tog mig 20 år att hitta hem.
Att hitta ett ställe där jag känner är ett litet hus jag kan kalla mitt hem med min sambo, att efter 20 år komma bort från min hemtrakt, flytta 60 mil bort. Bort från allt och alla med en chans att starta om, hitta mig själv, bygga upp nya vänskaper.
Nu 4 år senare, sitter man på samma ställe igen, samma punkt. Allt tack vare en utbildning som är under 1 år och inte fanns närmare hem
Nu sitter man på samma punkt, har gått igenom halva tiden och känner att hela psyket skriker, hela insidan går sönder mer och mer. Känner mig så jävla ensam, min sambo bor kvar under vårt tak, bakom våra väggar vi byggt upp – vill bara åka hem, vill bara skita i utbildningen, bara för att få komma hem till den lilla trygga punkten jag har hittat på egen hand, långt bort härifrån.
Känns som om luften sakta försvinner, som om man har en snara runt halsen som blir tightare och tightare för var dag som går. Sitter och kollar runt efter olika hjälpchattar man kan skriva på, när jag vet att jag kommer aldrig våga skriva, har fan ingen jag kan prata med här eller någon jag kan vända mig till, vänder mig desperat mot främlingar ihop att få något av det.
Vill bara åka hem
