Ny och förvirrad

[Pink Gohani]

Hej

Jag vet egentligen inte varför loggade kanske är det för att jag undrar om någon känner igen sig. För ca 16 år sedan jobbade jag som en socialsekreterare, jag hamnade i liten kommun i norra sverige. Jag han knappt börja för en satkärring tydligen bestämde sig för att hon hatade mig, vilket hon visade på raster och på jobbet. Att jobba som socialsekreterare kräver också väldigt av en som person och jag var en som lade ner min själ jobb och oavsett vad jag gjorde hittade hon fel. 2,5 år senare upptäckte jag att mitt minne sträckte sig ungefär 30 min i tiden och jag hade också svårt att fokusera och vände mig till företagshälsovården, där jag fick en “läkare” eller cykelreparatör, jag är inte säker riktigt på vad han var. Jag förstod själv att jag var utbränd men han ville inte sätta någon diagnos(10 år senare kollade jag upp vad han gjorde och inte fan satte han någon diagnos, han höll bara samtal om utbrändhet med mig). Jag fick tvinga honom att sjukskriva mig och speciellt intresserad av att förklara vad orsaken till besvären var han inte. Efter en tid då besökte honom för tredje gången p.g.a att fortfarande hade samma besvär så började han prata om någon utredning som psykiatrin inte gjorde, jag min dumme fan trodde att det var ett seriöst försök att rehabilitera mig. Det var en firma som skrev ursäkter för sparka folk, jag hade usel koncentration, jag mådde piss och enligt dem så var jag inte utbränd utan det berodde på att jag hade en välkompenserad dyslexi. Nu fick jag 6 månader att bli bra på av min socialchef och satkärringen som tidigare nämnt blev ansvarig för rehabiliteringen eftersom hon blev förste socialsekreterare, hon sket fullständigt i rehabplanen och när jag pressade henne att följa den skrek hon åt mig. Jag gav upp till slut och det gick givetvis åt helvete, jag fick veta att jag värdelös och att jag skulle nöja mig med det som de kallade för en kartläggning av mig(jag fick reda på den minsann kostat 50 000 kr). Eftersom jag var utbränd som en ask tändstickor och de inte försökte ge mig hjälp(läkare eller cykelreparatören sa vid första mötet dig kan vi inte ge mediciner, varför vet jag inte) så visste jag att något jobb skulle jag inte få om jag stack, jag höll i 5 månader tills de bara sprack för mig och varje vecka höll de möten där man skrek åt mig och talade om vilket kräk jag var och att ingen av mina arbetskamrater ville veta av mig. Jag försökte skära upp handlederna och skämdes för att jag inte kunde skära mig nog djupt, jag vände mig mig vårdcentralen och berättade och den jävla läkaren sa att det var min arbetsgivares ansvar även om jag försökte döda mig själv. Tillslut fick jag med hjälp av facket ett avgångsvederlag på 6 månader, jag hittade ett sommarjobb och ca 3 månader senare började hela processen gå repeat ca 2-3 ggr i veckan, jag menar alltså att minnena spelades upp för mig 2-3 ggr i veckan, jag fick panikångest ungefär lika många gånger, jag kände spontant att jag varken ville vistas kommunen där jag jobbade eller vistas i kommunhuset och då fattar ni säkert att min chefs tjänsterum är otänkbart. Jag är inte säker på hur många gånger jag försökte ta livet av mig under åren efteråt, men det var ett tåg, överdos av alvedon, kniv inblandat. Men jag fegade ur varje gång. Jag sökte hjälp och helt ärligt har jag pratat så mycket att jag kqan namnge min egen skit och det har inte betytt ett dyft, så här i efterhand var det bortkastad tid. Det tog tills jag lyckades klara av kvalificerad utbildning innan jag fattade vad led av ptsd, vilket var som mest akut i 5 år, det är ett under att jag ens lever, jag kan inte förstå hur de legitimerade nötterna jag vände mig till kunde missa vad någon läste psykofarmakologi delen av sin utbildning upptäcker på 5 minuter. Jag kan säga att mina sk arbetskamrater försökte bjuda mig på middag och be om ursäkt för de varit orättvisa och kan säga att jag hatar dem så mycket att jag inte förmår att träffa dem, det gäller också socialchefen som meddelat via ombud att vill träffa mig och prata ut, han har förstått att jag hatar dem(undrar varför de försökte dessutom få mig att backa ifrån avgångsvederlaget). Jag skall vara ärlig när det gäller socialchefen vill jag döda honom på det absolut plågsammaste sätt ni kan tänka er, när det gäller hon var förste socialsekreterare så skulle lyfta ett finger om hon var med om en trafikolycka och jag var den enda som kunde hjälpa henne. Jag kan föreställa mig att fler känner som mig, hur har ni lämnat hatet bakom er, jag kommer aldrig att förlåta dem men jag vill gärna utvecklas så att jag bara ignorerar dem. Det är rätt jobbigt att känna sig som ett monster eller demon.

