Hem > Forum > Arbete & Skola > Normen

Normen

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Har befunnit mig i den sk. vanliga världen senaste två veckorna. Mött en hel del normativa personer och därmed känt mig en smula stigmatiserad. En kille i klassen pratade om människor som lever ensamma med typ två katter genom hela livet. Att det oftast handlar om autism eller drag av det osv. Han pratade på om psykisk ohälsa och hur manipulativa patienter kunde vara inom psykiatrin.

    Ju mer han förmedlade sina åsikter desto obekvämare blev jag. Tystare. Kände mig uppenbart träffad. Även om jag inte har manipulerat någon. Inte fått en autistisk diagnos. Inte har några katter. Men jag lever ensam sedan många år tillbaka. Har uppenbara problem att slappna av i grupper mm. Och min ålder talar inte precis för mig i dessa lägen. Jag känner mig för gammal också för sammanhangen jag befinner mig i. Ingen tror att jag är min ålder pga. mitt utseende. Stämningen blir märklig när jag talar om den egentliga siffran. Jag vill mörka det pga. att det stigmatiserar mig också. Helhetsbilden av mig upplevs som totalt obegriplig, allra oftast, känns det som.

    Jag tänker på det här med normer att det inte är så att jag ”gått på” detta med normer, utan jag upplever det snarare som att jag blir utsatt för dessa normer. Stigmatiserad. Exempelvis detta med psykisk ohälsa. När det pratas nedlåtande om patienter eller personer som lider av det. Jag känner att de snackar skit om mig. De är föraktfulla och dömande. Det är så obehagligt att lyssna på. Samtidigt vet jag av erfarenhet i grupper att man inte får avvika minsta lilla får då riskerar man att bli utstött. Därför stod jag som en idiot och säger ingenting. Blir stum. Som en fastklistrad staty i marken med samma ansiktsuttryck. Förstelnad av situationens allvar. Tidlös.

    Varför är det såhär fortfarande – 2022? Dessa normmänniskor skrämmer mig så. Så hotfullt dessa åsikter är.

    Tänker att just det riskerar väl och spär på den psykisk ohälsan, utanförskapet och nedstämdheten? Det är så instängt och oempatiskt. Så världsfrånvänt. Främmande.

    Någon form av hat som sipprar fram? Varför har normativa personer behov av att trycka ner oss?

    Jag tror inte det handlar om hat utan om rädslor.

    Jag förstår känslan att vara utpekad (trots att de inget vet om vad man bär inom sig) när man får höra den här fullständigt oempatiska ”okunnigheten” kring ffa psykisk ohälsa, ensamhet och annat svårt som hänger ihop med själen. De skulle aldrig prata så nedlåtande om någon som kämpar mot cancer. Men just allt som hänger ihop med psyke och själ tycks väcka upp väldigt mycket känslor och rädslor inom många. För jag tror det handlar om okunskap och rädslor snarare än hat. Rädsla för att tex själva drabbas av psykisk ohälsa. Rädslor för att bli ensamma och utkastade från ”flocken” som den ”udda” ”annorlunda”.

    En annan del av dessa nedlåtande personerna, tror jag, bär på egna svåra saker som de inte hittat modet, styrkan eller verktygen att bearbeta utan kapslar in sina ”sår” bakom en kall hård fasad.

    Man får nog försöka tackla de här människorna mer från en observerande sida.  Typ tänka inom sig ”förlåt dem för de vet inte vad de pratar om”. Med tiden kommer de att avslöja sitt inre En pusselbit i taget. Försök att ta några steg tillbaka istället för att känna dig träffad och se det intressanta i att med tiden lägga den här personens ”pussel”. Oftast avslöjar människor långt mer om sig själva än vad de tror att de gör där bakom sin mask.

    Jag sluter mig också oftast när det blir diskussioner ffa kring psykisk ohälsa där diskussionen går i nedvärderande nyanser. Inte för att jag skäms för de ärr jag har eller för att jag känner mig träffad utan för att jag liksom orkar inte bemöta dem längre. Det är inte värt det utan tar bara en massa energi från en i onödan. Men ibland har jag sannerligen fått bita mig väldigt hårt i tungan.

    Och jag är övertygad om att du i den situationer inte var  den ende som höll tyst ! Men visst är det sorgligt att allt svårt kring psyket fortfarande är så svårt att prata öppet och förstående om när det egentligen är lika normalt och vanligt som ett brutet ben.

     

    Trådstartaren

    <3 Tack för ditt intressanta svar! Rädslor sa min kompis också att hon trodde det handlade om, när jag berättade för henne om detta. Jag tror i det här fallet att det kanske handlar om lite självgodhet, någon form av elitism? Typ: ”jag må vara tokig, men sådär tokig som patienter inom psykiatrin är, eller de mer diagnoser, det är jag dock inte – bevare mig väl”. Litegrann så att man jämför sitt liv och sin personlighet med andra personer, exempelvis med oss barnfria då, och då ser på sitt liv i ett lite, lite bättre ljus och skimmer. Att det kanske handlar om att utmärka sig som lite förmer? Ibland kan man ju uppleva det med personer som inte delar med sig av exempelvis sina trauman, det är som att de inte vill ”bjuda” på det eftersom det inte precis är hög status att ha blivit typ våldtagen. Som att dessa individer lägger en stor ära i att låtsas att livet behandlat de så väl, så väl, och därmed indirekt tyder det på väldigt bra personer. Lite såna tendenser får jag kanske i det här fallet med killen i klassen då. Och kanske generellt med vissa andra också där, de har minsann inte utstått någon smärta och det är i deras värld en merit eller konst i sig.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.