När psykatrin och socialpsykiatrin inte hjälper en.

Hej!

Alltså, det är väl klart man kan få nya vänner i vuxen ålder – konstigt sagt av dem. En förklaring jag kan tänka mig är om boendestödjaren vill få fram något i stil med ”det är inte dej det är fel på, det är svårt för alla”. Samma med kommentaren om arbete, man kanske vill säga ”det är ok att inte ha ett jobb” Det är det ju såklart men blir ju helt fel när du  strävar efter ett jobb.

Det den tidigare chefen sa är ju helt galet. Kränkande, obehagligt att bli hotad och jag tycker du borde fått mer bekräftelse och ursäkt från nuvarande chef/kommunen.

Hoppas det går bra med komvux och att du fortsätter mot att komma igen på alla plan- låter inspirerande och helt rätt!

Vill för stunden bara säga att jag känner igen mig i nästan allt det du skriver. Nu har jag inte missbrukat eller haft något med polisen att göra men allt annat speglar mina egna upplevelser till den grad att man börjar undra om man går till samma psykiatriska avdelning och samma socialtjänst. Förmodligen gör vi inte det men det är skrämmande hur många det är med liknande negativa upplevelser på så många olika orter i Sverige.

Hej,

jag har fallit långt ner i en spiral på kort tid, och hamnat på slutstation psyket.
Eftersom jag inte kan hantera att vara ensam har nu socialpsykiatrin kopplats in, och mina farhågor och första intryck förstärks efter det du skriver. Såklart önskar jag allt annat än att det ska vara en slutstation, eller hamna i en tillvaro av ”förvaring” av människa. Mening är centralt, och för mig är det inte heller att spela yatzy. Är ensam ochhar som du autistiska drag, men en stor längtan efter vänner. Det är kanske roten till att jag sitter fast i min olyckliga situation, och har hört precis samma ord; du kan inte förvänta dig hitta vänner i din ålder (är 34).
Hur ska man hantera håglöshet och bristen på stöd framåt (ta sig ut ur socialpsykiatrin) när man som person inte är handlingskraftig?
Vill att detta är en tillfällig räddning nu (av livet) och inte ett erbjudande om meningslöst liv.

<3 Blir så ledsen och förskräckt när jag läser det här. Spela yatzy? Tycker du verkar högintelligent i sättet du skriver på och formulerar dig här. Alltså ditt sätt att resonera, reflektera och beskriva situationen visar ju att du har djup emotionell och intellektuell insikt. Sedan har omgivningen (psykiatrin, dagverksamheten, boendestödet) inte alls kapaciteten att möta dig i detta. De har ju snarare bemött dig med plattityder, undvikande och känslomässig likgiltighet. Det är minst sagt anmärkningsvärt och förskräckligt. Tänker att det inte bara skapar frustration utan sånt gör ju också en människa känslomässigt understimulerad? Och i längden: alienerad. Usch. Och du som vill få kontakt med fler personer.

Många som har hög emotionell intelligens och empati blir ofta missförstådda i vårdsystemen. För att systemen där att är byggda för att hantera symptom, och inte människors inre komplexitet. Många man möter där sitter och bara matar på med konstiga idéer. Råder i regel alla att vara extremt försiktiga i att lyssna på vad som sägs om en inom psykiatrin. Som en kompis till mig sade en gång för 15 år sedan: jag kom alltså till psykiatrin med ett problem och lämnade några år senare med en påse full av dem.

Hej!

Jag vill först säg att jag tycker det är mycket bra av dig att ha varit nykter i fem år och tagit tag i din utbildning. Det är definitivt ingen småsak. Du har verkligen kämpat på och det märks att du vill mer med ditt liv. Det är både modigt och inspirerande.

Det är tråkigt att höra hur ensam du känt dig trots att du verkligen följt de olika råd du fått. Inte alls lustigt att det skapar frustration. När man gjort det samhället säger att man skall göra borde man få det stöd man förtjänar.

Det stämmer inte heller att det är för sent att få vänner i vuxen ålder. Det är ju många som känner sig ensamma och skulle vilja ha eller söker kontakt med andra. Detta syns dock inte alltid utåt. Det är självklart att det sociala är viktigt tycker jag. Vi människor behöver andra omkring oss och inte bara arbete. Verkligen trist att höra att du fått så många nedlåtande bemötanden. Du har ju verkligen försökt men snarare blivit bromsad än stöttad.

Du har definitivt rätt att ifrågasätta hur psykiatrin och socialpsykiatrin handlat i ditt fall. Det innebär inte att du är otacksam utan att du bryr dig om ditt liv och din framtid.

