Jobbade för en tag sedan på en arbetsplats med en kall chef som förmodligen led av en svår personlighetsstörning. Var väl bara en tidsfråga innan man skulle få pröva på det eftersom statistiken väl talar för att de är ganska vanligt att då nå en högre post. Och jag har betat av ganska många arbetsplatser genom åren utan att träffa någon.
Jag slutade där. Blev ganska kraftigt nedtryckt. Nu är jag på en arbetsplats med en helt normal sund chef skulle jag säga. Hon är till och med som en solstråle personifierad. Alltså helt, helt underbar egentligen som människa. En konstnärssjäl i hjärtat och detaljer styr inte. Tvärtom. Frihet under ansvar och välkomnar nya idéer. En varm, tillåtande och lite äventyrslysten person. Spännande liksom. Någon man känner att det händer mycket kring.
Det förvånar mig därför en smula att båda dessa chefer fått urusla svar på sina två senaste medarbetarundersökningar. Den kalla för att hon.. ja.. ni förstår säkert vad det kan tänkas handla om. Blandat att ha skapat en obehaglig tystnadskultur där folk går runt rädda och utöver det gärna utser syndabockar för alla fel som begås. En mobbarkultur helt enkelt. Hånfullt och ganska otäck plats att vistas på.
Och den andra chefen kritiseras för att hon är för lite på plats och även inte applicerar och tillämpar tillräckligt med ledarskap på arbetsplatsen, tycker den arbetsgruppen.
Den ena är alltså ”för mycket ledare” och har tagit på sig själv som en härskare av folk. Och den andra är mer på avstånd och önskar att folk ska leda sig själva – gärna med inspiration och i en lustfylld anda.
Idag fick jag höra av en kollega att hon trodde det också handlade om avundsjuka varför den milda fått så mycket kritik. Att folk därför är lite tvärt inställda emot henne. Jag kan förstå det. Hon är en mycket karismatisk och unik kvinna måste jag säga. Skärpt som få. Vacker utöver det. Mild.
Men visst är det lite intressant att olika grupper kan reagera så olika och ha så olika preferenser vad som är en bra chef?
De med den kyliga chefen har så otroligt mycket potential individuellt som aldrig kommer upp till ytan. Det är folk som osynliggörs å det grövsta pga. den här otrygga arbetsmiljön.
Medan det med den ”karismatiska och varma” chefen kanske är mindre talangfulla överlag, ganska mycket mindre tror jag till och med, med att de menar att de behöver någon som tillför mer av ett ledarskap. Någon som andra behöver respektera och som gärna pekar med hela handen. Alltså åt det dominanta hållet. En ledare rakt upp och ner.
Den kalla chefen skapar alltså en otrygg arbetsmiljö där medarbetarna inte kan blomma ut, vilket leder till låg moral i arbetsgruppen. Under den karismatiska chefen saknas riktning – och det är en grupp som behöver ledas och där verksamheten verkar stannat upp i utvecklingen.
Folk har verkligen olika behov och preferenser har jag märkt när det gäller vad man tycker är en bra chef.
Nu när jag haft den där iskalla störda chefen och fått erfara detta, kommer jag aldrig mer anklaga någon snäll för att brista i sitt ledarskap. Det känns bortskämt i mina ögon och snudd på förmätet. Jag tror jag landat i det.
