Allt jag trodde på har skitit sig. Så varför tro. Varför hoppas. Varför leva vara lycklig när allt i livet gör mig ledsen. Även glada människor gör mig ledsen. Det tar verkligen emot. Kan inte släppa mitt förflutna. Och jag pratar inte om vanliga händelser som de flesta går igenom…
Utan faktiskt bli så sviken av alla. Att man faktiskt går i tusen bitar. Att man faktiskt blir så nedbryten av allt omkring en att enda utvägen är att ta sitt liv. Långsamt. Tack för alla som gjort mig illa. Tack för all skit ni gett mig. Vuxna. Äckliga. Vider. Som faktiskt gett mig en djup fkn depression. Psykos. Och fkn ångest. JAG VILL BARA DÖ. HJÄLP MIG. INGA SNÄLLA ORD HJÄPER LÄNGRE. KLOCKAN ÄR 4 PÅ MORGONEN. OCH JAG ÄR HELT FÖRSTÖRD..DÖDSHJÄLP???
