Jobbångest

Jag har en funktionsnedsättning som gjort att jag haft stora svårigheter i arbetslivet. Framför allt har det varit svårt att klara av olika arbetsuppgifter och att orka jobba heltid. Jag har, liksom många andra, haft drömmar om vad jag velat jobba med, men de drömmarna har krossats när saker och ting inte fungerat. För tre år sedan gick jag dessutom in i väggen, och jag har levt på pengar från Försäkringskassan sedan dess. Jag har dock inte slutat drömma om att ha ett fungerande jobb. I augusti ska jag börja frilansa (på prov) på 25 procent, med arbetsuppgifter som jag vet att jag klarar av. Jag ser fram emot det, men är samtidigt sjukt stressad och orolig.

Tänk om jag inte får några uppdrag? Tänk om jag inte hinner klart till deadline? Tänk om jag jobbar så långsamt att jag i praktiken förlorar pengar istället för att tjäna pengar?

Det där sistnämnda är ett av de största orosmomenten. Branschen fungerar som så att jag får betalt per uppdrag, och inte per timme. Detta innebär att jag förlorar pengar på att vara långsam. Detta eftersom uppdragsbaserade arvoden innebär att ju snabbare jag jobbar, desto fler uppdrag hinner jag med. Och ju fler uppdrag, desto mer pengar i plånboken. Men nu är jag alltså långsam. Eller jag är det i de flesta avseenden, och jag är rädd att jag kommer att vara det även här. I så fall kommer det inte att fungera, för då kommer jag att dra in för lite pengar.

Visst, det är inte så att dörren till arbetsmarknaden är stängd om det här jobbet inte skulle fungera. Skiter det sig så kan jag säkert få hjälp av Arbetsförmedlingen att hitta ett anpassat jobb. Men jag vill verkligen jobba med detta, och dessutom är det den sista jobbdröm jag har kvar. De andra drömmarna har som sagt krossats, och jag vill inte att även denna ska krossas. Jag vill att det ska fungera nu, men jag är rädd och känner att självförtroendet vacklar mer och mer ju närmare augusti vi kommer.

Jag tror det är sunt att vara nervös innan man börjar på ett nytt jobb även om man inte har ett funktionshinder.

Dessutom så måste man lära sig ett nytt jobb och en ny arbetsplats. Det ger dig tid att förstå systemet.

Vad händer om du bestämmer dig att ta en sak i taget?

 

Anonym skrev:

Jag tror det är sunt att vara nervös innan man börjar på ett nytt jobb även om man inte har ett funktionshinder. Dessutom så måste man lära sig ett nytt jobb och en ny arbetsplats. Det ger dig tid att förstå systemet. Vad händer om du bestämmer dig att ta en sak i taget?

Jag försöker ta en sak i taget, just eftersom allt är så ovisst. Jag vet inte när jag kommer att få mitt första uppdrag, vad det kommer att bli eller vad jag kommer att få betalt för det. Jag vet heller inte hur lång tid det kommer ta för mig att slutföra det, hur trött jag kommer att bli av att jobba 25 procent, eller hur många uppdrag som kommer att ha en så pass lång deadline att jag hinner med dem på 25 procent. Uppdragsgivarna tar ingen hänsyn till hur mycket jag jobbar, utan det är upp till mig att bara åta mig uppdrag som jag hinner och orkar slutföra i tid.

Jag märker att jag oroar mig för olika saker olika dagar, eller t.o.m. olika stunder under samma dag. I skrivande stund oroar jag mig mest för att inte få några uppdrag.

Du har väl rätt i att det är naturligt att vara nervös inför att börja ett nytt jobb. Jag har varit nervös inför tidigare jobb också, men eftersom jag inte klarat av de jobben så är jag extra nervös den här gången. Jag kan inte mer än hoppas på att det kommer att gå bra när det väl blir augusti.

Min första jobbvecka på tre år började bra, men sedan gick det snabbt utför. Redan första dagen blev jag erbjuden ett uppdrag, men att jag bara jobbar 25 procent visade sig vara ett stort hinder. Uppdraget var av sådant omfång att det skulle ha tagit ungefär 40 timmar att slutföra. Det innebär att det, på mina 25 procent, hade tagit exakt en månad att slutföra. Uppdragsgivaren ville dock ha det klart på en vecka, vilket hade inneburit att jag varit tvungen att jobba heltid för att få det klart i tid. Jag gick därför miste om uppdraget.

Tyvärr verkar det vara vanligt med korta deadlines i branschen i fråga, då uppdragsgivarna ofta har snäva tidsramar. Det känns därför som om jag är på väg att snubbla på målsnöret – när jag äntligen har hittat ett jobb där arbetsuppgifterna och arbetsmiljön fungerar. Dessa saker har aldrig fungerat tidigare. Jag har inte gett upp, men inser att det nog kan bli svårt att få tillräckligt med uppdrag p.g.a. att korta deadlines verkar vara kutym. Så nu har jag jobbångest… Igen.

Hmmm ta det lugnt och prata med dem som du jobbar för – se om de har något förslag till lösning…

 

Anonym skrev:

Hmmm ta det lugnt och prata med dem som du jobbar för – se om de har något förslag till lösning…

Uppdragsgivarna kan tyvärr inte göra någonting åt saken, då det jag tänkt jobba med innebär att jag är en del av en produktionskedja. Om de skulle ge mig mer tid så skulle de få förlänga hela produktionskedjan… Jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara så snäva tidsramar, men ångrar ändå att jag inte försökte ta reda på mer innan jag bestämde mig för att försöka jobba med detta.

Som det är nu så tvivlar jag även på om jag över huvud taget orkar jobba, oavsett om det blir med det jag tänkt mig eller med någonting annat. Den senaste veckan har jag ägnat två timmar per dag (vilket är den tid som jag skulle ha jobbat om jag haft uppdrag) åt att söka uppdrag, kontakta Arbetsförmedlingen m.m. och jag känner redan att min kropp börjar säga ifrån. Den orkar inte med två timmars extra aktivitet. Jag vet inte om det bara är tillfälligt, för att jag inte jobbat på länge, eller om det är så att jag har nog med andra saker, som inte innefattar jobb. Kanske är det som med så mycket annat i mitt liv, att viljan finns men inte orken…

Jag har haft samma funderingar som dig däremot i en annorlunda situation. Jag jobbade rakt in i väggen och blev sjukskriven en period. Därefter började jag ett nytt jobb på heltid och led av samma oro som dig. Så här i efterhand skulle det nog varit bra om jag tog det lugnare och började på 25% för att sakta komma in i arbetslivet igen men helt plötsligt fann jag mig på rätt plats och producerade på jobbet. För mig var det viktigt att komma igång och tjäna pengar igen, var livrädd för att inte kunna behålla lägenhet med mera.