Ond cirkel

[Yellow Toraha]

Brukar vanligtvis vara glad, sprallig, översocial. Peppad. Etc.

Men just nu… Jag har tampats med stress och ångest av olika slag ett tag, som både har varit relaterat till skolan och mer av existentiellt slag eller vad man ska säga. Men det har kommit och gått i perioder, som en naturlig del av livet som jag hanterar i min takt och som i sig inte är ett så stort problem. En del tenderar att ha mer ångest liksom, inget konstigt med det.

Men för ett par månader sedan sket det sig med killen jag var extremt kär i (och fortfarande är). Och i samband med det bråkade jag med min bästa vän, som jag inte har pratat med sen dess.
Detta har lett till någon slags ond cirkel av negativa tankemönster. Jag har börjat ifrågasätta mycket saker hos mig själv, klanka ner på mig själv. Jag försöker för det mesta tänka positivt, göra saker som gör mig glad. Jag jobbar extra på ett ställe jag trivs på och umgås med personer jag känner mig trygg med. Pluggar så gott jag kan. Men ibland, är det som att jag inte orkar.

Stressen och ångesten som tidigare varit OK att hantera känns nu överväldigande och jag känner mig ensam, trots att jag verkligen inte är ensam. Försöker reda ut saker i mitt inre men ibland orkar jag inte för att det känns som att saker har lagts på hög och att det är för mycket att reda ut. Jag orkar inte umgås med vissa personer för att jag inte känner att jag har den energin att bidra med och kallprat känns nästan helt uteslutet just nu. Bara meningslöst. Det är sjukt mycket i skolan nu också och ibland känner jag bara att det inte finns något ställe att andas ut på. Om ni fattar. Jag har många nära vänner och familj jag kan luta mig tillbaka mot men ibland känns det inte ens som att jag vill anförtro mig till dem. För att jag känner mig ensam i det. Jag vet av erfarenhet att man förvärrar och överdriver saker om man ger det för mycket tankekraft, vilket jag definitivt gör. Men hur kommer man ur det? Hur hittar man motivation när det känns som man går i motvind åt så många håll man vänder sig åt? Fan. Trött.

Hej!

Du verkar vara en sansad person som har självinsikt och distans till livet samtidigt som du nu upplever tankegångar som du inte kommer vidare med och att du har flera olösta funderingar. Jag känner igen mig i din beskrivning om hur tillvaron kan upplevas. Några ideer jag haft har hjälpt mig vidare och kanske kan det vara dig till hjälp.

För det första kan vissa tankar lösa sig själva om jag helt enkelt lämnar dem en tid och hur märkligt det än verkar så kan svaren komma till mig av sig själva. Försök att släppa de tankar som inte är jätteviktiga för dig att lösa och som du behöver ha svar på för att gå vidare med utbildning, framtidsplaner och så vidare. Kan du inte släppa tankarna kan du pröva att skriva om dem i en dagbok och lämna dem där tills du kan ta upp dem igen eller läsa om anteckningarna dag efter dag tills du kommer på något nytt kring dem.

Kanske är du som jag ofta uppe i ditt huvud och tror att logik och förnuft löser allt. Gör du något som fyller på din kreativitet eller ger du dig utrymme att bara vara, det vill säga göra ingenting så hjärnan får chansen att återhämta sig ibland? Jag tar promenader i skogen, mediterar, tränar yinyoga och mediyoga för att fylla på, för att få ny energi. Titta på Kunskapskanalens program om Intuition så kan du få en ide om vad jag menar.

Dina rader får mig också att fundera över om du är inne i en process där du håller på att omvärdera vad som är viktigt i livet och vad som inte är det. Att du noterat att du inte har energi att tala om vissa saker kanske bara betyder att du börjat orientera dig mot att tala om annat än du brukar?