[Pink Hufehe]

Usch vad hemskt🙁 jag hatar sånt! Orättvisor..dumma läkare och folk som förstör ens liv men kommer undan !!

jag har inte varit under samma omständigheter som du (har aldrig haft ett jobb )men känner igen mig mycket ändå!

den där kärringen borde ju inte få hålla på som hon gör! Vilket svin😡

har tyvärr inga tips att ge då jag mår väldigt dåligt själv just nu, men ville bara skriva till dig att du inte är ensam om att känna som du gör🙂 kanske nån kommer skriva mer svar här❤️

[Pink Gohani]

tack

[Green Gohyte]

Du verkar haft det fruktansvärt tufft. Jag har också fått ptsd efter mobbning av en informell ledare på en arbetsplats, så jag kan känna igen mig. Förstörde min ekonomi, förlorade vänner och intressen,dödslängtan, tappade min identitet och visste inte vem jag var. Det tog också en del tid Innan jag började känna ilska och hat. Jag ser det som tecken på självbevarelsedrift att känna hat mot de som skadat en, men i längden vill ju man inte lägga en massa energi på dem. Har under dessa 10 år sökt hjälp många gånger och har träffat på EN läkare som förstod vad jag pratade om.

Jag vill gärna hitta en psykolog för hjälp med den sociala rädslan jag har kvar, men det tar emot att börja leta.

Jag tror man hamnar mellan stolarna. Dels för att kunskapen om mobbning är så låg och för att ens kris och dåliga  mående från början är normala reaktioner. Upplevde också att psykiatrin försökte hitta andra orsaker än mobbningen. De föreslog allt möjligt som adhd, add, något på autimsspektart (som jag då kompenserat för) men detta ledde ju ingen vart . Förstår inte tankesättet alls. Om man nu faktiskt har en hittills ouptäckt npf, är denna då förklaringen till att man mår dåligt efter mobbning eller andra yttre händelser? Dessa resonemang känns ju bara som fortsatt mobbning.

Önskar jag hade förstått från början hur svårt det skulle bli att hitta rätt hjälp. Då hade jag letat på ett annat sätt. Att använda hjärnan för problemlösning, ta in ny kunskap etc hjälper mig, det har distraherat från ilskan och jag inbillar mig att hjärnan kanske läker lite av det också. Även fysisk träning.

[Pink Gohani]

Tack för ditt svar, i mitt fall gav de fan i mig och det handlar inte om att falla mellan stolarna. Firman som gjorde utredningen eller ursäkten att sparka mig skickade efter 2 år en fråga om de fick använda min utredning i en undersökning ang personer som drabbats av cronical burnout syndrom, de hade alltså redan diagnosen och fantiserade ihop “beror förmodligen en välkompenserad dyslexi” där att ett handikapp kan man inte rehabilitera. Hade det varit idag hade jag gjort så många anmälningar till socialstyrelsen ang prövningar ang legitimationer att det smattrat nere i stockholm. Men nu när jag har kunskapen kring hur man agerar så är det för sent att anmäla och det finns alltså inget civiliserat och ordnat sätt sköta det här. Min dåvarande arbetsgivare och de där som kallar sig för fd arbetskamrater vet om att det som de gjorde inte var och tror att det räcker med att säga vi var väldigt orättvisa emot dig. De kan dra åt helvete, de har inte ens försökt kompensera mig och det hjälper inte med ett patetiskt förlåt.

[Pink Gohani]

Jag märker att du inte har det lätt heller och jag har faktiskt träffat en terapeut värd namnet via ett företag som heter mindler(efter 13 år av bortkastad tid), det går att sortera anställda psykologerna efter deras erfarenheter på deras app och för mig funkade det ganska bra eftersom jag fick tag på en som hade lång erfarenhet på trauman och tack vare det slutade jag fundera på självmord. Testa, du behöver inte boka någon innan du hittat någon som som har den erfarenhet som gör ett samtal värt insatsen. Det är enkelt googla på mindler och ladda ner deras app så är du igång och det kostar ingenting innan du hittar någon värd att testa.

