Nu vill jag inte längre.

Nu räcker det. Nu fan räcker det.

Det finns inga ord kvar. Jag har pratat och pratat konstant hela dagen men är lika förbannad och knäckt ändå. Fyfan. Jag är klar.

Jag har försökt. Det finns inget kvar att göra. På riktigt. Allting blir bara fel. Åt helvete fel. Så jävla trött på att försöka, för att bara ta skit. så jävla trött på att försöka lära mig ch bli bättre för att bli skrikt på och få ta skit. Så jävla kncäkt. Vem fan börjar skrika, vem fan säger såna saker ?! Vem fan gör såna antaganden?! När jag säger att jag blev knäckt över något är jag bara dramatisks och blir skrikt på ännu mer!!!! Av personen som PÅSTOD SIG VARA MIN MAMMA, fram till att jag blev besvärlig och jobbig för några månader sen, fram till att jag sa ifrån, fram till att min pappa, min enda familj, dog…..

Vad fan har jag gjort för fel? Varför finns jag ens? På riktigt, varför?! INGEN, på riktigt ngen hade brytt sig eller märkt något. Om jag yttrar något sånt ens då är jag bara dramatisk. Fast att det är en genomträngande känsla jag går med konstant. Att jag lika gärna kunde varit död, det spelar ingen roll.

Jag vill inte en sekund till. Inte en minut till. Inte överhuvudtaget. Det där var droppen. Det där var fan droppen.

Att få höra att jag behöver rannsaka mig själv, att jag är självisk, att det bara är synd om mig osv.. när jag uttrycker hur jag känner, EFTER ATT MIN PAPPA DÖTT.

Och jag fick skit över att jag inte smsade “tack för begravningen” en jävla begravning jag inte ville gå på.. sen fick jag skit för att jag skickade en bok som present, för den togs som en pik….. jag har seriöst på riktigt börjat tro att jag är en hemsk person. Det räcker nu.

Din sista mening hoppas jag du nu efterlever, och inser att det är en relation du inte mår bra av. Det håller inte. Du behöver få sakna din pappa på ett sunt sätt och inte få skuldkänslor för att du tycker, tänker och känner, det är mänskligt att göra det. Och det finns inget fel med det. Du är ingen hemsk person, utan snarare motparten som tycks ha en mental störning som gör att du känner så. Ibland spelar det ingen roll vad man gör eller inte gör. Vissa personer funkar så. Damn if you do, damn if you don’t, kan ofta kopplas ihop med en slags härskarteknik. Jag tycker du blir väldigt illa behandlad, och jag hoppas att du kan ta så mycket avstånd att personen ifråga inte kan såra eller bryta ner dig mentalt på det sättet. Många kramar♥️

Tack Teal Cutedi

Dessvärre har jag ju börjat tro det är nåt rejält fel på mig, att jag utan att veta det är en dålig person.. Och här sitter jag och tror jag skulle bli en ganska bra psykolog..

Fick höra ett flertalet gånger att jag ska rannsaka mig själv, att jag får det att låta som att det bara är mig det är synd om, att jag var skitjobbig hela dagen då begravningen var.. att det är mitt eget fel att dom ignorerar mig och dismissar mig.. har bett om ursäkt flera gånger för ett par saker som jag förstod i efterhand sårade; men jag var oerhört sårad. Men ingen har ens tänkt tanken att be om ursäkta till mig.

 

Man är inte riktigt sig själv när man mister en nära anhörig. Och en begravning kan vara en riktigt jobbig procedur att gå igenom. Ganska naturligt att man inte är sig själv i den situationen. Mycket känslor på en och samma gång. Ärligt, så är det inte dig det är fel på. Kan inte tänka mig att du betett dig så hemskt att din ursäkt i så fall inte kan bli godtagen. Sorgen är inte över efter din pappa. Det är en process som kan ta lång tid, då sorg har olika faser. Jag ber om ursäkt, å deras vägnar- för du har inte gjort något fel. Jag hoppas att du tids nog förstår det. Att skuldbelägga dig för att ha känslor tycker jag är väldigt orättvist mot dig. Och allrahelst i en situation när man är mer sårbar än annars. 💗

Tack Teal Cutedi.

