Mått dåligt i hela mitt liv. Är det mitt fel?

Jag tror att jag måste det. Jag behöver tiden att fixa mig själv. För att jag inte ska vara beroende av hans sällskap så måste jag lära mig att leva ensam. Detta är nog steg ett. Det kommer att vara svårt men det är något jag får lära mig att hantera.

Anonym skrev:

Hej! Det är första gången jag skriver här. Jag är en tjej på snart 25 år, och har mått dåligt i stort sett hela mitt liv. För 1,5 år sedan flyttade jag till en stad där jag bara kände en person och den personen har jag känt i 2 år snart. Vår relation har varit jojo. Han har funnits där för mig mer än min familj men samtidigt varit den som varit mest taskig, där han kallar mig massa saker som tärt på mitt psyke. Nu idag så mår jag inte bara skit pga min relation till honom men också pga allt jag gått igenom i mitt liv. Jag känner att jag har stora problem där jag är enormt beroende av att ha den här killen vid min sida, då jag inte har någon annan. Jag älskar honom men han har aldrig älskat mig vilket är ok. Jag har accepterat att han ska vara med någon annan, men jag blir galen. Mina dagar går åt att tänka på vem han är med vad han gör etc. Jag är känslomässigt beroende av honom och behöver hjälp. Det är så pass att jag vill ta livet av mig. Jag går på kbt-terapi men vet inte om det kommer hjälpa. Jag behöver inte höra att jag ska träna, lyssna på musik eller ta hand om mig själv för det är skitsnack. Jag har försökt det men det funkar inte. Jag vill ha hjälp att sluta vara beroende av en enda människa. Jag vill bara känna att jag kan leva innan jag ens tar hand om mig själv. Jag vill ta hjälp av psyket innan jag gör något drastiskt. Så hur funkar det? Kan man bara gå dit eller kan man ringa dem?

 

Det är inte ditt fel. Ge det tid. Jag vet att det är svårt, jag förstår att det inte känns som att det hjälper. KBT kan kännas väldigt puckat, det tycker jag också. Har du berättat för din terapeut att du vill bli självständig från den här relationen? Jag tror att du skulle behöva börja med att göra dig bekväm med dig själv, lära känna dig själv och bli bekväm med att bara vara du. Jag förstår om det känns skrämmande, men du blir inte sopigare eller sämre av att vara ensam. Det lär bli så att du mår bättre och då kan du skaffa dig bättre vänner utanför din och den här snubbens krets.

Anonym skrev:

Hej! Det är första gången jag skriver här. Jag är en tjej på snart 25 år, och har mått dåligt i stort sett hela mitt liv. För 1,5 år sedan flyttade jag till en stad där jag bara kände en person och den personen har jag känt i 2 år snart. Vår relation har varit jojo. Han har funnits där för mig mer än min familj men samtidigt varit den som varit mest taskig, där han kallar mig massa saker som tärt på mitt psyke. Nu idag så mår jag inte bara skit pga min relation till honom men också pga allt jag gått igenom i mitt liv. Jag känner att jag har stora problem där jag är enormt beroende av att ha den här killen vid min sida, då jag inte har någon annan. Jag älskar honom men han har aldrig älskat mig vilket är ok. Jag har accepterat att han ska vara med någon annan, men jag blir galen. Mina dagar går åt att tänka på vem han är med vad han gör etc. Jag är känslomässigt beroende av honom och behöver hjälp. Det är så pass att jag vill ta livet av mig. Jag går på kbt-terapi men vet inte om det kommer hjälpa. Jag behöver inte höra att jag ska träna, lyssna på musik eller ta hand om mig själv för det är skitsnack. Jag har försökt det men det funkar inte. Jag vill ha hjälp att sluta vara beroende av en enda människa. Jag vill bara känna att jag kan leva innan jag ens tar hand om mig själv. Jag vill ta hjälp av psyket innan jag gör något drastiskt. Så hur funkar det? Kan man bara gå dit eller kan man ringa dem?

 

Hej! Det låter konstigt att du inte fått traumaterapi. KBT läker inte trauma. Vet du vad du har för anknytningsmönster och vad din kille har för sorts anknytningsmönster? På Instagram följer jag #anknytningsmönster och #cptsd för att lära mig mer. Jag tycker du ska fråga psykiatrin om du kan få traumaterapi och hjälp att få ett tryggt anknytningsmönster.

Precis så tycker jag också det är, att han avgör om du duger eller inte och så är det ju inte. Så länge man bär på känslan av att inte duga, vilket grundläggs mycket tidigt, så tror jag att man söker bekräftelse från andra och man blir väldigt sårbar. Jag föreställer mig, men självklart vet jag  inte, att om du avslutar denna relationen så lyckas du engagera dig i en liknande relation så länge du inte bearbetat dom underliggande problemen. Hoppas det är syftet med psykologkontakten. Önskar dig lycka till….. jättetrist att du mått dåligt i stort sätt hela livet men även det har kanske att göra med en känsla av  att inte duga.

I have felt almost the same many times, at all of them I managed to overpass it, sometimes quickly, sometimes it took me some time. I think that it will never stop being like that so we have to somehow accept it and face it.

Att du mår dåligt är inte ditt fel, allting omkring en individ påverkar oss hela tiden och beroende på vad det är så påverkar det antingen negativt eller positivt, tråkigt och höra att du mår dåligt☹️ Hoppas att du mår bättre snart💛💛💛 står gärna vid din sida om det är svårt🙏🏻

Jag känner igen mig så väl i din situation och relation till honom. Jag hade hela mitt ungdomsliv en kille som jag skulle säga var min bästa vän, men så också den enda vännen i verkliga livet – så det blir väl automatiskt den bästa.

