Hem > Forum > Arbete & Skola > Min mamma – känns som livet varit en lögn (om narcissism)

Min mamma – känns som livet varit en lögn (om narcissism)

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14
  • Hej,

    Jag har precis förstått att min mamma har en narcisistisk personlighetsstörning. Hela mitt liv har jag känt som att nått är fel men lagt skulden på mig själv för vår dåliga relation. Jag har inte förstått förrän nu att hon har denna störning och att allt som jag trott ingått i en ”normal” uppväxt varit lång ifrån normal. Jag känner mig ledsen, sviken och uppgiven…

    Samtidigt känner jag mig svag som låter detta påverka mig. Jag är ju ändå runt 40 och borde inte sakna nått som jag ändå inte behöver. Eller?

    Någon som känner igen sig?

    You know until you grow up, Mom and Dad seem like Gods on earth, but one day you realize that they are also human and have mistakes, traumas and problems just like all of us.

    We have a spiritual help centre in Stockholm, where we can help you overcome depression, or traumas.

    you are welcome to come and join us.

    Trådstartaren

    Tack, men jag är inte intresserad av något spirituellt hjälpcenter….

    Däremot är jag intresserad av er som upplevt samma sak. Självklart har våra föräldrar haft ett liv innan oss och därmed en egen ”ryggsäck”. Men det är lite skillnad på att växa upp med en förälder som har en narcissistisk personlighetsstörning och en förälder med andra typer av  ”problem” som hör livet till…

    Jag tror att min mamma har narcissistisk personlighetsstörning eller iaf drag av det. Men jag har bara haft en mamma, svårt att veta var gränsen går. Däremot vet jag att hon har mycket trauma med sig i bagaget. Och att det säkert har påverkat.

    Är det något särskilt som får dig att tänka att hon har den diagnosen?

    Du ska inte känna dig svag, sådana tankar är destruktiva och  förstör mer än hjälper. Det har påverkat dig, människor med sådana tendenser påverkar folk.

    Avatar

    Hej, Jag har precis förstått att min mamma har en narcisistisk personlighetsstörning. Hela mitt liv har jag känt som att nått är fel men lagt skulden på mig själv för vår dåliga relation. Jag har inte förstått förrän nu att hon har denna störning och att allt som jag trott ingått i en ”normal” uppväxt varit lång ifrån normal. Jag känner mig ledsen, sviken och uppgiven… Samtidigt känner jag mig svag som låter detta påverka mig. Jag är ju ändå runt 40 och borde inte sakna nått som jag ändå inte behöver. Eller? Någon som känner igen sig?

    Avatar

    Hej

    Jag har ingen aning om hur det funkar här, har precis kikat in så ditt inlägg är det första jag läser. Jag funderar på din mamma…om din upplevelse är din eller även andras? Att ngn ”har en  narcissistisk personlighetsstörning” behöver inte betyda att personen verkligen är det. Och…finns det några ”normala uppväxter”… Livet förändras, även för föräldrar…Kanske befinner ni er i olika faser i ert liv och trots barn-föräldraskap så ser kärleken olika ut i olika tider och under olika förutsättningar.

    Älskar du henne trots hennes personlighetsstörning?

    Jag vet inte vad mina föräldrar har men något har de. Har utsatts för väldigt mycket fysiskt och psykiskt våld, hot, manipulation och kontroll även efter det att jag flyttade hemifrån. Sitter här med ett ödelagt liv, PTSD och en oerhörd sorg att jag aldrig fick en barndom eller ungdom. Allt känns svart och tomt.
    Så jag förstår verkligen.

    Trådstartaren

    Tack för era svar. Några undrar hur jag vet, eller tror mig veta, att hon har denna personlighetsstörning. Faktum är att jag började gå terapi pga en helt annan sak för några månader sedan. Under de samtalen kom vi in på min barndom och efter att ha beskrivit ett antal händelser så sa terapeuten att det med nästintill 100 procents säkerhet var en sådan störning som min mamma har. Jag började då läsa böcker om narcissism och det var som att allt föll på plats. Stämde in så himla bra…. Och samtidigt, med den vetskapen, kom en stor sorg över det jag aldrig fått i min barndom, då min mamma alltid varit mycket mer intresserad av sig själv än av mig och mina känslor. Även sättet hon bestraffat på stämmer väl överens med ett narcissistisk personlighetsdrag.  Så det är väll svaret på varför jag skrev inlägget…

    Du ska inte behöva försvara din upplevelse av din egen mamma. Vi behöver få svar på varför vi blivit behandlade som vi blivit och kan vi känna igen det i en diagnos får vi hänvisa till den för att omgivningen ska förstå oss bättre.

    Ledsen att du blev försummad. Det sätter sig djupt i vårt eget beteende. Vi känner oss svaga för att vi faktiskt saknar något som vi skulle fått när vi växte upp. Det är mååånga behov som inte blev uppfyllda i en sån relation.

    Finns massor med information ute på nätet om att växa upp med sådana föräldrar. Ibland kan det fylla lite tomrum av att lära sig förstå vad vi missat. Det är väldigt svårdefinierat men det är vanligt att det sätter sig i anknytningsproblematik bland annat.

    Jag är också i samma sits som du. Jag har alltid haft problem med min mamma och svårt att förstå mig på henne men jag har alltid skylt på mig själv. Och tänkt att det är mig det är fel på. När jag fick reda på från min psykolog att jag blivit psykiskt misshandlad. Så blev jag sjukt förvirrad och helt förstörd. Jag förstår inte om vi haft en bra eller dålig relation. Men kanske börja inse att hennes beteende inte är normalt. Men jag skyller fortfarande på mig själv och tänker att jag är säker bara överkänslig jag borde kunna hantera min mamma. Och kanske så har min psykolog missuppfattat allt. För tillfället har jag ingen aning vad jag ska göra. Och jag känner mig så sjukt ensam. Men så är det 🙁

    Trådstartaren

    Trist att även ni, Red Legybo och Blue Fyfopo, behövt uppleva detta. Känner helt igen mig i det du skriver Blue Fyfopo om att pendla mellan att förminska situationen och tänka att man är överkänslig till att något sånär förstå att ens uppväxt präglats av psykisk misshandel.

    Att psykologen har fel har också jag tänkt för mycket har faktiskt varit bra (familjen har rest en hel del, jag fick mycket prylar som barn etc). Det har heller aldrig förekommit fysiskt våld utan min mamma har kört med tysta bestraffningarna och passiv aggressivitet där blickar, tystnad och minspel talar sitt tydliga språk. Och som sagt var, mycket av det som står i böcker om narcissistiskt beteende stämmer mycket väl in på min mamma.

    Som Red Legybo skriver så känns det nu som att jag saknar något som jag borde ha fått under min uppväxt. Men det är samtidigt svårt att sätta fingret på precis vad det är som gör att jag känner mig så tom. När jag har försökt prata med andra om detta så får jag bara höra ”men herregud, du är ju vuxen – det spelar väll ingen roll nu” . Kanske har de rätt, jag får väll ta mig samman och fortsätta som att allt är som vanligt. Att hålla en fasad utåt är jag ju faktiskt jätte bra på!

    Tror bara att jag önskar att jag hade någon att prata med. Men det är ju inte som att jag kan ringa min mamma när jag behöver prata av mig, som så många andra verkar göra…

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.