Begravningen har jag faktiskt inte bett om ursäkt för; jag tycker inte att jag ska behöva be om ursäkt för att jag gick och la mig utan att säga något, för att jag inte ens vågade säga att jag behövde sova för jag började må fysiskt dåligt pga knappt någon sömn alls.

Men att haka upp sig på att jag inte har skrivit “tack för begravningen” tycker jag är löjligt. Jag bad om ursäkt för en sak som hände i somras, men har aldrig någonsin fått en ursäkt från dom.

Tydligen var jag ju dock “skitjobbig på ren svenska” hela den vistelsen jag var där.

Sen skickade jag en bok i julklapp, som inte var inslagen, då trodde hon att jag skickade den för att vara elak. Fick inte ens ett svar på den förutom “Tack för boken.”. Enda orden jag fick på två månader…

Att man inte är sig själv säger sig självt. Och jag hade kunnat acceptera litegrann, men inte att man skriker “TYST NU FÖRFAAAAN” när jag sitter och ber om ursäkt i lugn ton; för att man då anser att jag tror att jag inte har gjort någonting fel alls, att det bara är fel på dom, att jag bara skyller ifrån mig på andra. Kan helt ärligt inte förstå hur man kan skrika så på en person som man kallat för sitt barn i över 10 år… men tydligen har jag betett mig så illa att man hellre helt raderar mig från sina liv. Ironiskt nog är det min bror som blivit “det perfekta barnet”. Trots alla utbrott han haft, trots hur han har behandlat mig flera gånger, trots hur han behandlade pappa några gånger, trots att han slog sönder halva huset när vi var yngre.  Jag har aldrig sagt någonting. Har alltid svalt allt. Fram till i somras när jag fick nog.

Men jag får än idag ta skit för förra julen, för att jag valde att packa min väska och åka hem utan att säga något för att min döende pappa kollade på mig med avsmak och var svinless på mig för att jag var svårt sjuk i anorexi. Två dagar senare blev jag inlagd på LPT för min läkare inte trodde att jag skulle överleva. Jag får idag höra att det är mitt fel att dom ignorerar mig, pga hur jag betett mig sen förra julen, då jag valde att åka därifrån, och sa att dom aldrig mer kommer se mig, för jag hade inte tänk att överleva den dagen kan jag säga. Det vill dom inte veta någonting om. Dom ville inte ens höra att jag hade varit så dålig att min läkare inte trodde att jag skulle överleva i en vecka. Då tycker jag bara synd om mig själv och fick höra att man inte har tid eller ork att höra om det.

Kan säga att jag aldrig gjort något så impulsivt eller dragit på det sättet förut. Har aldrig mått så dåligt som då och struntade helt ärligt i om jag skulle överleva eller inte. Jag vågade knappt åka till pappa förra julen, för hans fru hade redan sagt att jag inte är välkommen om jag inte äter… men jag var tvungen att lova min läkare att åka till pappa, annars hade hon lagt in mig på tvång, vilket hon inte ville, för hon var orolig att jag skulle fara mer illa på slutenpsykiatrin… då hade jag slagits för stöd och hjälp genom 6 månader av flera olika livsomvälvande kriser, men utan resultat. Till slut gav jag upp för jag orkade inte mer. Pappa hade legat på intensiven, mitt ex hade dragit och jag hade blivit av med jobbet jag älskade. Jag hade ingenting kvar att kämpa för, så jag slutade kämpa för första gången under mitt 30 + åriga liv. Och fick skit för att jag var sjuk. Då blev jag sårad. Än idag undrar jag ibland om det på något sätt var mitt fel, pga stressen jag orsakade pappa, som gjorde att hans cancer plötsligt blev obotlig och eskalerade. Det har jag inte ens vågat uttrycka; för då får jag det att låta som att det handlar om mig. Fast att det egentligen inte är någon rocket science att stress och sjukdom hänger ihop.

