Vet inte vart jag ska lägga denna tråd för det finns inte alla ämnen men aja.
Jag funderar mycket på det att “professional caring” i sig självt är en motsägelse. Att någon bryr sig tänker jag att den ser hela en själv som en hel person, warts and all, och VÄLJER att ge stöd, VÄLJER att sätta gränser, väljer att dela med sig/inte osv. Det är en otvungen och villkorslös relation, och det är att bry sig på riktigt.
Ändå så säger vårdpersonal att dom bryr sig, fast det enda dom bryr sig om är “att hjälpa”. Dom skiter i en som person, eller om dom inte gör det så får dom iaf inte visa det. Jag tycker det är GRYMT obehagligt! Jag vill inte ge min tillit till någon som jag inte vet vem den är, som skriver ner allt jag säger/gör etc. Och dessa funderingar gör att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig på min dagliga verksamhet. Jag kan ju uppenbarligen inte dela med mig av saker som om de vore personer utan en agenda, för de har en agenda. Och de säger typ “ja vi skriver i journal men bara om det som rör verksamheten” fast att flera gånger har det stått typ vad jag sagt eller hur jag mått osv när jag berättat det i förtroende för EN person inte för en hel grupp vuxna människor som tittar på en med förstoringsglas.
Det gör mig så jävla obekväm! Manipulation, är det ju. “vi skriver ner för att vi ska kunna veta hur vi kan hjälpa och bete oss för DITT BÄSTA” ba aa ok mitt bästa är 1) jag som vet 2) innehåller inte att man går bakom ryggen på mig & bestämmer över mig som om jag är ett jävla barn (inte rätt mot barn heller men ni förstår)
Kan inte ens skriva till MIND eller jourhavande kompis. De är inte ens vänner. De får betalt, eller har en agenda och andra regler som gör en jämlik och genuin relation OMÖJLIG.
Jag är arg, och jag är ensam. Jag inser ju nu att jag längtat mycket efter genuin kontakt och sökt det i dessa människor och nu insett att det inte är det jag fått. Känner mig sviken.
Och jag är orolig över vad jag ska göra om det verkligen krisar, eftersom jag inte känner någon som helst tillit till vården alls nu. Jag måste liksom vara på vakt hela tiden för att de inte ska tolka mitt mående som något speciellt osv.
Och det är inte som att jag inte fattar att de behöver snacka med varandra och skriva ner osv men det gör mig förbannad att min dagliga verksamhet låtsats som att personalen och brukarna är “jämlika” när vi fan inte alls är det och att de låtsas som att de är ens kompis. Så jävla arg är jag. Tillit i botten. Fucking hatar dom.
So aa thats it.
