Hem > Forum > Arbete & Skola > Känner mig hopplös om framtiden

Känner mig hopplös om framtiden

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Tog studenten från gymnasiet våren 2020. Tänkte att jag ville jobba och börja universitetet på vårterminen istället för hösten som det flesta gör.

    Har sökt i månader o inte hittat. Tror det är pga corona. Tog ett jobb på direktreklam. Fick dra en vagn med 40kg i flera timmar. Fick panik attack av att det var tungt samt 200kr lön för 5 timmars arbete.

    Idag öppnade ansökan för vårterminen. Mitt program finns bara i Stockholm. Vill inte gå på det universitetet. Trodde det skulle finnas mer. Corona? Fick panik o grät sedan länge o skrek. Känns som jag slösat ett halvår av mitt liv för att jag inte fått jobb. Kan inte börja plugga. Inte flytta hemifrån. Mitt liv kommer vara på paus i mer än ett halvår till.

    Några vänner pluggar o har flyttat hemifrån och har jätte kul. Jag hade varit ute ur min depression i ett halvår och var taggad på att jobba o plugga och att börja mitt liv. Men nu är allt på paus och jag har inget att göra. När jag börjar nästa år kommer folk fråga om vad man gjort. Vad säger jag då: aa inget.

    Om jag hade börjat i höst hade jag varit glad. Nu känns det som jag börjar bli Depprimerad igen. Är rädd för att jag nästa år kommer vara det och när jag börjar på Uni kommer det bli som på gymnasiet. Depprimerad l får inga vänner. Jag missade min chans då jag var som lyckligast. Vill börja självskada igen.

    Det som hjälper är min katt. Och jag har börjat tänka. Om jag pluggar kanske jag inte kan ta med henne. Pga liten lägenhet. Jag vill inte leva utan henne vid mig. Allt känns fel o som att jag förlorat ett år av mitt liv. Vill ge upp.

    Skönt att skriva iaf.

    Hej!
    Jag hör hur stressfylld situationen är och att du mår väldigt dåligt när du berättar om plugget och arbetet. Precis som du säger så påverkar coronan väldigt mycket, det är svårare att få jobb på grund av att många företag fått stänga ner på grund av den – alltså är det många som blivit arbetssökande. Och just för att många är arbetssökande så väljer allt fler att plugga just för att det är så svårt att hitta jobb. Det måste vara jättejobbigt för dig, det hörs på dig att du verkligen vill jobba. Det verkar som att du blivit offer för dålig timing är jag rädd.

    Men vet du, din vilja att plugga och arbeta är fantastisk – jag är imponerad över ditt driv trots att du mår så dåligt och är deprimerad. Och så här är det ju faktiskt; bara för att ”livet” inte händer för dig precis här och nu så innebär inte det att det inte kommer hända. Det är totalt frustrerande att behöva vänta till denna epedemi är över, men din framtid väntar där på dig oavsett. Den kommer alltid finnas där.

    Det jag tror skulle vara bra för dig är att försöka arbeta på nuet; bara för att plugg och jobb är en tid bort så ska du inte behöva må dåligt. Nuet kan bli väldigt mycket bättre för dig, det är jag säker på. Hur skulle det kännas för dig att prata med någon om detta? Att träffa en psykolog kan göra under, och där kan ni tillsammans arbeta fram ett sätt att vardagarna ska kännas lättare för dig. Jag tror att, om du kan känna att din vardag är värdefull så kommer pressen du känner att inte kunna studera just nu minska. Livet behöver inte vara ”på paus” som du skriver, livet behöver inte vara varken bättre eller sämre utan plugg!

    Hitta det som du finner glädje i och ge dig själv mer av de sakerna, krama katten lite extra och se till att verkligen ta hand om dig. <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.