[Green Gohyte]

Tack för tipset, jag ska kolla upp Mindler och andra liknande tjänster.

Jag hade inte kontakt med företagshälsovård alls utan sade bara upp mig. Det var den offentliga vården jag syftade på, som verkade ha svårt att förstå att symptomen jag hade kunde bero på en arbetsplats.

 

[Pink Gohani]

Det är värt att vara misstänksam om någon skall göra en rehabutredning, en del företag är parasiter som vänder allt till arbetsgivarens fördel.

[Green Gohyte]

Ja, kan lätt tänka mig att en utredning beställd av arbetsgivarens kommer att bli vinklad. Kan bli kostsamt på många sätt för dem att behöva hantera att ledarskapet orsakat ohälsaa. Jag tror det är lika bra att utgå ifrån att det är kört att få rätt eller upprättelse om en chef deltar i mobbning. Varför skulle de någonsin erkänna? Hade de varit en bra arbetsgivare hade de kanske kunnat erkänna, men då hade ju situationen heller  aldrig uppstått från början.

Hur går det för dig nu, har du kunnat börja jobba igen?

[Pink Gohani]

Jag har jobbat med allt möjligt okvalificerat eftersom jag fixade inte andras människors problem och efter två år med annat är en högre utbildning värdelös. Så jo jag har jobbat hela tiden förutom under 6 månader när jag var arbetslös, men det är ett svart hål inom mig som jag måste hålla borta ifrån omgivningen.

[Pink Gohani]

Jag tror de försöker be om ursäkt när de säger att “vi var orättvisa” osv. Grejen är att det räcker inte, de valde att vara orättvisa, de var högt utbildade och då räcker det inte att bara be om ursäkt, de valde att knäcka mig och de har skadat mig på sätt som ingen fixa. Det hade varit annorlunda om de försökte kompensera mig, men det har de inte gjort.

<3 Varmt välkommen hit!

Tänker att det kanske är litegrann som att ha blivit misshandlad i en kärleksrelation? När man efteråt lever dagligen med smärtorna och konsekvenserna (kanske är ensam och mår piss för att uttrycka det milt) som är fruktansvärda eller allmänt plågsamma, då är det så himla lätt att känna starka känslor av hat till ens förövare som skapat denna nya verklighet? Eftersom det är så påtagligt att man fortfarande dagligen lever i sviterna av det man varit utsatt för. När man sedan får ett bättre liv, säg en bättre partner som visar och behandlar en med respekt och kärlek, då tror jag hatet gradvis börjar minska? Man har fått något nytt, några oerhört mycket bättre som man kanske inte ens hade kunnat drömma om?

Så som svar på din fråga hur vi andra slutade känna det där brinnande hatet efter år av mobbing, handlade det för mig om en vändning när jag hamnade på en likvärdig arbetsplats, gällande kvalifikationer och lönenivåer. Där jag själv inte blev mobbad, samt inte såg någon annan heller bli utsatt. Där chefen varit att lita på överlag. En bra och sund arbetsplats. Då började jag känna att minnena sakta bleknade. När jag hade okvalificerade arbetsplatser efter mobbingen var jag oerhört bitter som tvingades vara i det, kände mig lite, eller ganska mycket kanske tom, förorättad som tvingades gå ner mig så pass. Nu när jag kände efter apropå din tråd upptäckte jag att hatet och hämndlystnaden är i princip borta. Kan fortfarande bli ledsen, förtvivlad, gå in i självhat, bli extremt osäker när jag tänker på det, samt triggad på min nya arbetsplats. Men mina fd. plågoandar har blivit skrattretande sorgliga figurer i mitt minne. Vilken patetisk arbetsplats, förstår jag ju nu. En liten, liten värld, det där.

För min traumatiska uppväxt har jag gått i EMDR (ögonrörelser, hypnos). Tror sånt här också absolut skulle kunna hjälpa emot exempelvis hat. Man går då tillbaka i minnet och intar en annan position, skapar nya banor i huvudet. Blir stärkt och lättad i sinnet. Läker. Finns privata terapeuter som utför det.