Klarar av ett jobb men inte arbetslivet

<3 Ja, just fängelsekänslan bär jag också runt på i arbetslivet. Intressant det du skrev om teorin kring att det kan bero på att inte sätta gränser. Låter rimligt!

Har upptäckt att när inga kollegor är på arbetsplatsen alls så går jag in där utan fängelsekänslan liggandes som ett mörkt moln över huvudet. Det är likadant under arbetstid att när jag är själv så infinner sig direkt något som mer liknar frihetskänslor eller något som är mer likt hur man mår och känner sig i sitt privatliv. Mycket, mycket lättare i sinnet. Blir närmare mig själv på något sätt – mer grundad. Så utan kollegor ingen klaustrofobisk känsla att bara instinktivt vilja dra därifrån. Kan plötsligt också njuta av lokalerna, tycka de är vackra. Arbetsuppgifterna känns mer spännande och intressanta. Det är som att nyfikenheten till yrket också känns allt mer lockande. Men så fort en kollega dyker upp, hemska tanke, så är det som att husefriden är som bortblåst. Är det likadant för dig månntro?

Jag tänker att tidigare mobbing och rädsla för framtida mobbing, kan göra också att man omedvetet spänner sig runt kollegor? Även att man vet för väl vad problem med kollegor kan innebära och därför vågar man inte längre sätta några gränser? Man blir lite som en vante i vinden? Att man på något sätt också har förlorat massor av frihet pga. de erfarenheterna som man har? Är det så du känner, tror du?

Fängelsekänslor är väl att man är kraftigt begränsad?

Intressant, ditt inlägg gav en massa nya tankar!
Jag har också känt mig lycklig på jobb när man har varit ensam och fått fixa och dona på sitt eget sätt. Också ibland under semestertider när man är färre, kanske en ny konstellation människor som ibland måste lösa saker man normalt inte gör. Känslan av lite undantagstillstånd gillar jag. Det blir ofta mer prestigelöst och lättsamt och inte så fasta roller.
Tror absolut att erfarenheter av mobbning spelar in, precis som du skriver.

Tror också att det har med en viss personlig prestige att göra. Gillar inte att känna mig dumförklarad eller sedd som slarvig, men det händer ibland. Jag har lätt för att säga saker som ” det här har jag absolut inte bra koll på, men jag tror du kan börja med att göra så här….” om någon ber mig om hjälp med något som jag har bara lite koll på.
Jag är inte alls mån om bilden av mig själv som ”duktig” som en del är. Gillar inte den ”duktiga” attityden. Jag kan vara  rätt perfektionistisk och ambitiös men jag har det inte alls som attityd utåt.

Jag har en gammal kompis som en gång sa att hon brukade berätta en historia för nya människor om hur hon aldrig lyckats ta körkort, trots ett femtiotal körlektioner.
Hon uttryckte det som att folk slappnade av när de hörde detta och luften i mötet blev lättare att andas.
Precis så tycker jag också att det är, men tror inte att jag har samma grundsjälvkänsla. Jag erkänner gärna svagheter men äger dem liksom inte på samma sätt. Jag störs lite av att känna mig bedömd och det går nog längre tillbaka, till barndomen. Att jag blivit mobbad flera gånger kan nog i sin tur faktiskt (delvis ialla fall, viss otur är det nog också )bero på att jag funkar bra att mobba.

Gud, kom på en sak jag avskyr – när människor pratar med en överdrivet allvarlig och ännu värre förmanande, ton.
Funderar ibland på att bara säga upp mig från mitt nuvarande jobb på grund av den gravallvarliga präktiga stil som dominerar. Jag är inte mobbad och jobbet i sig är ok men jag blir galen på attityderna
Så jäkla fånigt och omoget intryck – folk som verkligen är kunniga brukar var lättsamma med lite självdistans, tycker jag

<3 Blev ledsen av att läsa den sista raden om att du funkar bra att mobba. Så hjärtskärande <3 Orkar du utveckla om du tänkte på något särskilt med det?

Vilket spännande exempel om kompisen. Hade inte heller haft självförtroende att gå runt och flagga med det inför nya personer. Absolut inte. Skulle bara vara rädd att bli betraktad som en tappad idiot. Å andra sidan, privat hade jag lätt kunnat bjuda på det, tror jag. Där är det mycket mer tryggt och lättsamt. Men kollegor och i arbetslivet, huu, det känns som att det är livsfarligt att blotta några svagheter som kan kopplas samman på ett negativt sätt med andras uppfattning om ens intelligens och därmed ens yrkesprofession.

