Tror att jag är en person som har nära till mina känslor. Om jag är ångestfylld syns det på mig. Om jag är ledsen syns det direkt i mina ögon. Om jag är glad glittrar mina ögon. Om jag är trött syns en matthet i mitt ansikte.
Anledningen till att jag delvis kan han ha svårt i arbetslivet är för att vissa känslor inte är välkomna där. Jag har exempelvis noterat att ångest får man helst inte ge uttryck för alls med sina kollegorna. Ångest “smittar” också menar folk så det är nästan oförskämt att komma dragandes med det in i arbetsgruppen. Ungefär som att komma dit med vinterkräksjukan. Man gör det bara inte.
En annan känsla som heller inte är välkommen på jobbet är sorg. Man får heller inte vara för glad och skratta för mycket så tårarna rinner ner ens kinder. Möjligtvis om det är fika men absolut inte under arbetstid och inför andra.
Osäkerhet är en annan ovälkommen känsla. Eller allt som kan förknippas med svaghet. Det kan vara att man säger rakt ut att man inte förstår någonting. Det uppskattas inte att man är öppen med sina svagheter och brister, vilket alltså innebär att sårbarhet får man helt enkelt trycka undan eller kamouflera.
Jag tror att anledningen till att jag mer och mer är i kyrkan och arbetar ideellt där är för att man tillåts känna saker fullt ut inför andra. Det är en plats i samhället, en liten oas, där man plötsligt tillåts vara en komplex människa. Folk gråter när det är begravningar. Människor som söker sig till kyrkan för ett dagsbesök är ofta tyngda av något. Kanske framförallt av ångesten… Till kyrkan får man komma med alla sina känslor och slippa dölja dem. Jag tror att det kanske är det som är så befriande för mig.
Det där att stänga av halva sitt känsloregister när man är på ett jobb funkar ärligt talat katastrofdåligt för mig. Det påminner mig extremt mycket om en dysfunktionell familj där vissa känslor ansågs fina och välkomna, medan andra var strängt förbjudna och ofta ledde till någon form av bestraffning – ofta utfrysning.
Jag tycker alltså det är jättekonstigt att exempelvis ilska är en känsla som man öppet får visa på ett jobb, men det är jätteproblematiskt om någon plötsligt började gråta eller visade sig sårbar. Då är man fel person på fel plats och klarar inte av trycket.
