Hem > Forum > Arbete & Skola > Känner mig som en klyscha .

Känner mig som en klyscha .

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Hej. Har lidit av psykisk ohälsa i 23 år nu, är 56.

    På senaste tiden har jag mått sämre och sämre och tänkt mycket på självmord, men fegar alltid ur och tänker på barnen. Ska dom behöva uppleva det, nej.

    Sen pratar jag med min läkare, och visst lyssnar han, men det jag säger har ju 1000-talt andra sagt före mig, så vad betyder mina ord då? På riktigt?

    Det är då, mitt i all depression och ångest, som jag känner mig som en mental klyscha. En som bara upprepar klassiska meningar. Och är man då som jag, ganska verbal och kan sätta ord på mitt mående, så framstår man ju plötsligt som ganska så pass mindre sjuk än vad man egentligen är, om ni förstår vad jag menar? ”Man måste vara ganska frisk för att vara sjuk” är ju ett uttryck som passar in perfekt på mig. Är ni flera som känner som jag?

    Avatar

    Hej. Har lidit av psykisk ohälsa i 23 år nu, är 56. På senaste tiden har jag mått sämre och sämre och tänkt mycket på självmord, men fegar alltid ur och tänker på barnen. Ska dom behöva uppleva det, nej. Sen pratar jag med min läkare, och visst lyssnar han, men det jag säger har ju 1000-talt andra sagt före mig, så vad betyder mina ord då? På riktigt? Det är då, mitt i all depression och ångest, som jag känner mig som en mental klyscha. En som bara upprepar klassiska meningar. Och är man då som jag, ganska verbal och kan sätta ord på mitt mående, så framstår man ju plötsligt som ganska så pass mindre sjuk än vad man egentligen är, om ni förstår vad jag menar? ”Man måste vara ganska frisk för att vara sjuk” är ju ett uttryck som passar in perfekt på mig. Är ni flera som känner som jag?

    Ja, jag känner som dig. Jag har aldrig blivit tagen på allvar i psykvården och jag kan tala för mig. Jag kan oxå känna att jag upprepar klyschor och känner mig löjlig. Jag har gett upp psykvården eftersom jag inte får terapi eller samtals stöd. Det sistnämnda har dom inte längre. Och terapi får man bara om man ska tillbaka i arbete…( jag ser ingen framtid i något arbete, klarar knappt att göra några ärenden i veckan )Så jag känner mig som mindre värd än andra, som inte får hjälp.Jag hänvisas till kommunens träfflokaler eller kyrkan. Jag har mycket ångest, svårt att sova, mardrömmar och panikattacker. Jag tänker mycket på att ta mitt liv. Men jag vet inte hur, jag vet så många som har misslyckats och får ett mardrömsliv efteråt, och det är det jag är mest rädd för.Annars hade jag tagit mitt liv för längesen, har inga anhöriga mer än ett ex som jag träffar då och då men som mest gör mig ledsen och besviken och lämnar mig  ensam när jag behöver honom som mest… Har ingen annan förutom honom, varken vänner eller familj.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.