Trist att även ni, Red Legybo och Blue Fyfopo, behövt uppleva detta. Känner helt igen mig i det du skriver Blue Fyfopo om att pendla mellan att förminska situationen och tänka att man är överkänslig till att något sånär förstå att ens uppväxt präglats av psykisk misshandel.
Att psykologen har fel har också jag tänkt för mycket har faktiskt varit bra (familjen har rest en hel del, jag fick mycket prylar som barn etc). Det har heller aldrig förekommit fysiskt våld utan min mamma har kört med tysta bestraffningarna och passiv aggressivitet där blickar, tystnad och minspel talar sitt tydliga språk. Och som sagt var, mycket av det som står i böcker om narcissistiskt beteende stämmer mycket väl in på min mamma.
Som Red Legybo skriver så känns det nu som att jag saknar något som jag borde ha fått under min uppväxt. Men det är samtidigt svårt att sätta fingret på precis vad det är som gör att jag känner mig så tom. När jag har försökt prata med andra om detta så får jag bara höra “men herregud, du är ju vuxen – det spelar väll ingen roll nu” . Kanske har de rätt, jag får väll ta mig samman och fortsätta som att allt är som vanligt. Att hålla en fasad utåt är jag ju faktiskt jätte bra på!
Tror bara att jag önskar att jag hade någon att prata med. Men det är ju inte som att jag kan ringa min mamma när jag behöver prata av mig, som så många andra verkar göra…
