Jag har under flera år varit arbetslös och under de senaste två åren också haft depression och ångest och varit sjukskriven. Nu när jag ska söka mig ut i samhället igen, jag bor i Stockholm, verkar det helt saknas rehabilitering och åtgärder som riktar sig till akademiker. Om man inte har ett tidigare arbete att gå tillbaka till och samtidigt fortfarande mår för dåligt för att skriva in sig på arbetsförmedlingen så verkar det som att det enda som finns är olika former av “vuxendagis” där man utför banala sysslor som att vattna blommor eller hjälpa till i kök eller café.
Det här är rent kontraproduktivt då psykisk ohälsa inte innebär en intellektuell funktionsnedsättning och att då placeras i verksamheter, för att man uppbär olika former av ekonomiska stöd, där arbetsuppgifterna ligger långt under vad man har förmåga att prestera kan istället skapa än mer psykisk ohälsa.
Det saknas helt nätverk att ta del av och när man mår dåligt i exempelvis depression eller ångest är det en för stor uppgift att ringa kanske tio, tjugo, trettio olika företag eller verksamheter för att hitta en praktikplats. Vad som då återstår är det som socialpsykiatri, socialtjänst eller motsvarande har att erbjuda vilket är olika former av arbetsträning i verksamheter som är skilda från den reguljära arbetsmarknaden.
Är det någon mer som har erfarenhet eller synpunkter kring detta?
