Min mamma – känns som livet varit en lögn (om narcissism)

Intressant nog kan även den bästa föräldern ha ett visst beteende som hämmar anknytningen hos ett barn som blir problematiskt som vuxen.

Det vanligaste är också att man förminskar sig själv genom att lyfta dom bra sakerna som om det skulle kompensera upp det dåliga. Det är så vi gör och det är ofta ingen dålig strategi. Det är mänskligt och vi måste inte värdera det till något negativt heller om vi inte vill förändra något i relationen. Som i alla relationer får man se det för vad det är. Ibland bra och ibland dåligt. Så fort vi blir vuxna får vi ta ansvar för oss själva och så även att ta reda på vad som saknas inom oss. Det brukar vara ganska tydligt när man rannsakar vad som funkar och inte i livet.

Vi blir utmattade av att hålla upp en fasad och det är sällan hållbart i längden. Hoppas du hittar något som hjälper dig.

[Red Pylymu]

Har inte läst igenom hela tråden men tycker alla vi som nått den insikten att våra mödrar eller fäder har denna personlighetsstörning förtjänar en stor kram! Att förstå och inse att det beteendet ligger utanför vår kontroll och att vi på olika sett blivit biroller i någon annans film och slutligen kommit till den punkt där vi genomskådat den utan att helt gå sönder är hur stort som helst! Inget kan ge oss tillbaka vår barndom och det kan vara smärtsamt. Men tänker att en måste ta det för var det är. Narcissisten kommer inte ändra på sig för den förmår inte förstå att den är roten till problemet. Men vi har kunnat definiera problemet och kan således välja att ställa oss utanför den och vara betraktare istället för deltagare.
Skulle vilja rekommendera en svensk podd som heter epilog där olika personer bjudits in att tala om hur de hanterat gaslightning och narcissism.
Kram!

<3 Tror de som säger att man är vuxen nu och därför inte borde vara påverkad talar utifrån stor okunskap, Yellow Bemere. Vill inte skrämmas men kanske för att peka på allvaret och magnituten så brukar nog i regel de flesta behöva gå i många, många år i terapi ifall de haft föräldrar som är narcissister. Känner på riktigt ingen som klarat av att inte gå terapi och låtsas som ingenting, må bra utan att ha fått professionell hjälp vid något långt tillfälle i livet. Där man inte behövt bearbeta det som narcissisten utsatte en för.

Hört ibland också att några som saknar liknande erfarenheter tolkat det som att man typ skulle få “lite dålig självkänsla” eller liknande, men alltså det här är ju så oerhört allvarligt att skadas av som litet barn av sin omsorgsperson oftast. Exempelvis det du beskriver om att din mamma visade framförallt intresse för henne själv, istället för dig. Tänker att just sådant skapar just känslor av tomhet. Att inte få bli speglad, bekräftelse, mötas av värme, tolerans och få uppskattning.

Förstår samtidigt om det här är omskakande och kanske chockartat att ta in den insikten att livet varit som en lögn. Kan känna igen att gå i terapi och göra terapiarbete där hela ens verklighetsuppfattning och världsbild omprövas. Du är modig som vandrar den vägen.

<3

[Pink Pequka]

Ja jag känner igen mig och finns här för Dig!

Vet hur det känns när man vill ringa sin mamma och prata av sig för att genast  påminnas av att man inte kan det…

För mig har kunskap varit viktigt. Dels boken som tidigare nämnts (Du är inte knäpp…) men även flertalet Youtube-kanaler bl.a. Dr Ramani

https://www.youtube.com/c/DoctorRamani

 

//Kram

[Indigo Gomijo]

Hej!

Läste ditt inlägg först nu – ett år senare.

Jag har gått igenom  liknade uppväxt som du med en narcisistisk mamma.

Det är ett helvete och särskilt då man ofta tror att det är “normalt ” samtidigt som man känner att något är fel – ångesten river på insidan.

Hur mår du idag? Har du fått någon hjälp utifrån.?

Styrkekram