Jag hoppas verkligen att du inte ger upp utan kämpar på för du förtjänar bättre än såhär. Du är heller inte ensam om att känna såhär. Det är många därute som känner sig dåligt bemötta och som skulle vilja möta mer förståelse. Skickar mycket värme. Kram

Jag kan förstå om det kanske är sådant de bara sagt utan att riktigt reflektera över innebörden eller hur det kan tas emot av mig. Men min upplevelse och känsla har hela tiden varit att personalen på kommunens dagverksamhet (numera Yatzyverksamhet) och boendestödjarna har haft något sorts intresse av att hålla kvar mig i ett utanförskap, som att de tyckt att jag ska sitta hemma och ruttna bort i min ensamhet och inte ha förväntningar på att komma in i sociala sammanhang, typ. Vill understryka att boendestödjarna ändå varit väldigt bra att prata med i övrigt, men ofta har jag känt det som att de nästan ser mig som någon förståndshandikappad person som egentligen inte vill göra något med mitt liv, och jag kan delvis förstå det, eftersom jag ju trots allt levt ett ansvarslöst liv i missbruk och aldrig haft ett riktigt jobb i hela mitt liv. Samtidigt har de ju sett och berömt de framsteg jag gjort under min tid som nykter, men inte varit engagerade i att försöka hjälpa mig framåt.

Och när jag pratar med dem om tidigare chefen för socialpsykiatrin och hans felaktiga, mästrande stil, så är det inget de vill prata om utan säger precis som nuvarande chefen, att ”Det som har varit har varit” och ”Se framåt”.

Jag har även skickat mail till berörda kommunpolitiker om detta och de har pratat med de på dagverksamheten, där jag gick tidigare, och det fick viss effekt, men ännu har inget konkret gjorts för att försöka hjälpa de brukare som vill framåt på traven. Jag antar att de fortfarande sitter där och spelar Yatzy hela dagarna, eller om de gått över till något annat spel. 🙂

Tack för dina uppmuntrande ord 🙂 Ja, jag har alltid haft en god verbal förmåga (utan att vilja skryta) och det har i många fall varit en fördel för mig, men också till nackdel, eftersom det verkar som om även de som varit satta att hjälpa mig och stötta mig, på något vis har varit ”rädda” för mig förmåga att uttrycka mig, och då har jag hela tiden varit vänlig och social under tiden jag haft med dagverksamheten och boendestödjarna att göra, och aldrig velat vara ”obekväm” eller sätta mig upp mot dem, förrän såhär i efterhand, när jag inser att saker inte har gått rätt till.

Jo, jag känner igen det där. Jag har också upplevt att jag fått fler problem ju längre tid jag haft kontakt med psykiatrin, därför tror jag tyvärr att även den ordinarie psykiatrin har ett intresse av att hålla patienter kvar i ett sämre mående och/eller utanförskap, kanske för att de vill behålla patienter, så att de har ett jobb att gå till, eller nåt.

Sedan har jag nyligen fått reda på att en psykologs/ behandlares uppgift inte i första hand är att försöka hjälpa patienten på ett konkret sätt, utan patienten ska själv tänka ut en lösning. Paradoxen är att om patienten hade haft en lösning på sina problem/ sitt mående, hade denne inte behövt söka sig till psykiatrin från början.

Tack för dina värmande ord. 🙂 Jag har insett att den enda vägen för mig nu är att kontakta IVO angående detta (inspektionen för vård och omsorg) eftersom inte ens kommunpolitikerna, som jag mailat angående detta, har tagit det på allvar. Men den kommun jag bor i är ökänd för att anställa chefer på kommunal nivå som inte håller måttet, eller sådana som blivit portade/ sparkade från sina jobb i andra kommuner.

Jag har ju börjat läsa upp gymnasiebetygen på Lärcenter och tänker börja arbetsträna snart, och har kommit in i några sociala sammanhang, men fortfarande sitter jag kväll efter kväll, helg efter helg, helt ensam med internet som enda sällskap. Ingen som ringer och frågar hur det är med en och ingen som knackar på och frågar om man vill hänga med ut på något. Även min mor och två av mina syskon har klippt kontakten med mig, för att de tycker att jag har ju haft en massa problem hela mitt liv och de har fått ”nog” av det nu, så nu kan jag inte ens prata med dem. Men min yngste lillebror har jag fortfarande kontakt med, eftersom han också har levt i ett visst utanförskap och haft en del alkoholproblem, så han kan ju relatera mycket till det jag pratar om.

Även din berättelse är ju ett bevis på hur dåligt psykiatrin och socialpsykiatrin fungerar, sen kan det ju se olika ut i olika kommuner.

Inte för att spä på din oro eller så, men jag har med tiden fått upplevelsen att boendestödjare och personal på dagverksamheter, ofta inte är så pigga på att hjälpa brukarna på konkreta sätt. Min upplevelse är att de mycket söker bekräftelse för egen del, och kanske gärna vill känna att de ”står över” brukarna. Det finns klara undantag och personal och boendestödjare som verkligen engagerar sig och bryr sig, men de verkar tyvärr vara färre till antalet.