Jag lever fortfarande men är det ett liv värt att leva?

Nä det är faktiskt inte det.

Det är så otroligt innehållslöst att det ekar mellan väggarna.
Var hos psyk idag, igen ska tilläggas, och det gör inte saken bättre. Jag vill inte i alla fall. Varför skriver jag då här. Kanske ett halmstrå?

Försöker skriva ner för och nackdelar, listan med nackdelar väger tungt över, nackdelar med att fortsätta detta liv menar jag då. Jag har stått ut länge, väldigt väldigt länge och jag har som sagt skrivit här tidigare för att då var jag verkligen på gränsen. Vet ni, den gränsen blir allt tunnare och jag vet snart inte hur jag ska hitta en motivering alls till att låta bli och på råga på allt så kommer alla eländiga lyckliga helger då man SKA umgås. Men om man inte har några att umgås med då?`?? hur ska man då kunna tycka att det är mysigt, trevligt, juligt, alla superlativ i världen kan inte få mig att tycka att det är mysigt eller liknande. Det är bara extremt extremt jobbigt och tankarna på att stoppa i mig alla tabletter jag samlat på mig bara växer.

Det är svårt att ha dessa tankar hela tiden. Svårt att försöka hitta något varje dag som ger mening åt livet. Svårt att hantera ångest, panik, känslan av meningslöshet, svårt att vara så förbannat ensam.

Jag är autistisk. Jag blev mobbad från det att jag började skolan till dess att jag slutade, det har även hänt att jag blivit mobbad på jobbet. Jag har varit arbetslös senaste fem åren och jag genomgår en antidepressiv behandling. Trots att vi har det svårt har vi saker kvar att göra i livet. Trots att ingen tror på oss kan vi fortfarande åstadkomma saker. Du har ett liv kvar och leva och jag tror att livet har saker kvar och ge dig om du bara kan komma så långt, och det kan du. Vakna imorgon. Gör det du behöver för att vakna morgonen därefter. Se sedan till att du vaknar varje morgon du har kvar framöver och gör vad du kan med vad du har där du är i hopp om att det blir bättre. Om inget annat, gör det för min skull, så vi kanske träffas, blir vänner och gör det tillsammans en dag.

Anonym skrev:

Nä det är faktiskt inte det. Det är så otroligt innehållslöst att det ekar mellan väggarna. Var hos psyk idag, igen ska tilläggas, och det gör inte saken bättre. Jag vill inte i alla fall. Varför skriver jag då här. Kanske ett halmstrå? Försöker skriva ner för och nackdelar, listan med nackdelar väger tungt över, nackdelar med att fortsätta detta liv menar jag då. Jag har stått ut länge, väldigt väldigt länge och jag har som sagt skrivit här tidigare för att då var jag verkligen på gränsen. Vet ni, den gränsen blir allt tunnare och jag vet snart inte hur jag ska hitta en motivering alls till att låta bli och på råga på allt så kommer alla eländiga lyckliga helger då man SKA umgås. Men om man inte har några att umgås med då?`?? hur ska man då kunna tycka att det är mysigt, trevligt, juligt, alla superlativ i världen kan inte få mig att tycka att det är mysigt eller liknande. Det är bara extremt extremt jobbigt och tankarna på att stoppa i mig alla tabletter jag samlat på mig bara växer. Det är svårt att ha dessa tankar hela tiden. Svårt att försöka hitta något varje dag som ger mening åt livet. Svårt att hantera ångest, panik, känslan av meningslöshet, svårt att vara så förbannat ensam.

Det är förmodligen ett helvete just nu. Absolut. Men du vet inte hur framtiden blir. Jag träffade en partner efter mitt helvete. Sysselsättning jag trivs med. Vänner och bekanta. Håll ut. Du vet inte hur tacksam jag känner mig. När jag hittar allt sånt efter mitt helvete. Ok? Betyder så mycket mer då.