Känner du dig missförstådd på arbetsplatserna?
Blir du triggad av att bli bedömd, tror du?
Känns det som ett fängelse också pga. förväntningar andra har på dig  – eller kommer de mer inifrån?
Kan du slappna av privat?
(obs. du behöver förstås inte svara på något av det här)

Ja, alltså den där allvarliga tonen är väl att ta sig själv på lite väl stort allvar? Jag klarar inte heller av att kollegor beter sig som om de vore ens typ föräldrar och en annan är en liten snorunge, typ. Håller med om att det är präktigt och väl grandiost? Översitteri.

Tack snälla du! Den sista raden lät nog mer dramatisk än vad jag avsåg. Jag tänkte på mekanismer som gör att man lättare blir utsatt – lite som att en kort person som ser lite tunn ut och går ensam på en tom gata troligen är mer inbjudande att råna än en ensam kroppsbyggare på 1,90 i samma situation.

Jag har inte garden uppe och bjuder troligen för mycket på misstag och svagheter även på jobbet. För mig är det inte ett svaghetstecken att göra det och jag har väl ett hyfsat självförtroende i grunden. Men det har lett till missförstånd, i något fall i helt absurda proportioner. Speciellt en person som missförstod mig helt hade nog ingen förmåga att förstå saker jag sa i ren självironi, fattade jag i efterhand.
Jag kan också göra lite snabba, enkla lösningar som kan uppfattas som slarviga, fast jag i verkligheten har stenkoll.

Känns så trist det du skriver att det känns livsfarligt att blotta svagheter bland kolleger. Det är verkligen ofta så, men  jag tycker det är så fel. Alla har ju svagheter.-Ett öppet och generöst klimat ger trygghet och frigör ju energi till själva jobbet. Privat-ja där väljer man vilka man umgås med, men på jobbet är man fast i sociala regler man inte valt
Kompisen jag nämnde kommer från en riktig gammal överklassläkt. Kan tänka mig att visa ödmjukhet och den här sociala friheten kommer från det. Man vet att man redan har pengar och framförallt status, att skylta med det och bete sig översittaraktigt skulle bara vara fånigt. Det är jag avundsjuk på, den här självklarheten.

Förstår precis vad du menar med klassperspektivet. Just det där att överklassen är så självklara. Avundas det med. Jag jobbar faktiskt på en arbetsplats där jag dagligen interagerar med överklasspersoner (alltså inte kollegor då) och det är så slående hur de för sig och beter sig så ohämmat. Världvana. Ingen stress. Ingen oro. Inte ens blicken flackar – någonsin. Jag blir så trygg av det. Har väl en önskan att det ska smitta av sig.

Vad knäppt att den där personen inte alls förstod när du var ironisk. Jösses. Just missförstånd i arbetslivet verkar kunna resultera i att bli jäkligt förödande. Upplevt det också.

Ja, absolut, håller helt med dig i att man ska kunna få visa svagheter – att det snarare är ett sundhetstecken när kollegor gör så eftersom det då är relativt högt i tak. Folk vågar göra fel osv.

Undrar verkligen på riktigt hur man ska vara och bete sig för att inte bli mobbad? Det känns ju heelt absurt att råka ut för det så ofta. Känner du att du fått några klarheter i det för egen del? <3 (alltså jag tycker egentligen inte alls om den frågan, för det är som att försöka hitta något hos sig själv, utan menar kanske mer om man kan försöka se ifall man borde säga till chefen eller så – tidigare? Eller typ något praktiskt).

(har tenta på fredag och är lite allmänt överbelastad pga. det. Ifall du undrar om svar dröjer eller de är lite knapphändiga/mindre genomtänkta)

Jag känner så väl igen mig. Jag har jobbat på samma arkitektkontor i 12 år snart, som administratör. Aldrig med en känsla av att höra till eller känna mig rofylld på jobbet. Mina kollegor är väldigt prestigefyllda, det är karriären framför allt. Jag gillar mina arbetsuppgifter men klarar inte av den allvarliga stressade stämningen och att alla är så drivna. Jag känner mig flummig och ointresserad och blir som ett litet trotsigt barn för att liksom väga upp för allvaret som mina kollegor utstrålar. Samtidigt som jag förstår att det är en konsultfirma och vi måste dra in pengar och göra ett bra jobb osv.