Vi hade allt vad en fin vänskap är men ungefär en gång i månaden betedde han sig som skit mot mig, det blev tätare mellan gångerna och tillslut var det runt en gång i veckan.

Jag själv mådde sämst i livet den perioden och jag inbillade mig att kanske var det såhär för alla. Kanske var det kostnaden och priset av att ha en vän i livet att få ta lite skit då och då. Ungefär som hyreskostnaden för sitt hem liksom.

Det började med ord och enkla handlingar. Att kalla en för idiot och äckligt svin när man ifrågasatte varför han inte dök upp på platser vi bestämt att vi skulle ses på och umgås den kvällen. Det utvecklades till stölder av mindre saker hemma hos mig, till ekonomiskt utnyttjande, till sexuellt utnyttjande där han kom till mig då hans flickvän inte kunnat ses, till ett inbrott då vi var på semester och till en misshandel innan min student. Jag var fast i min relation till honom. Vi gjorde så mycket roligt skit tillsammans (inte alltid fullt lagliga grejjer, men som ung visste man inte bättre) mitt ibland allt det destruktiva som tyngde ner mig så pass att jag utförde ett allvarligt självmordsförsök men överlevde.

Min bror tvingade mig att bryta med honom då han såg på mig jag blivit misshandlad. Jag bröt kontakten inte för min skull utan för hans – min bror hotade med att bryta kontakten på egen hand och jag ville inte försätta honom i fara. Två veckor senare fick jag två gatustenar genom fönstret på den sidan fönstret där jag alltid satt i soffan. Polisen skrev det som ett mordförsök.

Tiden gick och jag flyttade något år senare till en annan stad. Vad som länge varit mina drömmars stad. Byggde ett nytt liv. Fick en lång stor ursäkt av killen efter drygt ett år. Vi höll kontakten igen. Varför kunde jag ej stå emot? Jag hade ju ett nytt liv nu med nya vänner? Han flyttade hit och vi återupptog vårt sexuella umgänge och återigen lät jag mig förnedras om än våldet uteblev den här gången. Efter en period flyttade han, klarade inte av bo här var anledningen.

När han flyttade började allt skita sig i mitt liv här i staden. Jag utsattes för allvarliga svek och människor som varit mina vänner ljög nu ihop historier som satte mig i extremt dåliga situationer och fick mig att bryta kontakten ännu en gång med en aktivitet jag älskade över allt annat. Som fick mig lycklig. Men jag la mig platt, tog all skit och tänkte återigen på alla andra före mig själv. Jag orkade inte försvara mig själv längre.

Nu är jag tillbaka i ensamheten och har varit så sen 2015. I fyra år har jag inte haft något närmare vän och när jag försöker öppna mig, vara vänlig och finnas där för andra som går igenom tuffa perioder i livet uppfattas jag bara som påträngande och jobbig tyvärr. Jag fick väldigt bra kontakt med en kollega på jobbet tillslut och vi hade det otroligt bra, delade majoriteten av våra intressen och snackade varje dag på jobbet. Men när jag visade lite intresse för att ses någon gång och umgås över våra intressen vände allt direkt. Då började han ignorera mig och jag fick aldrig någon förklaring förrän långt långt senare. Jag var en kollega – inte en vän – punkt, sa han. Ignoransen fortsatte i nästan över ett år. Nu pratar vi igen och även om det är långt ifrån lika bra som det var när vi först fick kontakt så kommer han och pratar med mig vilket jag uppskattar. Men jag är livrädd för att jag ska säga något som förstör allt igen. Allt jag vill är att ha en enda närmare vän att kunna umgås och prata om livet med.

Jag har dock börjat få lite framgång i ett eget projekt jag driver på återigen en ny ort. Och gissa vad som nu hänt? Killen från min ungdom hör nu av sig mer frekvent än tidigare igen och är väldigt angelägen av att ses. Återigen med stor ånger över att han flyttade ifrån mig och han vill ha tillbaka vad vi hade osv osv. Jag kan inte sluta analysera situationen. Göra kopplingen att han är en demon som förföljer mig och raserar och förstör allt i mitt liv när jag är på väg mot något bra.

Kommer han att trigga någon effekt den här gången också som gör att allt raserar med mitt projekt? Kommer jag ha kraften att stå emot honom? Jag känner mig så svag och rädd för vad som kan ske till den här personen. Det är som att han styr mig fast han är långt borta. Kommer han klara av att göra så att vi ses igen? Vad kommer då hända?

Allt jag vill säga till dig är att bryta med den här personen i ditt liv – innan det är för sent eller går så långt som det gjorde för mig. Vissa personer är otroligt starka, manipulerande och onda individer. Om dom är demoner eller inte låter jag vara osagt, det får var och en bedöma. Men dom är inte människor så som människan var tänkt att bli då vi skapades i alla fall det vill jag lova.

Sedan återigen inser jag att det är också en form utav psykisk ohälsa dessa personer lider av. Dom kan få vården för att kanske en dag bli bra människor igen. Men deras ohälsa drabbar oss så otroligt hårt. Som ett virus ute i världen som sprider sig och smittar så många fler med psykisk ohälsa – och det är väl här tvångsvården skall agera tänker jag.