Nu är det andra som bråkar

I början tolkade jag det som att hon som lider av den psykiska ohälsan var utsatt och blev dåligt behandlad av de andra, så jag försökte hjälpa henne och vara en ”stödjande kollega” i sammanhang när alla var samlade på möten och sånt. Märkte så tydligt hur hon inte fick något gehör och hur alla var lite fientligt inställda till henne. Nu efter en tid på arbetsplatsen förstår jag att det finns en historia och ett mönster av att hon är utåtagerande och ganska elak plötsligt. Man får sig liksom en avhyvling. Det hände mig faktiskt för ett tag sedan under ett möte att hon gick på mig ganska hårt inför alla, men eftersom jag är så oerhört van vid plötsliga aggressioner eller provokationer i jobbsammanhang märkte jag till min förvåning att jag inte reagerade så starkt känslomässigt på det. Kanske också för att jag såg de andra kollegornas reaktioner, hur de försökte hjälpa mig ur ”attacken”.

Men ja, intressant tycker jag då det är att kolla på konflikter nu på arbetsplatsen på distans när jag är så van vid att själv vara i hetluften. Som att  kika in i ett akvarium och beskåda vad som sker.

Vi ska få en ny chef efter sommaren och som har blivit informerad om att det här är en arbetsplats med dålig arbetsmiljö, alltså en svår arbetsgrupp att jobba med. Så nya chefens uppgift är att få alla att samarbeta och få konflikterna att upphöra. Det ska bli extremt intressant ur ett kunskapsperspektiv att se hur han löser det. Jag kommer sitta på första parkett och försöka lära mig nåt mer om gruppsykologi. Nya chefen har fått massor av priser för sitt arbete så det känns som att det kan bli bra.

”Nu undrar jag om det är så att några av mina kollegor är så upptagna med att kriga mot varandra att jag därför går under radarn.”

Det skulle också kunna vara så att du bara gör ett bra jobb och att ingen har något att bråka med dig om?

Vad jobbigt att se någon annan lida på det sättet, tänker att elakheterna också är del av lidandet. Det måste vara tungt för er alla. Har du några tankar kring hur du ska agera framöver, efter avhyvlingen? Fram till efter sommaren tycker jag är en ganska lång tid ändå. Hoppas det blir bättre med den nya chefen.

Jag lyssnar på de som är inblandade, men sedan känner jag att det är den nya chefens uppgift att lösa det här. Så från att ha varit hackkycklingen och indragen i diverse konflikter tidigare är det här för mig en lyxposition att stå vid sidan. Upplever nog konflikterna som oerhört milda ifrån vad jag är van vid. Visst kan jag också bli indragen om det vill sig illa, men jag upplever att jag kommit hyfsat rätt in i den här gruppen. Det brukar bli konstigt om man hamnar fel och så begår man ett litet misstag och det tar liksom hus i helvete. Eller hur det nu brukar vara.

Jag har läst att för att mobbning ska upphöra gör man bäst i att själv hjälpa folk som är utsatta. Så jag försöker bidra med positiv energi i största allmänhet till gruppen.

Har du varit utsatt för konflikter och mobbning på arbetsplatser eller andra ställen någon gång – om du vill säga? <3

Jo, angående avhyvlingen, alltså jag blev mest lite paff. Förvånad. Visst skadas tilliten litegrann när det blir så. Det här är hon med den svåra psykiska ohälsan. Som ny bondade vi ganska bra, övervägde ett tag om vi kanske kunde bli kompisar privat, men nu har man ju fått se de här sidorna av henne och det har jag varit med om förr såna typer av kompisar att det brukar inte bli särskilt bra. Så nu tänker jag absolut inte bli kompis med henne, men på jobbet är jag som vanligt eller hur jag ska säga.

Kan tänka mig att konflikter upplevs som mildare när man inte själv är en del av dem?

”Har du varit utsatt för konflikter och mobbning på arbetsplatser eller andra ställen någon gång – om du vill säga? <3”

På arbetsplatser är jag en problemlösare, jag får massa lovord och bonusar, alla tycker jag är enkel att jobba med. Jag löser inte bara mina problem utan också alla andras.

Mitt problem tidigare (fram till för en månad sedan) var att jag varit för dedikerad och hyperfokuserad, att jag presterar på en smått omänsklig nivå, och sedan inte haft någon kapacitet att underhålla mina relationer utanför jobbet, istället har jag förstummat dem.

Jag har tänkt en del den senaste tiden på min skolgång. Jag var annorlunda och utanför. Det var ingen som aktivt mobbade mig, men bristen på relationer gjorde att jag aldrig riktigt lärde mig hur man underhåller en relation. Tills jag träffade mitt ex, som lärde mig om rätt och fel, och såg till att jag blev en rimlig människa som folk ville hänga med. Sedan någonstans längs vägen gick jag vilse igen.

Jag har insett nu i efterhand att jag tog det hårt när jag var 9-10 år och bjöd in alla killar i klassen till när jag fyllde år, likt alla andra gjorde. När alla andra bjöd in var det kul, de flesta kom och alla hade trevlig. När jag bjöd in, och mina föräldrar hade fixat så himla mycket inför festen, så var det bara 2 personer av 15 som dök upp. Innan hade jag liksom intalat mig själv att  ”jag är nog inte så annorlunda som det känns som att jag är, alla känner sig nog utanför”, men det blev på något sätt kvittot på att det bara var mig det var fel på.

I nya sammanhang söker mig oftast instinktivt till personer som verkar vara de som aldrig kommer in i gemenskapen, för jag vet hur det är att vara där. Det ger mig däremot inte så goda förutsättningar att själv utvecklas som person, när jag – som är så dålig på relationer – plötsligt är den med störst socialt kapital. Det känns fel.

Jag förstår, trist att behöva välja bort nya bekantskaper av sådana anledningar. Jag har också erfarenheter av att det inte blir bra. Däremot oroar jag mig för personerna, i vissa fall har det verkligen känts som att jag är deras enda vän, men jag mår så dåligt i den relationen att jag inte kan förmå mig att investera tid i relationen. Det känns otroligt jobbigt att låta de relationerna rinna ut i sanden när det känns som att de verkligen inte har någon annan att vända sig till. Mår fortfarande dåligt över att jag inte ansträngde mig mer för att ”rädda” dem.

Förstår litegrann vad du menar med att söka sig till ”likasinnade”, men att det blir fel eftersom man trots allt inte är lika egentligen, hur man ska säga.

Idag hände det osannolika av det osannolika att det är jag som är chef i sommar. Blev tillfrågad. Oh lord..

Hur känns det? Hur går tankarna?