Mitt intryck är att den här kvinnan är rätt råbarkad och hård. Kanske även har svårt med sin självkontroll. Därför kanske det inte är något att bygga vidare på när det kommer till er relation. Det är förstås svårt att ta avstånd från personer som man per automatik har stark koppling till, som familjen brukar vara. När en nära anhörig försvinner så blir det en orolig tid, och det naturliga vore att man där ska finna tröst och stöd för varandra. Men ibland blir det inte så. Det känns som din pappa var knutpunkten och när han nu inte finns där så löses den upp och även alla relationer. Visst finns det kopplingar mellan stress och sjukdomar, men du är inte skyldig till någon del i din pappas cancerdiagnos, som tar många år att utveckla. Cancer är en elak sjukdom och upptäcks alltför ofta i ett sådant skede att den är obotlig, och när det uppkommit metastaser. Den kampen vinner man inte. Om du har möjlighet att söka stöd någon annanstans så rekommenderar jag att du gör det, för jag tror verkligen du behöver det.
För att bli friskare och att kunna ta dig igenom svårigheterna du nu möter så att du inte tappar fotfästet totalt. Det är viktigt att fokusera på sig själv också, även om vissa inte kan förstå det. Respekt och hänsyn är viktiga komponenter att ha runt omkring sig, det gör att vi lättare kan komma på fötter igen och fortsätta våra liv. Som man måste även om man mist en viktig person. Det sista man behöver är dåligt samvete, det är man så bra på att ge sig själv, så det är inget andra också behöver tillföra. Kanske ni kan återuppta relationen i sinom tid när ni fått distans till allt. Om det är en viktig relation så hittar man ofta tillbaka till varandra på ett eller annat vis.

Tack igen, snälla Teal Cutedi, för att du “lyssnar” , svarar och ger råd här och där. Jag uppskattar det verkligen.

Jag har faktiskt ganska ordentligt stöd både från psykiatrin och ätstörningsenhet, som jag faktiskt friskskrevs ifrån i december, men dom ringer minst en gång i veckan ändå. Har även några väldigt fina vänner.

Men ska faktiskt fråga idag när en av mina kontakter på psykiatrin ringer om jag inte kan få prata med en psykolog. Sist jag var i kris och frågade om en specifik behandling som ska förebygga att kris går över i PTSD fick jag dock tyvärr veta att sådan behandling är svår att få tag i via landstinget. Har inte direkt fått paus från svårigheter senaste åren. De flesta undrar hur jag ens klarat mig.. men vad ska man göra, annat än försöka, och försöka lära sig att navigera igenom det hela?

 

Vad skönt att höra, att du både får stöd från annat håll och några fina vänner. Det är inte alltid man får det man verkligen behöver från dom man räknar som sin familj utan från andra utomstående. Kanske man har en annan syn på varandra inom den nära familjen. Men när ömsesidig respekt och hänsyn brister så måste man klippa banden oavsett vilken relation man har. Som person behöver man andra personer som stärker och lyfter upp en, som får en att må bra, inte tvärtom. Du har lyckats bra med att uppnå vissa av dina mål, var stolt över det. Det känns som du klarat av många svårigheter redan, så förhoppningsvis kan det nu bara bli bättre. Livet är ju inte bara svart eller vitt, finns många nyanser däremellan, men visst är det tufft att leva emellanåt och lära sig navigera mellan det goda och det onda. Sorgen efter en nära och kär person kommer aldrig försvinna, men den förändras över tid. Bara härda ut och försök leva ditt liv efter bästa förmåga. Den viktigaste personen i ditt liv är trots allt du själv. Och man förändras över tid. Genom allt livet har att erbjuda, både genom glädje och sorg. Övertygad om att du fixar det. Du har vad som krävs att ta dig igenom det här. Erfarenheter går man inte igenom för att gå under utan för att stärka oss och klara av livets alla prövningar. 🌟