Jag har inte känt mig hemma på tidigare arbetsplatser heller, så jag förstår att problemet ligger hos mig. Det där som någon skrev om att trivas i undantagstillstånd stämde så bra in på mig. När covid kom tänkte jag bara ” åh, wow, det händer nånting som bryter vardagen!!” Kanske är det ett tecken på att jag inte passar in i ekorrhjulet utan skulle vilja leva mitt liv på ett mer fritt sätt, för fängelsekänslan är ju fruktansvärd. Samtidigt så behöver man en inkomst och vill inte vara själv hela dagarna heller.

Det jag har försökt göra sista året är att stärka mig själv på det privata planet. Att öva på att känna acceptens i varje stund, det får vara tråkigt, jag får känna mig som en fånge, men jag värderar inte känslan utan accepterar att det är så just nu. Det kommer inte vara för alltid. OCH! Känslan försöker säga mig någonting, vad är det den försöker säga mig? Kan jag ta babysteps i en ny riktning, kan jag välja att inte värdera jobbet som bra eller dåligt utan bara som neutralt?

Jag kände en gemenskap när jag läste din tråd, du är verkligen inte ensam. Arbetsplatser passar nog inte någon 100%, och det sociala är verkligen en svår nöt att knäcka. Sen får man kanske bara lära sig att undvika de kollegor som tar mest av ens energi..? Och lära sig att se när det händer!

Teal, det är så vettigt det du skriver om acceptans. Jag känner till tankesättet men hade helt glömt bort det. Att försöka hitta acceptansen skulle göra det mindre energikrävande i allafall  och då orkar man ta de där små viktiga stegen utanför jobbet.

Jag jobbar också inom administration och tycker det rätt stor konkurrens på arbetsmarknaden.
En it-konsult, efterfrågade hantverkare eller vårdutbildad  kan nog lättare välja bland arbetsplatser och vara mer säkra på att alltid hitta försörjning.

Jätteintressant att du nämner att du blir lite som ett trotsigt barn.
Jag tror att jag blir lite barnslig på jobbet, i en slags trots och motstånd mot det som känns tvingande.  Flummig är ett bra ord – jag tror en del kan uppfatta mig så faktiskt.
Jag vill inte tysta det där trotsiga barnet som egentligen vill springa runt och upptäcka saker eller bygga upp en egen värld  – men inte låta det styra på ett sätt som bara bygger upp motstånd.

Jag har sökt kurser på halvtid och omställningsstudiestöd till hösten. Liten chans att få det men jobba halvtid plus studera skulle kännas väldigt skönt ett tag.
Har också sökt ett jobb som verkar jättekul. Bara tidsbegränsat, men det skulle kännas som en rörelse framåt och jag tror jag måste ha det snart.

Red- Stort lycka till med tentan i morgon!

<3 Åh, låter jättebra att du sökt kurser och för omställningsstudiestöd – håller tummarna! Framåtrörelse kan göra en så välmående; alstra hopp om en förändringens tid.

Funderar lite på det som ni skriver om allvarliga kollegor och stämningen som uppstår i såna arbetsmiljöer och kontexter. Tror ni att dessa personer får utlopp för sina mer barnsliga sidor i sina privatliv? Att det är vad som gör att de orkar vara så sammanbitna på sina arbetsplatser? Eller är de ”såhär” hela tiden? Typ växt upp i karriärsinriktade familjer?

Jag kan personligen känna att mitt privatliv är gravallvarligt, det är så mycket kaos i relationer (är så att säga vuxen i alla dess bemärkelser, så mycket ansvar vilar på mina axlar), att för min del när jag kommer till jobbet så måste jag få skratta lite, lätta på trycket och känna att livet också är fint och varmt. Men jag kom på nu att det kanske är det som blir fel och att vissa andra har ett motsatt förhållande? Jag menar att man kanske skulle tjäna på att göra mer barnsliga saker på sin fritid? Tänker på folk som arbetar som poliser och därför på sin fritid åker ut med en båt och fiskar och liknande. Alltså detta med motpoler, få balans.

Det här med allvar och förmanande kopplar jag även ihop med makt (och passivt aggressivt beteende?). Vilket kan vara rejält triggande. Är helt naturligt också att man önskar att folk ”loosen up” för att man inte ska råka illa ut eller bli skadad av det.

Stor kram!