ensam och har ingen att vända mig till. Jag vet inte vad jag ska göra.

Pink Niraja skrev:

Tack vet bara inte vad jag ska göra. Nu har jag haft så ont i knäet att jag inte kan gå. Brukade promenera mycket förr för att skingra tankarna men nu kan jag inte ens göra det. Allt känns helt hopplöst och meningslöst och jag kan inte se någon väg tillbaka. Sitter helt ensam och isolerad. Ingen lust eller ork att göra något. Rädd att om det fortsätter så här så kommer jag att utveckla en depression. Är helt desperat och vet inte vad jag ska ta mig till. Det blir bara allt värre. Är så ensam och har ingen att vända mig till. Jag vet inte vad jag ska göra.

God Lördags e.m. här på MiND Forumet.

* Jag hör ett rop på hjälp helt klart.

* Är Du ev. äldre, bor själv eller har Du möjligtvis möjlighet till anhöriga eller släktingar eller även nära vänner?

* Om Du inte bor i egen lägenhet och bor inom Äldreboende oavsett kommunal regi eller privat någonstans i vårt avlånga land Sverige från norr till sönder så undrar jag om Du har hört talas om Stödföreningar / Organisationer som specialiserar sig på att stödja äldres utanförskap och bryta isoleringen med att träffa ungdomar / unga vuxna som vill ställa upp t.ex. fika ihop, göra aktiviteter så som hjälpa till när det är svårt att komma ut själv på en promenad eller andra mindre ärenden på stan osv ?

* Du säger själv att Du är orolig att utveckla en depression och därför undrar jag om Du haft någon form av möjlighet till kontakt med någon form av Samtalskontakt t.ex. leg. psykolog eller terapeut eller varför inte en Diakon inom Svenska Kyrkan, skulle Du vilja ha lite vägledande hjälp hur Du kan själv ta kontakt per telefonsamtal eller via ett mailbrev inom vården oavsett landstinget eller privat vård eller Svenska Kyrkan eller både och ?

På återhörande…

Mvh Anonym medmänniska

[Pink Niraja]

Jag är inte äldre. 32 år och varken vänner eller familj har jag som jag kan vända mig till då alla sagt upp kontakten med mig när jag mått dåligt genom åren. Har varit tvångsinlagd i flera år. Varit på flera behandlingshem mm. Har gått i terapier i åratal och gått i samtal på öppenvården samt talat med psykologer som samtliga gett upp och inga behandlingar eller samtal har hjälp mig. Jag har mått så här i snart 20 år och det blir bara ständigt värre.

Pink Niraja skrev:

Jag är inte äldre. 32 år och varken vänner eller familj har jag som jag kan vända mig till då alla sagt upp kontakten med mig när jag mått dåligt genom åren. Har varit tvångsinlagd i flera år. Varit på flera behandlingshem mm. Har gått i terapier i åratal och gått i samtal på öppenvården samt talat med psykologer som samtliga gett upp och inga behandlingar eller samtal har hjälp mig. Jag har mått så här i snart 20 år och det blir bara ständigt värre.

God Lördags e.m. här på MiND Forumet.

* Med ditt svar här så hör jag att det har blivit en TOTAL återvändsgränd.

* FRÅGA: Vad rotar sig allt detta i, jag läser mellan raderna och med erfarenhet vet jag att något eller flera händelser i livet har med detta att göra, om Du känner förtroendet att våga prata om tuffa händelser bakåt i tiden så finns jag här, jag lyssnar mer än gärna på dig?

* Är Du inlagd i detta nu eller på ett behandlingshem i stundens allvar?

* Jag hör att här behöver man TÄNKA i helt NYA banor, och inte vara traditionell och bara se enkelspåriga lösningar så som det Du tagit upp vanliga Samtalkontakt / Terapeut osv.

* Är Du öppen för nya spår / lösningar när det gäller Samtalskontakt eller vad känner Du själv personligen här?

På återhörande…

Mvh Anonym medmänniska

[Pink Niraja]

Jag är på ännu ett behandlingshem sedan 8 månader tillbaka. Jag vet inte vad det skulle vara för gamla händelser. Har blivit så skadad av vården och det finns nog inget kvar att prova. Det finns nog ingen hjälp att få. Känns som om jag bara väntar på att livet som är ett enda lidande ska ta slut

Pink Niraja skrev:

Jag är på ännu ett behandlingshem sedan 8 månader tillbaka. Jag vet inte vad det skulle vara för gamla händelser. Har blivit så skadad av vården och det finns nog inget kvar att prova. Det finns nog ingen hjälp att få. Känns som om jag bara väntar på att livet som är ett enda lidande ska ta slut

God Lördagskväll här på MiND Forumet.

* Så om jag nu hade fel här så är Du inne på behandlingshem utan någon form av orsak överhuvudtaget ALLS, t.ex. tagit droger, eller något annat kemikalier (kanyler) osv ?

* Vad är det som urartade och gjort att Du hamnat så otroligt många gånger mellan stolarna och ingen av vården fått upp ögonen för dig som patient och givetvis människan bakom detta fasansfulla HELVETE, som jag nu som utomstående lekman ser att Du bör få rätten till rätt insatser än bara en form av cirkusplasering och ingen fast punkt i livet och ingen ljusning i sikte.

Är Du inlagd på SIS;s Behandlingshem, statligt institution?

* Om det är så, har Du ingen kontaktperson, någon anställd som Du får prata med under dagen om ditt mående, eller är det så att Du känner ingen form av tillit / trygghet i personalen på behandlingshemmet?

* Är det behandlingshem som är blandade klienter / patienter då menar jag både kvinnor och män eller har Du möjligheten att bo på Behandlingshem som är inrikat för kvinnor (om jag nu har rätt i min magkänsla att Du är kvinna) ?

På återhörande…

Mvh Anonym medmänniska