Jag vill må sämre

Asså jag mår dåligt, jag hatar mig själv, jag skär mig å jag hatar att äta. Men jag är forfarande glad ofta. Jag hatar mig själv för att tro att mina problem är viktiga å att jag skär mig. Mina ledsamma känslor spelar väll ändå ingen roll och är inte tillräckligt för att skära sig! Seriöst jag borde vara glad för att jag mår så här. Men jag vill må sämre för du skulle jag i alla fall ha en anledning till allt jag gör nu. Jag hatar allt med mig själv.
Jag har ångest och jag tror jag fick en ångest attack här om dagen.
När jag målar upp mitt år brukar folk visa sin sympati

Allt började mars min morbror som jag var ganska nära med dog. Efter detta började känslorna komma fram.Då var jag tillsammans med en kille. Men sen gjorde han slut med mig en anledning var att ”Du är så ledsen” efter det så blev allt värre. Sen i juni dog min morfar i Alzheimers. Min mamma föll ihop och jag tor hon är deprimerad. Efter detta var jag ledsen ett bra tag sedan kom skolan jag skulle börja 8:an och jag fick massvis med stress så jag började skära mig. Sen åt jag allt mindre och nu idag skär jag mig forfarande efter nästan aldrig lunch i skolan. Men jag är forfarande ganska glad. Jag fattar int varför jag bara inte kan få bryta ihop. Jag vet att det låter som om jag vill ha uppmärksamhet å ja det kanske är sant eftersom att min pappa ofta klagar på mig å vi bråkar mycket. Ja det låter som om  jag är o-respektfull mot alla som mår dåligt men jag kan inte hjälpa det.
Jag vet inte vad jag ska göra…

 

Jag känner igen mig i att “vilja” må sämre och har tidigare trott att jag är störd som känner så, och ensam om det. Tror liksom du att det handlar om att vilja ha uppmärksamhet, och det är ju egentligen inget konstigt med att vilja ha uppmärksamhet. Jag hade liksom du haft en tuff period i livet innan känslan av att vilja må sämre dök upp och tror att känslan av att vilja må sämre kan handla om en önskan om omtanke och förståelse. Det är lätt att tro att man måste vara på botten för att få tillåtas att vara svag. Att känna som du känner är inte att vara respektlös mot människor som mår dåligt. Även om det skulle vara så att du rentav känner avundsjuka mot människor som mår sämre, så är det bara känslor och det säger ingenting om vad du egentligen har för åsikter. Du skadar ingen med bara dina känslor. Sedan är det också viktigt att komma ihåg att man kan må dåligt på olika sätt. Att önska att må dåligt kan också vara ett sätt att må dåligt, då det i mina öron låter som en sorts otillfredsställelse och brist på känslan av att det finns någonting positivt att sträva mot istället. Olika människor reagerar också olika på kriser. Vissa blir ledsna jämt medan andra kanske blir mer ostabila i humöret och kan fortsätta att känna glädje i vissa situationer, till exempel. Att en människa reagerar på ett annat sätt än du vid kris, betyder inte att dina upplevelser är mindre viktiga eller att du förtjänar mindre hjälp. Jag tycker att det låter på ditt brev som att du tvingats vara väldigt stark en tid. Du är väldigt ung och borde inte bära sådana här händelser ensam utan prata med någon vuxen. Anhörigas sjukdomar och död är tunga upplevelser att bära. Rekommenderar att du tar kontakt med en vuxen som du har förtroende för att prata med, tex skolkuratorn.

Jag har känt så tidigare också. Det hjälpte mig att ”acceptera” att jag faktiskt är sjuk, och att det inte är något fel med att känna att man behöver göra sig illa eller hata sig själv eller sova mycket. Det är symptomen. Acceptera att saker är dålig i ditt huvud, och bara för att du är glad ibland betyder inte att din kropp inte mår dålig ibland också. Detta har jag haft problem med länge…”imposter syndrom”.

Jag var ungefär i din ålder när jag började må allt sämre. Precis som du kände jag sällan att jag hade rätten till att känna och göra de sakerna jag gjorde mot själv, för mitt liv var ju på papper bra. Det fanns dom där ute som hade det betydligt sämre. Jag som du önskade mig ett värre mående. I mitt huvud skulle det rättfärdiga hur ont det gjorde inombords. Men man ska aldrig, aldrig jämföra sig med någon annan. Dina känslor är dina och det är viktiga. Ingen kan säga åt dig vad du har rätt till att känna eller inte känna. Som personen ovan nämnde så är du väldigt ung och det gör ont inom mig att en sån unga person ska behöva bära på en sån stor smärta. Det är lättare sagt än gjort men försök ta den hjälp du behöver. Vänta inte, sök nu. Vänd dig till en vuxen. Någon du litar på.

Önskar dig all lycka i världen.